Krönika: Underbara februari
Hej allesammans, hoppas ni har det bra där nere! Själv sitter jag fortfarande här uppe i den ljusblå himmelen och njuter av tillvaron.
Februari 2004 började som vilken himmelsblå månad som helst. Lazio och Sampdoria drabbade samman på Olimpico, och slutresultatet 1-1 var hur rättvist som helst. Dagen innan hade Dejan Stankovic flyttat till Inter för att vinna titlar. Idag, exakt två veckor senare, ser jag Lazio i cupfinal och parkerandes på en fjärdeplats i Serie A. Biancoceleste spelar som i trans och Inter fortsätter att dala. "Skadeglädje är den bästa glädjen",
var det inte så det hette?
*****
Men ärligt talat, vad f** är det som händer egentligen? Från att ha kämpat för att överhuvudtaget ta poäng mot bottenlagen förändrades allt under en magiskt vecka. Triumferna mot Milan kom som en chock för många utav oss - för Milans reservlag skulle ju ge oss en ordentlig lektion i fotboll. Nu målade Lazio emellertid upp ett konstverk alá Pablo Picasso och körde bokstavligt talat över mästarna. När vinterturnén drog vidare över landet och in över Parma bjöds det återigen på show. Och vinsten mot Empoli var extranumret.
*****
Nu står vi här - med fyra fantastiska segrar i ryggen - och försöker desperat hitta ett sätt att förklara det inträffade. Men det är omöjligt. Givetvis har frälsaren från Brasilien en stor del i det hela, men att Lazio skulle spela som vilket Scudetto-lag som helst enbart på grund av Cesárs återkomst har jag svårt att tro. Då skulle jag hellre lägga min röst på det mentala.
"Ett viktigt kapitel av klubbens historia är skrivet", sa Ugo Longo den 17 januari. Han anar nog inte hur rätt han kan komma att få. Klubbledning och aktieägare hade enats om ett beslut angående örnens fortsatta flygturer över Rom. Alla aktieägare skulle få lägga en peng i klubbkassan och Societa Sportiva Lazio skulle delas lika mellan bidragsgivarna. På detta sätt skulle alla skulder betalas och den långa - men sköna - vandringen tillbaka mot toppen inledas. I samma veva var frälsaren (jag föredrar att kalla honom så) på väg tillbaka och i matchen mot Sampdoria hade Roberto Mancini alla spelare till sitt förfogande, vilket ungefär är lika vanligt som en Big Brother-säsong utan skandaler.
*****
Behöver spelarna trygghet? Kan de slappna av när de vet att klubbens framtid håller på att räddas? Kan det vara så enkelt? Jag tror det. Luciano Zauri är inne på samma teori. Efter matchen mot Empoli avslöjade ytterbacken "hemligheten" bakom framgångarna:
"Vår hemlighet är att vi är enade som lag håller ihop i vått och torrt." Alla spelare är beredda att göra sitt bästa när tränaren kallar oss, och det är även vad jag försöker göra."
Så sant Luciano, så sant.
Vad har alla dessa Laziohjältar gemensamt; Conceicao, Cesár, Stam, Stankovic, Fiore, Corradi, Lopez, Inzaghi och Verón? Listan kan egentligen göras hur lång som helst.
Vet ni inte? Jo, de har alla kommit till Lazio från olika klubbar och blivit frälsta. Alla har de utryckt sin kärlek för huvudstadens stolthet, STOREBROR Lazio, och trots flera anbud från mer attraktiva klubbar har de valt att stanna ända in i det sista. Nu är dagens spelare mogna nog för att ta det ansvar som behövs. Det svävar något magiskt runt klubbmärket - en magi som hela fotbollsvärlden saknar idag. Begreppet "en för alla, alla för en" kommer verkligen till pass när det gäller Lazio, och i kombination med skadefria perioder är Lazio så här bra. Kära vänner, kära laziali: Känn er stolta, ni håller på ett framtidens fotbollslag.
*****
Vad har hänt rent fotbollsmässigt under denna fantastiska månad då? Jo, att krigarna har höjt sig till nivåer vi inte trodde var möjliga. Den stundtals vissna blomman, Stefano Fiore, har används i Stankovic centrala mittfältsposition, och resultatet har varit makalöst. Under halvleken (den där mot Milan ni vet) såg vi klart och tydligt att potentialen finns där. I den nya 4-3-3-taktiken ser Fiore ut att trivas som fisken i vattnet, och jag tror mig bestämt veta att Stankovic ersättare finns i italienaren.
Och Fabio Liverani. Maken till vändning från historikerns sida har jag då aldrig skådat. Kommer ni ihåg den där magiska kvällen på Olimpico? Juve stod för motståndet och firma Fiore/Corradi firade stora triumfer mot ett paralyserat bortaförsvar. Kommer ni ihåg hur Liverani som inhoppare gick in och dominerade på mittfältet? Jag kommer själv ihåg när jag satt bakom datorn och betygsatte spelarna dagen efter. Fabio Liverani svarade för ett piggt inhopp. De karakteristiska felpassen var som bortblåsta och för en gångs skull förtjänar Liverani rikligt med beröm, lät det. Sedan dess har mittfältaren varit strålande och en av våra mest tongivande spelare. Halvleken italienaren svarade för mot Milan var av modell makalös. Att han i derbyt gav allt för Lazio och nästan demonstrativt tackade "sin kurva" efter att ha blivit utbytt gjorde mig lycklig. Jag tänkte citera Romaredaktionen i artiklarna inför höstderbyt:
"Fabio Liverani, jag saluterar dig!"
Jag hoppas och tror att de får äta upp dessa ord en vacker dag.
*****
Som jag tidigare sagt föredrar jag egentligen inte att blicka framåt. Jag trivs utmärkt här uppe, men ibland måste man ju bara. I forumet har under hela säsongen pågått en debatt gällande Lazios chanser att knipa fjärdeplatsen. Många röster har hörts och de flesta har tagit en positiv ton. Jag kan motvilligt erkänna att jag inte trodde denna bedrift var möjlig, men efter att ha skådat denna fantastiska månad har jag givetvis ändrat uppfattning. Jag sa det redan efter halvleken, och jag säger det igen: Med detta spelat är vi ett scudetto-lag. Klarar vi av att bibehålla detta spel är det inga problem - då slutar Lazio fyra i Serie A säsongen 2003/2004.
****
Om en dryg månad är det derby.
