Jag minns ett derby...
Lazioredaktionens Jesper Lindberg minns tillbaka på vad som varit och reflekterar inför vad som komma skall.
Jag har varit på tre derbyn i mina dagar.
Våren 2007 fick jag se en tråkig, mållös tillställning mellan två lag som knappt ville vinna. Matchen spelades klockan tre en söndag och att lägga derbyt under eftermiddagen tycker jag är vansinnigt. Det blir aldrig samma sak som en kvällsmatch. Det jag minns bäst från den drabbningen är Ledesmas frispark som gick precis utanför, men Curva Nord trodde för ett ögonblick att det var mål och Curvan hann börja jubla innan luften ögonblickligen gick ur. Detta var även Romas hemmaderby vilket givetvis innebär en enorm skillnad för upplevelsen.
Mitt andra derby utspelades i mars 2008 och kom att bli det tveklöst största jag någonsin varit med om.
Efter en jämn match där Roma möjligtvis var lite, lite starkare satt jag och mina kompisar på Tevere och var relativt nöjda med en poäng mot ett Roma som också låg före oss i tabellen, och (som vanligt) på papperet hade ett bättre lag.
Men ödet ville annorlunda och i 92:a minuten smällde Valon Behrami in avgörande 3-2.
Om man någon gång druckit alldeles för mycket alkohol kan det hända att man dagen efter bara har ett par, konstigt nog glasklara minnesbilder från nattens händelser. Saker som av någon anledning präntats in i en hjärna förgiftad av öl och är ens enda säkra bevis för vad man gjort eller sagt.
När jag ser tillbaka på vad som hände efter målet är det ungefär så jag minns det, trots att jag hade druckit max 2-3 öl under hela dagen i Rom.
Curvans, och majoriteten av Teveres makalösa vansinne i glädjeruset. Jag kramar om en gammal gubbe på raden bakom mig. Skriker mig hes.
Några av er som var där vet vad jag pratar om - avgörandet var som taget ur en saga, för bra för att vara sann. Att jag fick uppleva denna match med 40000 andra laziali kommer jag att vara tacksam för resten av mitt liv.
Efter fem, sex övertidsminuter blåser domaren av matchen och vi var återigen störst i Rom.
Mitt tredje och senaste derby var också Lazios senaste vinst, 4-2 segern då Zarate var magisk och sköt ett av derbyhistoriens vackraste mål.
Denna gång var det inget snack om saken. Lazio var bättre och vann klart rättvist. Kolarovs solonummer är även det värt att minnas från denna historiskt sett stora seger.
Att vandra omkring med en Laziohalsduk i den eviga staden brukar alltid vara en trevlig företeelse. Man är alltid i underläge. Och det gillar vi.
Poliser, bar- och restaurangägare, de flesta taxichaufförer och en stor del av turisterna som besöker Rom håller på "stadens lag". Man får pikar, man ska ta av sig halsduken, man hör ofta vafanculo och merda bakom sin rygg.
Då och då stöter man på ett gäng yngre Laziograbbar som glatt hejar på en, någon servitör på en bar som sympatiserar med Lazio, någon enstaka taxichaffis som skiner upp.
Det är däremot väldigt sällan jag känt mig otrygg på Roms gator och torg då jag, om än relativt diskret med endast min halsduk som attiralj, proklamerat min klubbtillhörighet.
Efter Behramiderbyt inträffade dock en sådan incident. Jag och mina två kompisar går ut från arenaområdet och börjar gå ner mot vårt boende strax utanför Vatikanens murar. Vi har slutat sjunga, men vi har däremot en Lazioflagga med oss på väg hem.
En romanista i 40-årsåldern i färd med att starta sin vespa ropar något i våran riktning. Jag stannar och går fram till honom. På den italienska jag behärskar förklarar jag att jag inte förstår, att jag är från Sverige. Mannen muttrar något och jag går därifrån. Efter ett par meter ropar han igen så jag vänder mig om. Jag ser honom stå och vifta med en stilett och säga något som jag inte begriper. Det är inte så mycket mer att göra än att gå därifrån och under ett tag snegla över axeln.
Visserligen var det snutar överallt. Visserligen var det vanligt folk överallt. Visserligen vet jag hur det känns att förlora ett derby. Visserligen är det en förbannat stor skillnad på att leka häftig och jiddra med en switchblade och att verkligen sticka ner någon. Men denna isolerade händelse var ändå ganska obehaglig. Passion kan ibland slå fel.
Senaste mötet lagen emellan, i december 2009, innebar torsk trots att Lazio stundtals var bättre. Men ett Romderby är ju alltid ett Romderby och logiken bakom slutresultatet är sällan som den sig bör.
Söndagens match är viktigare, och hetare, än på länge. Det säger man givetvis nästan alltid, men nu är det verkligen ett faktum.
Roma har en hysterisk formkurva och leder Serie A. Hur illa det än smakar i munnen hamnar Lo Scudetto i Romas händer om tabellen står sig fram till mitten på maj månad. Detta beror på två saker:
1) Ranieris intåg i klubben. Hans organisatoriska geni har skapat ett solitt försvar och ett varierat anfallsspel.
2) Det faktum att Totti spelat lite. Totti är, låt oss vara ärliga nu romanisti, inte längre en tillgång för Roma utan snarare en belastning. De gånger han sitter på läktaren är de gånger som Roma spelar som bäst.
Vill han med sitt djupa kunnande, sin oerhörda allmänbildning och sin blixtrande intelligens bli sportchef, må så bli, men på planen är han förverkad. Ni har uppriktigt sagt alternativ som är klart bättre.
Lazios form är även den god numera. Kanske är det Reja, kanske är det ren desperation, kanske är det så att spelarna insett sitt ansvar inför klubben och framför allt inför oss tifosi. Efter mirakelvändningen mot Bologna i helgen borde alla tvivel hos spelarna vara bortblåsta - Lazio är definitivt ett lag som borde vara åtminstone fast förankrat på den övre halvan av tabellen. Kapaciteten inom truppen är stor och man har även ett antal spelare med ett grandiost ljusblått hjärta. Jag tänker på Firmani, Rocchi, Stendardo. Jag tror aldrig att dessa spelare skulle acceptera några divalater i omklädningsrummet eller tillåta att någon fokuserar på något annat än matchen på söndag.
Jag insåg efter Bolognamatchen, om jag nu inte gjort det tidigare, exakt hur viktig Fabio Firmani är för Lazio. Det hjärta han har för klubben kan inte mätas i pengar. Att han är en mittfältare av Serie B-klass må vara. Men att ha en sådan spelare i truppen som alltid, oavsett vad, står upp för laget i hans hjärta och driver på övriga spelare är guld värt.
På söndag grusar vi Romas drömmar. Utgångsläget är som gjort för det. Det är sällan jag känt mig så segerviss inför ett derby.
Lazio siamo noi! Avanti!
