Una notte magica sotto il cielo di Roma, Del 2
En magisk natt under Roms himmel
La Magica, den 8 februari 2004:
Så frågan är om det kunde bli bättre än så här? Självklart, vi hade ju biljetter till en match med Roma. Laget som rockar så hårt att varenda band skulle sluta spela, laget med stjärnor så stora att varenda kändis i Sverige borde döpa om sig till "lokalt bekanta ansikten". Laget som drog fler personer än vad Stockholms innerstad har invånare till Cirkus Maximus för att fira Scudetton för ett par år sedan. Laget som bär den eviga stadens namn och färger. Och inte nog med det, matchen var mot Juventus. Nord mot Syd, inget Robinson trams här inte, det här är äkta klasskamp, det här är på riktigt och det här är live med 80 000 åskådare på plats.
Snart börjar det.
Två timmars rus går inte att skriva ned här, ni såg det själva. För er som inte varit på Olimpico kan jag berätta att när Roma gör mål i en viktig match så ser sig alla i publiken om efter en tom famn att slänga sig om och krama. Det är äkta extas. En man framför mig vände sig om med tårar i ögonen och sade efter Cassanos mål att Antonio är en fågel som måste få flyga, man kan inte ha honom i bur, han behöver sin frihet och sina vingar för att lyfta. Så vackert, så poetiskt, sedan kramades vi. Senare så sparkade Cassano sönder hörnflaggan och vi jublade ännu mer och kramades igen. Vid det här laget böljade publiken så att vi höll på att rasa ned ett par rader. Jag kunde för övrigt inte prata längre för jag hade redan skrikit oavbrutet i nära två timmar. Cassanos namn hade ropats ett antal gånger och Zampa ville höra det ännu högre och visst gick det trots att man saknade sin röst. Ljudnivån var så hög att under matchen så ringde det i öronen som efter en rock konsert och bullret var skapat bara av publiken. Märkligt att man kan stå och vräka ut sig så många svordomar framför sina barn när man sjöng med i ramsorna mot Juventus och inte skämmas. När resultatet var 4-0 så vände sig hela publiken mot Juventusklacken i perfekt koreografi och vinkade adjö. Med den betryggande ledningen så började publiken att ropa att Pelizzoli skulle göra mål, "faccia un gol Pelizzoli, faccia un gol". Lite senare så avslutades det hela med Grazie Roma, två gånger.
Den magiska kurvan.
Hemkomsten, den 9 februari 2004:
Vilket väder som mötte oss när vi kom hem skall jag väl inte behöva berätta om här. Det lustiga är att när jag skriver det här så har jag nyligen läst i dagstidningar och sett på TV i Sverige om det nya fenomenet metrosexuell. Är det inte precis det som italienska fotbollspelare hånats för i åratal nu av samma media? Ett utdrag ur Aftonbladet: "Det fanns en tid när män som sprayade deodorant under armarna kallades fjollor och minsta lilla bris av herrparfym räckte för att bögknackarna skulle bilda jaktlag och ge sig ut på stan. Den tiden är en gång för alla förbi. Tack god Gud, säger ni. Tack gode David Beckham, säger jag." Pinsamt säger jag, mycket pinsamt. Förklaringen är enkel, Sverige har nu en ikon som nu förkroppsligar detta ideal och då är det ok. Gå och göm er under en sten och kom inte fram förrän ni bett om ursäkt offentligt, skäms.
VI VILL TILLBAKS NU.
