Matchanalys: Roma-Juve
"Arrogansen, högfärdigheten och de oärligheter Juventus, om inte representerar så osar av har nu äntligen fått en efterlängtad replik, på bästa möjliga vis."
Matchanalys
Det är svårt att utnämna en enskild spelare som ledande eller avgörande i Roma under söndagskvällen; detta var framför allt en laginsats. De allra flesta i laget spelade på en så hög nivå att man aldrig gav Juventus en chans att komma in i matchen. Om det är någon inom Roma som ska hyllas mer än andra efter matchen är det Fabio Capello som insåg, analyserade och löste problemen Roma haft under januari månad.
Han har under veckan som gått tränat laget extra mycket, vilket sannerligen gav utdelning; Romaspelarna sprang och kämpade till sista svettdroppen, eller sista visslingen av Collina om ni så vill. Det gav Roma ett stort övertag gentemot Juventus som var rena motsatsen till Capellos lags friska, pigga ben. När man väl sprang gick det ack så segt, framför allt på mittfältet som mötte sina övermän.
Capello har även enat gruppen igen, och man har löst de psykologiska problem som januari skapade. Firandet av det tredje målet illustrerar detta aldrig så väl då mer än halva laget sitter i en cirkel och ler och viftar med händerna. Capello har fått alla att tro på detta Roma igen; sig själv (om han nu ens tappade hoppet någon gång), sina spelare, och även oss tifosi.
Capellos tredje bedrift var fingertoppskänslan; han behöll och förnyade sitt förtroende för utskällda spelare, främst tänker jag på Cassano (Antonio Cassano Superstar), Lima och Panucci. Samtliga tre stod för superba insatser. Vissa mer än andra, men likväl.
Tre nyckelfaktorer för att matchen slutade som den gjorde är;
* De fasta situationerna
Om man räknar straffen som en sådan skapades tre av Romas fyra mål i samband med fasta situationer. Det var uppenbart att just detta är något som finslipats under veckan, Roma visade upp en imponerande vid arsenal av varianter och tillvägagångssätt. Speciellt imponerande var hörnorna, som Roma är lite av specialister på denna säsong. Man behärskar korta hörnor som följs av inlägg alltigenom.
Likaså är långa hörnor till en väntande, ofta helt fri, spelare vid utkanten av straffområdet ett starkt vapen i årets Roma. Förutom Dacourt under söndagen gjorde ju Totti ett mycket vackert mål på precis en sådan variant.
Till sist måste frisparkarna nämnas. I Chivu har Roma en spelare som slår frisparkar lika väl som de bästa, en vänsterfotad specialist. I Totti har man potential till en dito högerfotad, men kaptenen har tyvärr inte visat upp den för motståndarna skräckinjagande sidan av sig själv sedan finalen i Coppa Italia i våras.
* Bredden i anfallsspelet
Man kan tycka att de två anfallarna för dagen, om än tekniska som ingen annan, borde väga lite för lätt och stundtals vara lite för enformiga i anfallsspelet, men inte under denna match. Även detta är en fjäder i Capellos hatt; Roma anföll med stor bredd och förlitade sig inte enbart på att de två herrarna längst fram skulle trolla.
Amantino var som vanligt väldigt delaktig (och fick stor utdelning för detta), men utöver honom var Panucci ett tillägg till anfallsspelet Lippi inte hade räknat med.
När Panucci för en gångs skull inte envisades med sina långbollar uppåt i banan utan adress och i stället följde med som en modern ytterback ska gjorde han genast en bättre match. Även detta tycktes vara ett väl inövat moment, för som av ren automatik tog Lima alltid ett steg inåt i banan de gånger Panucci var på väg upp, och lämnade på så pass plats för honom. På andra kanten var Zebina också delaktig framåt, liksom Emerson under den andra halvleken.
* Ren och skär konstruktivitet och destruktivitet
Romas mittfält utklassade (på tal om utslitna klyschor) Juventus motsvarighet, rent och skärt. Jag kan inte påminna mig själv om senaste gången jag såg ett innermittfältspar fungera så väl tillsammans som Olivier Dacourt och Emerson gjorde. Det var här själva grunden till segern lades; i deras evinnerliga slit och kontrollerande av sina motståndare.
Juventus må ha haft bollen i större utsträckning än Roma, men man tilläts aldrig skapa något eller etablera ett spel på Romas planhalva. Man pressade oerhört aggressivt och snabbt, något som Lippi och Juventus aldrig kunde hitta en väg runt. Nedved, nyckeln till Juventus offensiva spel, gavs inte en gratismeter under 90 minuter. Det kombinerat med tjeckens dåliga form i övrigt såg till att Lippis mannar aldrig kom i gång utan puttrade på tomgång offensivt under hela matchen.
Denna match gällde givetvis mer än de flesta andra. Det handlade inte bara om att återigen närma sig Milan, det handlade lika mycket om att spela bort den andra rivalen från kampen om lo scudetto. Sist men inte minst gällde det givetvis också om att slå Juventus, ett lag man inte har mycket till övers för hos li romanisti.
Arrogansen, högfärdigheten och de oärligheter Juventus, om inte representerar så osar av har nu äntligen fått en efterlängtad replik, på bästa möjliga vis.
Vad gäller tabellen och kampen om förstaplatsen går den nu vidare, men med en deltagare mindre. Juventus är ute ur det nu, inte enbart tack vare dagens förlust och det ökade gapet till Milan, det är helt enkelt så att man inte räcker till i år. Försvaret läcker som ett såll, mittfältet har ingen struktur, ingen spelidé att följa, och anfallet underpresterar gång på gång när inte Miccoli spelar.
Vad gäller Romas titelambitioner lever de i allra högsta grad. Tacka Capello för det.
