Legender: Fem sköna sydamerikanska profiler i Inter
Daniel Hamilton har grävt i historie-arkiven och hittat fem profiler från Sydamerika som charmat publiken och Curva Nord under både korta och långa perioder. Se målen, läs historien och se om du kommer ihåg någon av dessa fem spelare som fortfarande är högaktade i Milanos finare delar.
Spelarna är inte rankade, men däremot har jag försökt få med olika nationaliteter.
Inter är dock "lilla Argentina" och får tack vare det med två spelare i denna presentation, håll till godo.
Daniel Passarella, 
Argentina, mittback
Spelade två säsonger i Inter, 1986/87 (trea i ligan)samt 1987/88 (femma i ligan).
”Puman från Anderna”
Den 8 mars drog bollpojken, Marco Piana, fötterna efter sig under matchen i Genoa, något som gjorde att det ”brann till i huvudet” på argentinaren.
Nummer 6 i det blåsvarta laget sparkade till honom mitt framför ögonen på det förvånade sjukvårdsteamet på stadion. Pojkens far, Ivo, ville stämma spelaren, men två dagar senare blev det en uppgörelse där en handskakning och ursäkter från argentinaren hölls framför journalister och fotografer.
5 miljoner lire betalades dessutom till pojken i form av ett ”stipendium”, vem som stod för pengarna är det ännu ingen idag som vet?
Daniel Passarella var säker från straffpunkten, han satte 3 av 3 straffar under sin första säsong i Inter, och var ett hot på fasta situationer både med sitt skott, men kanske framförallt med sin spänst, där han påminner en del om Ivan Cordoba.
Endast 1,73 cm lång var han tvungen att ha en bra timing samt en hårdhet som gjorde att han kunde gå in i duellerna.
Utöver det var han en ”mästare” i det fula spelet när domaren inte såg, ”furbo” passade honom fint. Vassa armbågar kombinerat med sylvassa spikdobbar utgjorde honom till en försvarare man helst inte ville bli markerad av.
Under hans tid i Inter vann han ingen titel, trots att han bidrog med mål både i seriespelet, det europeiska cupspelet samt i coppan. Första säsongen gjorde han 8 mål, den andra vart det 7 mål. Sammanlagt gjorde han 15 mål på 73 matcher som mittback, vilket är ett mycket bra facit. Att han dessutom nosade på rekordet i antal gula kort är inget man behöver prata högt om, p g a det så missade han ett antal matcher p g a avstängning, under sin första säsong i Inter, 1986/87, spelade han 23 matcher i ligan, året därpå vart det endast 21 matcher från start, betänk då att han var förstavalet som mittback av tränare Giovanni Trappatoni.
Ruben Sosa, 
Uruguay, anfallare
Spelade tre säsonger i Inter, 1992/93(2:a plats i ligan) 1993/94(13:e plats i ligan/Seger i UEFA-cupen) 1994/95(6:e plats i ligan).
"Han älskade Inter"
President Pellegrini köpte honom från Lazio under sommaren 1992 som den fjärde utlänning efter Igor Shalimov, Darko Pančev och Mattias Sammer.
Hans vänsterfot förtrollade San Siro och två år i rad vann han den interna skytteligan i Inter. Träningsanläggningen blev ”hans andra hem”, han älskade det italienska livet samt att få träna och spela i Inter.
Innan matcherna hade han en ritual där han gick barfota, ibland på gräsmattan, men oftast i omklädningsrummet där han fokuserade på matchen, inget fick störa honom minuterna innan han skulle äntra planen.
Tränare under denna period var Osvaldo Bagnoli som fick utstå en hel del kritik med lagets ojämna spel, ena dagen spelade man uselt i ligan för att nästa dag göra en stormatch i Europa, eller tvärtom.
Sammanlagt gjorde Ruben Sosa 50 mål på 104 matcher för Inter.
En succé i Serie A, men han hade inte krutet lika torrt i europaspelet där det endast vart 1 mål på 12 matcher.
Nummer 11 tillhörde Ruben Sosa på den tiden och han bjöd publiken på flera fina nummer, äldre fans minns ett hat-tric mot Parma där han gav målvakten Bucci huvudvärk, stod det på rubrikerna dagen efter. Hans målgest var oftast flygplanet med ett dyk i gräset framför curvan.
En spelare som han aldrig kom överens med var holländaren, Dennis Bergkamp, då de var två olika personligheter, den ena hetlevrad och temperamentsfull, den andra kall och kylig. På planen fungerade samspelet bra med jämna mellanrum, men utanför planen så pratade de aldrig med varandra.
Ruben Sosa använde ofta ett föga smickrande smeknamn på blonde Dennis Bergkamp, ”La bella Denise”.
Länktips!
Roberto Carlos, 
Brasilien, back/mittfältare
Spelade en säsong i Inter, 1995/96 (trea i ligan)
"Järnfoten med låren"
Värvades som vänsterback från brasilianska mästarlaget, Palmeiras, inför säsongen 1995/96 och blev snabbt fansens kelgris. Hans lår blev snabbt omtalade och hans skott gick inte av för hackor, heller!
På en av de första träningarna gick ett av hans fruktade skott utanför målramen och lyckades förstöra dörren på en bil som stod parkerad på Appiano Gentile, vilket fick journalisterna att höja på ögonbrynen och medspelarna att skratta.
