Una notte magica sotto il cielo di Roma, Del 1
En magisk natt under Roms himmel
Ankomsten, den 5 februari 2004:
Så var det återigen dags att bege sig ner till städernas stad. Den här gången skulle alla mina tre barn följa med, det är tvillingarna Dexter och Nikki på 9 år och storebror Kevin 11 år. Det här var min dotter Nikkis första fotbollsresa. Vilken tur i ordningen den här resan var till Rom för killarna har jag redan tappat räkningen på.
Vi lämnade ett snöslaskigt Stockholm bakom oss och innan resan studerade vi klädseln på publiken under matcherna som spelades på Olimpico för att försöka gissa oss till vilka kläder vi skulle ha med oss. Vi har aldrig varit nere i Rom under februari månad och vi hade hört att det var kyligt. Men enligt Einsteins geniala relativitets teori så är även ordet kyla relativ så med svensk vinterklädsel svettades vi bort våra första timmar när vi kom fram. Termometern pekade på plus 15 grader så mössor och halsdukar packades snabbt ned i resväskorna även om dom var rödgula.
Vi var även utan biljetter till matchen Roma - Juventus. Åtskilliga försök att ordna biljetter i förväg hade misslyckats. Listickett hade inte ännu fått igång sin Internetförsäljning till Romamatcherna, Romastore ville inte reservera biljetter och AS Roma ordnade bara biljetter till pressen. Lorenzo på AS Roma Ultras hade däremot lovat att låna ut sitt säsongskort till oss om det knep sig. Men då jag hade mina barn med mig och då publiken på Curva Sud knappast sitter ned så skulle barnens upplevelse av matchen sträcka sig till ryggtittande om vi valde kurvan. Men det var hur som helst ett alternativ. Men för att undvika biljettjagande under våran semester så ringde jag Romastore direkt ifrån flygplatsen. Och hör och häpna dom hade biljetter till kvar till Tribuna Monte Mario kvar för 100 euro styck. Min erfarenhet sade åt mig att detta pris var även det relativt så nu var det bara att skynda sig dit så fort som möjligt.
Så vi tog en taxi ifrån flygplatsen Fiumcino till Piazza Collona och bad taxin vänta utanför medan jag sprang upp med barnen till biljettluckan en trappa upp i Romastore. Det fanns biljetter kvar för priset 100 euro styck. Jag pekade då på barnen och sa att dom skulle ha rabatt och mycket riktigt så fick dom det även den här gången. Halva priset blev det nu, ibland är det gratis, ibland går dom efter ålder och ibland efter längd när dom bestämmer biljettpriset. När vi såg derbyt förra säsongen så köpte jag bara två "svarta" biljetter utanför stadion till Kevin och mig, vakterna vid grinden släppte in Dexter ändå. Med biljetterna ordnade var det bara att bege sig ned till taxin igen och till hotellet som var beläget nära operan intill tågstationen Termini.
Dexter spanar in historiska spelare på Romastores tavlor.
Taxiresan ifrån flygplatsen var även den minnesvärd. Då jag förklarade för chauffören att vi skulle till Romabutiken sken han genast upp. När jag sade att vi skulle köpa biljetter till Roma-Juve blev han salig. På resan så passerade han Romas gamla träningsanläggning och talade om att här tränade Roma innan dom flyttade till Trigoria. Den var "tutto giallorosso" sade han. Vidare in mot stan passerade vi pyramiden, chauffören pekade och berättade att där bakom ligger Testaccio med Roms bästa kvarterskrogar och att det är "tutto giallorosso". När vi sedan åkte förbi Circo Massino så berättade han att när Roma vann scudetton så var hela parken "giallorosso" och efter en stund så vände han på handflatorna, lyfte på axlarna, tittade på oss med ett stort leende som bara italienarna kan och sade att Rom är "tutto giallorosso".
La Dolce Vita, den 6 och 7 februari 2004:
Det är ingen konst att fördriva tiden på denna magiska plats. Problemet är bara det att tiden aldrig räcker till. Vädret var strålande, inte för varmt och inte för kallt, skall jag jämföra det med Sverige så kommer tidig sommar närmast tillhands. Ni vet dom där dagarna innan skolavslutningen när man plockar fram jeansjackan och gymnastikskorna. Jag frågade våran taxichaufför på resan hem om vädret alltid var så här den här tiden på året, han tittade ursäktande på oss, pekade på termometern som visade på 18 grader och sa att det blir inte varmare än så här den här tiden på året. Det var inte det jag menade.
Det finns magiska stunder i denna stad. Första gången jag upplevde ett sådant trodde jag att det var tillfällighet. Vi var på väg ifrån spanska trappan till tunnelbanan när en musiker spelade Guantanamera, en grupp med förbipasserande italienare börja sjunga med varvid alla på väg hakar på. Sången fortsatte ända ned till tunnelbanan. Magi så stark att vartenda hårstrå på kroppen reste sig.
Nu när vi var där så gick vi till Hard Rock Cafe vid Piazza Barberini. Vi kom dit vid sjutiden och musiknivån var redan då hög. Plötsligt händer det då Oasis låt "Wonderwall" strömmar ur högtalarna och italienarna som sitter bredvid oss börjar sjunga med. Dom vid nästa bord börjar också sjunga, en stund senare har hela restaurangen stämt upp i sång och vi med. Man blir tårögd bara vid minnet. Kevin och Dexter sa att det här vara deras bästa stund någonsin på en restaurang. Dottern Nikki var lite chockad och inte van vid den höga musiknivån men hon kommer nog att vänja sig vid det ljuva livet. Ett par resor till så är det fixat.
Dagarna fram till match fördrevs med att titta på dom klassiska sevärdheterna som Pantheon, Colosseum, Pizzor, Pasta och Glass och så förstås Shopping, Kevin och Dexter har redan begripit att det som reas ut där först blir populärt i Sverige om ett eller två år. Butikerna och modegatorna hittar dom redan till. Har man spenderat ett liv med att bo i en stad som består av Hennes och Mauritz och Din Sko så är även detta en upplevelse. Jag fick följa med dom som hjälp till att bära alla kassar med kläder dom inhandlat. Något duger man fortfarande till i alla fall.
Barnen shoppar,,,
,,,och farsan bär.
Läs fortsättningen
