Sagan om Kejsare Ranierius. Del III
Solförmörkelse i Spanien
Claudio Ranieri kan trots allt hålla huvudet högt när han lämnar Stamford Bridge för sista gången efter den avslutande matchen 2003-2004 mot Leeds United. Han tackar grundligt publiken för det starka stöd de har visat honom under den turbulenta avslutningen. Han har metodiskt, säsong efter säsong, förädlat den mediokra klubben och fansen har motvilligt lärt sig att uppskatta hans stil och är nu väldigt tacksamma för hans insats. När Abramovich köpte klubben var laget redan kvalificerat för Champions League och alla var överens om att Ranieri hade stor del i den framgången. ”The Tinkerman” var inte längre ett öknamn, utan ett smeknamn.
Annat var det under hans första två säsonger i England. Efter att ha tagit över rodret i klubben den 18 september 2000, blev han snabbt hånad för att han aldrig tycktes ställa upp med samma elva i två raka matcher. Premier League var vid tiden ännu inte en fullt så internationell liga som den är idag och utlänningar sågs på med en viss misstänksamhet. Att inte kunna välja en ordentlig startelva och spela den match efter match sågs inte med blida ögon. Att den italienske tränaren dessutom var oförmögen att redogöra för sina beslut på begriplig engelska gjorde att han obarmhärtigt blev utmålad som en clown. Det skrevs metervis med artiklar som hånade den obegripliga italienaren och hans obegripliga taktik. ”Chelsea travels in disguise”, kunde det heta och man pressade spelarna på kommentarer om hur det uppfattades i truppen att ingen tycktes vara säker på att få spela nästa match. ”Det enda man kan ana sig till på förhand är att Chelsea kommer att ställa upp i blåa dräkter, resten är en väl förborgad hemlighet. Inte ens the Tinkerman själv verkar ha en aning,” skrev en journalist syrligt i The Independent.
Den motarbetade Ranieri fick gång på gång försöka förklara sig inför ett oförstående och stundtals aggressivt pressuppbåd. ”Ni förstår, Beatles första låt var det ingen som ville höra. Van Goghs första tavla var usel. Jag har alltid jobbat på det här viset, man måste känna sig fram. Ingen match är den andra lik och jag anpassar mina uppställningar efter motståndet.” De engelska journalisterna var långt ifrån övertygade: ”Men är det sant att du i Fiorentina spelade en spelare på fem olika positioner under en och samma match?” Ranieri log och svarade: ”Jag kommer inte ihåg hur många positioner som Michele Serena spelade på under matchen, men jag kommer ihåg det viktiga – vi vann.”
Efter att under två år ha fått utstå hånfulla artiklar och okunniga analyser blev Ranieri tillslut accepterad av både fans och vissa journalister. Hans viktigaste vapen var lugnet, tålamodet och hans humor. Engelsmännen uppskattade hans avslappnade inställning till sin egen person. När Chelsea en bit in på hans sista säsong låg överst i tabellen varnade han sina motståndare på sin nu nästan begripliga engelska: ”Yes, we can still improve. If the Tinkerman stop making so many changes, then we can improve.” När han hånades av Charltonfansen med ropen: “Du är borta efter sommaren!” svarade han dem att de hade fel. ”Jag är nog borta redan i maj!” På frågan om han tvekade att ta jobbet i Chelsea eftersom de hade sparkat sju tränare under de senaste nio säsongerna svarade han glatt: ”Jag har jobbat för Jesús Gil i Atlético Madrid – han sparkade sju tränare på en säsong!”
De flesta spelarna gillade honom också. Hans hårda men rättvisa stil vann deras respekt och Joe Cole påstod att han hade valt att komma till Chelsea på grund av italienaren och att Claudio var en perfekt manager eftersom han kunde skämta och bjuda på sig själv. Men, tillade Cole ”when he’s serious, he’s deadly serious.” Steg för steg vann han över nära nog hela Premier League på sin sida. Han fick uppriktiga applåder av både Unitedfansen och Arsenalfansen under sin sista säsong och hans egna supportrar älskade honom. Dels på grund av hans egen prestigelösa men kompromisslösa attityd, och dels för att ledningen med Peter Kenyon i spetsen var så uppenbart respektlös i sin behandling av honom. Det upprättades till och med en webbsida med namnet: www.saveclaudio.co.uk, (nu borttagen) där man kunde köpa t-shirts med trycket: Don’t Tinker with the Tinkerman!