Hans start på säsongen blev utan dess like då han gjorde 4 mål på de inledande 4 matcherna. Inter gjorde en medioker säsong och tränarna avgick på löpande band, först Ottavio Bianchi, sedan t f tränaren Luis Suarez innan engelsmannen, Roy Hodgson, tog över rodret. Han envisades med att spela Roberto Carlos som yttermittfältare mer och mer, vilket inte var vad brassen ville utan han ställdes inför ett ultimatum, vilket renderade i att Real Madrid gjorde en av sina bästa transfers någonsin.
Roberto Carlos var en av fyra utlänningar i truppen, de övriga var Paul Ince, Sebastian Rambert och Javier Zanetti.
Under hans enda säsong vart facit: 7 mål på 34 matcher, varav flera var på fasta situationer.
Länktips!
Ivan Zamorano, 
Chile, anfallare
Spelade i Inter från 1996-2001, vann UEFA-cupen (1997/98)
"Bam-Bam"
Den spänstige(1.78m lång) chilenaren värvades från Real Madrid inför säsongen 1996/97 då han var förstavalet i anfallet med Maurizio Ganz och en släpande Youri Djorkaeff, en säsong där Inter förlorade finalen i UEFA-cupen på straffar mot Schalke 04.
Säsongen efter värvades Alvaro Recoba och Ronaldo vilket gjorde att han tappade sin ordinarie plats i anfallet samt sitt nummer på tröjan, 9. Men chilenaren misströstade inte, trots skralt med speltid, utan tog vara på sina chanser och ändrade dessutom sitt tröjnummer till 1+8 vilket gjorde att han ”delade” numret med Ronaldo.
Detta var året då man vann UEFA-cupen och vem inledde målskyttet på Parc-de-Princes? om inte Ivan Zamorano.
Säsongen efter blev det mer speltid, delvis p g a skador på medspelare, men även tack vare att han levererade, totalt 14 mål under säsongen. Med tanke på övriga anfallare, (Kanu, Ventola och Roberto Baggio), som värvats av Moratti så visade Zamorano hjärta och vann stor respekt från fansen som avgudade den hårt arbetande anfallaren.
Än idag är Ivan Zamorano ett aktat namn i Milano, likväl i curvan som på Appiano Gentile. Säsongen 1999/00 hade Inter en ”galen” anfallsbesättning i Ronaldo, Christian Vieri, Roberto Baggio, Alvaro Recoba, Adrian Mutu samt sist, men inte minst, Ivan Zamorano! Trots det så slutade laget på en fjärde plats, långt efter segrande Lazio. Skador gjorde att man sällan fick se Ronaldo tillsammans med Vieri eller Baggio, däremot spelade Ivan Zamorano hela 31 matcher i Serie A den säsongen, en del inhopp, men också från start och gjorde 8 mål.
Säsongen 2000/01 vart den sista tiden i Inter för honom, efter endast 8 matcher på hela säsongen så avslutades hans tid i Inter. Sista säsongen tillkom Hakan Sükur och Robbie Keane på topp, då Roberto Baggio och Adrian Mutu fått lämna.
Ivan Zamorano var en ”gubben-i-lådan” spelare, han dök upp när man minst anade det, duktig på huvudet, hänsynslös i boxen samt utrustad med ett bra direktskott mixat med fina, nätta touchar charmade han mig och flera andra under de år han spelade i blåsvart, likt förbannat gjorde han sina mål och spelade sina matcher inför fansen, år ut och år in under den här perioden då Moratti härjade som mest på transfermarknaden i Europa.
För mig symboliserade han hjärta på planen. Sympatisk utanför, professionell uti fingerspetsarna, han grundade sin karriär med ödmjukhet och hårt arbete, det tog honom väldigt långt, längre än betydligt mer talangfulla spelare. Respekt.
Facit: 41 mål på 149 matcher.
Länktips!
Ramon Diaz, 
Argentina, anfallare
Spelade en säsong i Inter, 1988/89 (Scudetto)
"Nödlösningen"
29 år gammal värvas han av Inter från Fiorentina inför säsongen 1988/89. Argentinaren vart en ”fem-i-tolv” värvning då Rabah Madjer, inte klarade läkarundersökningen hos Inter p g a av en skadad häl.
Tillsammans med Aldo Serena bildade de två ett giftigt anfallspar som tillsammans gjorde 34 mål under rekordsäsongen. Kvicke Ramon Diaz gjorde 12 mål och stod för ett hårt arbete och bjöd också på flera fina tekniska nummer. Fansen älskade honom, men tyvärr för både dem och honom valde President Pellegrini att göra sig av med honom för att föryngra med tysken, Jürgen Klinsmann, och bilda en tysktrio.
President Pellegrini berättade sedan om mötet med Ramon Diaz, då han berättat om beslutet och väntade sig en arg reaktion från argentinaren, men han besvarade presidenten med: ”Presidente, det är ingen fara, jag förstår. Tack för att ni gav mig möjlighet att spela i Inter och vinna Scudetton”. De ska sedan ha kramats och gråtit i varandras famn, enligt historien.
Fansen i Curva Nord och på långsidan hade sedan svårt att förlåta President Pellegrini för hans agerande och Klinsmann fick det hett om öronen under en längre period, trots att han gjorde mål så ville fansen ha kvar Ramon Diaz.
Hans facit: 15 mål på 43 matcher.
Länktips!
Diksutera gärna artikeln nedan, kom ihåg att hålla god ton bara. Allt off-topic kommer att raderas. Mvh, Daniel Hamilton
Alla bilder från inter.it
