Årskrönika 2003, del 3

Mikael Mårtensson ser tillbaka på året som gått. Ett år som bäst kan liknas vid en hiss; upp och ner.

Den första november var det dags för laget att ta sig an Milan på ett fullsatt San Siro. Efter att ha bevittnat exakt samma match på plats under våren satte jag mig ner framför TVn och drömde mig för en stund tillbaka till denna fantastiska plats. Skådespelet som man under 90 minuter får ta del av är en magisk föreställning med allt som italiensk fotboll står för: Passion, kärlek, hat, glädje, ilska, teknik, fantasi och stil. Och mycket riktigt var det en italiensk match av högsta klass som vi fick se.

Dida visade redan från början att han är världens kanske näst bästa målvakt efter våran egen Buffon, och stod för några makalösa räddningar. Det var dock i den andra halvleken som brassen verkligen började glänsa. Efter att Di Vaio skjutit en boll i stolpen på volley var det Trezeguets tur att ladda den stora bössan. I bortre delen av straffområdet mötte Trezeguet ett inlägg från Camoranesi och drog till. Likt en missil gick bollen mot mål men från ingenstans dök Nelson de Jesus Silva Dida upp och räddade bollen!

När sedan Jon Dahl Tomasson gav Milan ledningen efter en tilltrasslad situation kändes en ny förlust mot Milan på San Siro inte otänkbart. Marco Di Vaio ville dock annat. Klockan stod på 85 när "Super Marco" fick bollen, vände upp, väggade med Trezeguet, och drog till från 25 meter. Bollen får rakt upp i Didas högra kryss och kvitteringen var ett faktum. Vilket mål! Eller som Grynet skulle ha sagt: Helt sjukt bra alltså!

Efter Milan matchen spöade Juventus Udinese (4-1) och Modena (2-0) innan det åter vad dags för en stormatch, Inter hemma på Stadio Delle Alpi. Som det står beskrivet i ingressen har Juventus år varit som en hiss; upp och ner och här var hissen förmodligen så långt ner man bara kan komma. Inter kom till Turin med urusel form och hade alldeles nyligen blivit utslagna ur Champions Leagu,e och aldrig någonsin har tre poäng mot Inter känts lika givna. Ack så fel man kunde ha.

Inter körde fullständigt över oss och innan kalas var färdigt stod Inter som segrare med 3-1 (Montero gjorde vårt tröstmål i 89e minuten). Samma vecka väntade Galatasaray i Tyskland där vi åter åkte på däng, 2-0 och helvetesveckan slutade sedan med en förlust i Rom mot Lazio. Även den matchen slutade 2-0.

Kris, Kaos, ja kalla det vad ni vill, men vändningen skulle komma. Dessutom är det inget ovanligt att Juventus åker på en svacka någon gång under hösten, eller strax innan jul. Hemma mot Parma vågade slutligen Lippi starta med påläggskalven Fabrizio Miccoli, och som tack för förtroende gjorde anfallaren både 1-0 och 2-0 innan han byttes ut mot Alex. Han vill dock inte vara sämre och bjöd på ett mål och en assist. Allt frid och fröjd? Som jag tidigare nämnt, har Juventus varit upp och ner och avslutade året med svaga 1-1 borta mot Lecce. Som sagt, likt en hiss...

Sammanfattningsvis har året varit ett bra år. En Scudetto och final i Champions League talar sitt tydliga språk. Den nya säsongen har inletts på ett godkänt sätt, även om vi i skrivande stund är tre poäng efter serieledande Roma. Under det nya året väntar fortsatta framgångar, det är jag helt övertygad om. Målsättningen är givetvis både ligaseger och Champions League, men det är ingen hemlighet att det är det senare som prioriteras. Och ha i åtanke, Lippi har alltid tagit Juventus till final i Champions League när de väl har gått vidare till slutspel.

Innan ni somnar ikväll, lägg er ner, blunda och tänk tillbaka på året som gått. Tänk på Del Pieros fantastiska mål tillägnat Giovanni Agnelli, tänk på utklassningen av Real Madrid, tänk på Zalayetas avgörande mål på Camp Nou och tänk på firandet på Stadio Delle Alpi efter ännu en bärgad Scudetto.

Som Jonas Söderström en gång sa:
"Man ska alltid sluta på topp.
Juventus-Real Madrid 3-1.
Bättre än så blir det inte."


Vidare till: Mårtensson listar

Mikael Mårtensson2004-01-15 22:34:00

Fler artiklar om Juventus