En fyra år lång kamp tycktes alltså vara över. Efter att först ha förnedrats av journalister och sedan av sin egen styrelse hade Ranieri tillslut segrat mot sina belackare. Eller? En måndag i slutet av maj kommer ändå det väntade telefonsamtalet: Vi löser dig från ditt kontrakt, tack för den här tiden.
Den italienske coachen är nu en garvad man och han hämtar sig snabbt från det väntade beskedet. I England ryktas det om att han och hans fru Rosanna trivs så bra i sin villa i London att han gärna vill jobba kvar i Premier League. Tottenham F.C., som skannar marknaden på jakt efter en ny tränare, pekas ut som en möjlig arbetsgivare, men efter ett samtal mellan de båda parterna rinner affären snabbt ut i sanden. Själv säger Ranieri i en intervju att han gärna hade tagit över klubben i sitt hjärta, AS Roma, men efter att Fabio Capello har smugit iväg som en tjuv om natten till Juventus har Roma agerat snabbt och tillsatt Cesare Prandelli.
Istället får han ett samtal från klubben som han lämnat fyra år tidigare, Valencia. Han är medveten om att det kommer att bli tufft att leva upp till de högt ställda förväntningarna som hans två efterträdare Hector Cúper och Rafael Benitez har skapat under hans frånvaro. Klubben spelade två raka Champions League-finaler under Cúper men förlorade båda. Benitez tog sedan över och styrde laget till dubbla ligasegrar. Men efter att ha fört laget till sin andra ligaseger och dessutom gjort dem till UEFA Cupmästare 2004, lämnar spanjoren för Liverpool F.C. Det är alltså ett lag på toppen av sin förmåga som Ranieri får ta över. Förhoppningarna är naturligtvis högt uppskruvade och att överträffa de tidigare tränarnas framgångar låter sig svårligen göras. Det bästa Ranieri kan hoppas på är att se till att framgångarna fortsätter.
“Jag är väl medveten om att det kommer att bli svårare för mig denna gång eftersom det är svårt att förbättra ett mästarlag”, säger han under en av sina första intervjuer efter att ha blivit klar för klubben. ”Men jag älskar att jobba hårt. Jag älskar utmaningar och detta var en som jag gladeligen tog mig an. När Valencia ringde upp mig sa jag att jag kunde simma tillbaka till Spanien för att få jobbet. Staden känns som mitt hem och jag har alltid hoppats på en återförening. Jag behöll till och med mitt ID-kort från klubben eftersom jag hela tiden kände på mig att jag skulle återvända.” Så låter det alltså nu, trots att hans egen ovilja att skriva på ett långtidskontrakt var det som gjorde att han lämnade klubben fyra år tidigare. Kanske har han uppgraderat sin tillvaro i Valencia efter den stökiga perioden i Chelsea.
Nå, trots att staden och fansen välkomnar honom med öppna armar och han själv verkar lycklig, så inleder Valencia kort efter Ranieris övertagande en golgatavandring som exempelvis leder till att laget inte vinner en enda match på nio försök. Återigen har han svårt att bestämma sig, eller vill inte bestämma sig, för en tydlig startelva och ”the Tinkerman” blir ännu en gång ett skämt på hans egen bekostnad. Detta kan sägas utgöra hans första riktiga misslyckande på det rent sportsliga planet.
Samtidigt lyfter en viss José Mourinho sitt Chelsea till oanade höjder varifrån han skjuter verbala giftpilar på sin föregångare och dennes tillkortakommanden. Och så, klockan 16:28, den 25 februari 2005, släpper TT följande nyhet:
"Valencia sparkar sportchefen och managern Claudio Ranieri efter bara åtta månader som ansvarig. Beslutet togs dagen efter den spanska storklubbens överraskande förlust mot Steaua Bukarest i Uefacupen.
-Klubben och Ranieri är överens om att resultaten under de senaste veckorna har inte varit de lämpliga och att vi får svårt att nå de mål vi satte i början av säsongen, sade ordföranden Juan Bautista."
Bakom denna korta, torra notis döljer sig alltså ett fall som hade kunnat knäcka ryggraden på den starkaste av karaktärer. Ranieris hela karriär har sugits in i ett svart hål av motgångar. Plötsligt betraktas också hans tidigare bedrifter i ett nytt sken. Var han egentligen så bra? Vad har han egentligen vunnit? Har inte hans efterträdare överträffat honom gång på gång? Duger han i själva verket bara till att omvandla dåliga klubbar till mediokra? Är han dömd att aldrig vinna någon ordentlig titel?
Fortsättning följer imorgon…
