Fransk islossning!
Efter att ha sett Jérémy Menez göra sin kanske bästa insats hittills i Romatröjan tvingas nu Ranieri fråga sig: Hur ser min bästa elva egentligen ut?
Som vi har väntat! Som vi har hoppats! Få fenomen inom fotbollen är så frustrerande som att se en ung talang underprestera – ännu färre fenomen är skönare än att se densamme äntligen blomma ut. Var matchen mot Udinese Fenomenez definitiva genombrott?
Jérémy Menez, som firar sin 23e födelsedag två dagar innan Romas sista hemmamatch för säsongen (Cagliari, 9e maj), har sedan länge betraktats som en av Frankrikes största talanger. Född och uppvuxen i en förort två mil söder om Paris flyttade han som tonåring till den lilla staden Montbéliard där han signerade sitt första proffskontrakt 2004 med FC Sochaux. Han blev då den yngste fransmannen någonsin att kunna skriva ”professionell fotbollsspelare” på visitkortet. När han endast 17 år och 320 dagar gammal fullbordade ett hat trick mot Bordeaux, dessutom inom loppet av endast åtta minuter, blev han den yngste spelaren någonsin att göra så i den franska högstaligan. Det är därför inte att undra på att han tidigt fick den för franska talanger obligatoriska stämpeln ”den nye Zinedine Zidane” – jag tror mig ha en rökande fransk utbytesstudent i klassen som har erhållit samma epitet.
Efter att ha köpts av AS Monaco och där övertygat stort med sin fart, sin fantasi, sina dribblingar och sina 14 mål på 45 startade matcher, stod det mer eller mindre klart att han hade vuxit sig för stor för det lilla furstendömet. Trots uppvaktning från ett par engelska giganter valde han att till romafansens oförställda glädje skriva under ett fyraårskontrakt med den gulröda klubben i våra hjärtan. Då Inter dessutom haft den stora vänligheten att köpa den talangfulle men trulige brassen Mancini från oss, tycktes hans fria kantroll vara vikt åt den mångsidige Menez. Men länge och väl, och här talar jag bara för mig själv då jag vet att det är många som tyckt annorlunda, verkade det som om endast trulighetskvoten blev ordentligt fylld av nyförvärvet.
Där Mancini blandat håglösa ansträngningar med gyllene derbyklackar, blandat tårfyllda ögon för att världen inte ville förstå honom med överstegsblixtrande championsleague-uppvisningar, så blandade Menez svarta ögon och tveksamma uttalanden med möjligen en fin dribbling eller två. Säga vad man vill om Mancini, men när han var på det humöret var han en gudabenådad poängspelare som stod för avgörande insatser. I matchen mot Udinese var äntligen Menez också han en gudabenådad poängspelare som stod för avgörande insatser.
Den vackra kramen vid sidlinjen mellan Ranieri och Menez, när den förre valde att byta ut den senare i slutet av matchen, var extra skön att se med tanke på att deras förhållande har beskrivits som frostigt för inte så längesedan. Mister gick offentligt ut och sa något i stil med att: ”Jérémy har alla förutsättningar för att bli en mästare, men han måste förstå att när man har blivit av med bollen så förväntas man fördubbla sina ansträngningar. Detta är något som vi jobbar hårt på, men det är ibland svårt att nå fram till honom.” Som den sydeuropé han är svängde sig Ranieri också med en dansreferens: ”Det är alltid synd när någon som är så bra på att dansa inte vill göra det.”
Men i lördags bjöd så äntligen Menez upp till dans! Han förde elegant Udineses ovilliga backlinje i en eldig pasodoble. Tony Irving (man får inte alltid bestämma själv hur fredagskvällarna ska spenderas) har lärt mig att en pasodoble är en energisk, livlig och sensuell dans där mannen förväntas uppträda som en matador; Menez var energisk, han var livlig, och banne mig om han inte var lite sensuell också när han svängde det röda skynket och fick Udinesebackarna att tjuvrusa efter de illusioner han skapat. Vid ett flertal tillfällen visade han upp en individuell skicklighet som inte står många i fotbollsvärlden efter.
Men! (det finns ju alltid ett sådant då Tony viftar med poängspaden) en fluga gör ingen sommar, utan för Menez återstår nu att kunna hitta en hög nivå i match efter match. Det finns en mängd fotbollsspelare som helt uppenbart har högstanivån för att bli en stjärna, men som på grund av sina Marianergravsdjupa lägstanivåer aldrig blir det. Låt oss hoppas att Jérémy Menez inte fastnar där, låt oss hoppas att han kan bli en del av Romas segerrika framtid!
Alldeles oavsett vad framtiden har i sitt sköte framstår det dock som oemotsägligt att Menez måste vara given från start nu på onsdag mot Bologna. Det är givetvis också tremålsskytten Vucinic. Det är nog också Luca Toni som stod för en övertygande insats även han. Målet såg möjligen inte otagbart ut, men prestationen var ändå en uppvisning i balans, närvaro och målfarlighet. Om dessa tre herrar gör en lika bra match mot Bologna så måste de räknas som givna inför Intermatchen. Hinner dessutom Totti bli skadefri i tid (det vill säga att han inte behöver kryckor eller hjälp att knyta fotbollsskorna) kan inte sju galopperande hästar hålla honom från planen i en så viktig match.
Frågan ställer sig då: Hur bör Ranieri formera sina anfallsstyrkor? Finns det plats för alla fyra? Om inte: Vem bör han ställa åt sidan? Bör Totti sparas till det något enklare motstånd som sedan väntar? Blir det Menez, som med hänvisning till hans i sällskapet relativa brist på rutin, får stryka på foten? Blir det den något orörlige Toni? Det kan väl omöjligen bli St. Mirko?
Vad tycker Du? Hur hade Du ställt upp anfallet mot Inter? Diskutera gärna!
Kom också ihåg att det är en fråga om tycke och smak och att man inte behöver kalla någon för idiot om denna råkar tycka annorlunda!
