Gästkrönika: att bli laziale i de mörkaste av tider
Jag har alltid älskat fotboll. Det är en sport som mer än någon annan har en förmåga att engagera och föra samman människor. De känslor som inte finns på läktaren på en fotbollsstadion är inte värda att upplevas.Trots ett brinnande fotbollsintresse har jag aldrig känt tillräckligt mycket för en enskild klubb för att verkligen se det som mitt lag. Det stora känslomässigt engagemanget har helt enkelt saknas. Visst slampade jag runt lite - som de allra flesta - och hade några one night stands med ett par lag i engelska ligan. Jag försökte till och med följa en och annan klubb under en längre tid, men intresset svalnade alltid efter några matcher. Jag hittade aldrig något beständigt, tycktes aldrig bli förälskad på riktigt.
Inte förrän i år.
Jag fick upp ögonen för Lazio i mitten av den här säsongen, då frustrationen över måltorka, Ballardini och Lotito nådde astronomiska proportioner. Det var en klubb i kris, mitt uppe i ett utmattningskrig, som vann mitt hjärta. Varje match blev ett slag på liv och död, för Lazio och I laziale - och för mig. Varje förlust för laget var också en förlust för mig. Och halvvägs in i säsongen förstod jag: Lazio var verkligen laget för mig.
Man kan tycka att det är dålig timing att finna sin kärlek för ett lag som, liksom Lazio, riskerar att förlora sin plats i den högsta serien. Ingen kan åtminstone beskylla mig för att vara en medgångssupporter. Om något så har jag kommit att bli en motgångssupporter, men man ska inte glömma att det är i motgångar och nederlag som klubbhjärtat sätts på prov. Medan de stora lagen, genom sina framgångar i respektive ligor och cupper, drar till sig nya fans som flugor till hästskit riskerar klubbar i kris att förlora sina supportrar. Särskilt de som funnit intresse för sitt lag under dess storhetstid - vid första bästa motgång kan de överge laget som ett sjunkande skepp, och vad är väl en klubb utan sina supportrar?
Men Lazio är inte ett sådant lag. Visst är det en stor klubb med en anrik historia, men Lazio har något som i sanning är unikt för just Lazio: I laziale. Jag talar om er. Ni som aldrig skulle vända Lazio ryggen, som är beredda att göra vad som helst för att ert lag ska vara kvar i Serie A. Men som också med stolthet skulle följa Lazio i Serie B om det värsta skulle ske. Jag talar om er vars klubbhjärta är större än hos någon annan supporterskara - må det så vara fotbollsfantaster i Italien, England, Spanien eller Frankrike. Oavsett liga så finns det inget lag förutom just Lazio som har er vid sin sida.
Man kan inte jubla för sitt lags framgångar förrän man har gråtit, skrikit och svurit med sitt lag. Och det är med stor glädje och enorm stolthet som jag nu har anslutit mig till er för att stötta vårt älskade Lazio i den motgång som är över oss. Men det är också med ett stort mått ödmjukhet: för en riktig laziale blir man inte över en natt. Det krävs år av glöd och engagemang för Lazio, och det ska bli ett nöje att svära, skrika, gråta och jubla tillsammans med er så länge hjärtat slår.
Forza Lazio!
Björn Manx Engström
Björn är en av mina äldsta vänner och förmodligen den käraste. En fenomenal pojkspoling från Jämtland som kanske har Sveriges vassaste penna. Tack för ditt bidrag och ett varmt välkommen till Lazio! Om ni har en krönika eller reseberättelse så tveka inte att bomba i väg den till oss på redaktionen
Ha en god onsdag bröder!
