Sagan om Kejsare Ranierius. Del V: Det Romerska Triumftåget
Fågel Fenix reser sig ur askan
Säsongen 2008-2009 blev inte vad Roma hade hoppats. Förväntningarna var ganska högt ställda efter att Luciano Spalletti under sina tre år i klubben genomfört vad som bara kan beskrivas som en mindre revolution och fört laget till respektabla resultat i både ligan och Champions League. Tyvärr med viss hjälp av den Eviga calciopoli som ännu i skrivande stund mullrar i bakgrunden genom någon sorts efterskalv – kanske blir snart A.S. Livorno tilldelat en retroaktiv scudetto?
Nåväl, Roma slutar, med sin katastrofala start och sina 63 hopskramlade poäng, på en sjätteplats. Förtroendet för Spalletti dalar och under sommaren säljs dessutom Alberto Aquilani i en mercato som inte uppskattas av många anhängare. Rykten om att en eller annan välbärgad Räddare i nöden ska köpa klubben delar fansen i två grupper: romantiker mot realister. Dessutom, för bara den andra gången i klubbens historia säljer man färre säsongsbiljetter än lokalrivalen S.S. Lazio. President Rosella Sensi är således under hårt tryck från alla upptänkliga håll och störst är trycket från supportrarna. Det sista hon önskar sig är ännu en misslyckad säsong. Genoa och Juventus struntar i det och efter två inledande förluster och sex insläppta mål säger Luciano Spalletti upp sig, vilket verkligen är en handling värd all respekt.
Nu behöver Roma rädda det som räddas kan. Laget uppnår blott en spillra av sin potential och nu måste de börja vinna matcher. Skönspel är inget att tänka på, resultatet betyder allt. Försvaret måste omorganiseras och stabilitet måste uppnås. Man behöver en tränare som kan åstadkomma gedigna resultat med små medel, som har en stark karaktär, som inte är rädd för en utmaning och som älskar att arbeta hårt. Om han dessutom råkar vara född i Rom och vid ett antal tillfällen har uttryckt en önskan om att en gång få träna klubben är det naturligtvis inget som ligger honom i fatet. Finns det verkligen någon som passar in på den beskrivningen och som dessutom står utan jobb för tillfället? Plötsligt avbryts klubbledningens krismöte.
Claudio Ranieri sparkar in dörren till Sensis kontor med en smäll! Iklädd åtsmitande röd helkroppsdräkt, giallorossifärgad mantel och en zorromask som obegripligt nog är neongrön sveper han in i rummet som en räddande ängel. ”Leta inte längre! Jag har kommit för att rädda klubben i mitt gulröda hjärta!” deklamerar han stående mitt på mötesbordet dit han raskt har skuttat och av bara farten råkat sparka ut en tillbringare med limoncello. ”Det där torkar jag upp senare…”
Förlåt. Naturligtvis smyger snarare den grånade gentlemannen diskret in bakvägen. Han talar, precis som i Chelsea, om att ett lagbygge är att likna vid ett husbygge. Alla vill ha en flott takvåning med pool, men först måste man lägga en gedigen grund, låta den sätta sig ordentligt och sedan tålmodigt bygga vidare uppåt. Men fansen är nu en gång för alla på krigsstigen och vill inte höra prat om långsiktighet. Nu vill vi vinna! Ställ poolen i källaren om det är vad som krävs, bara det händer något nu!
Något händer också med Roma. Laget släpper in ett mål mot Siena, men kravlar sig tillbaka och vinner den första matchen under sin nya tränare. Supportrarna fortsätter dock med sina protester. Pappersbomber och alla möjliga föremål slängs in på Trigoria under pågående träning och spelarbussen behöver vid ett antal tillfällen poliseskort för att spelarnas och tränarnas säkerhet ska kunna garanteras.
Inför Ranieris andra match i seriespelet, mot Fiorentina, kräver han att spelarna visar att de verkligen vill vara på planen. ”Situationen är svår, annars hade inte Spalletti sagt upp sig till att börja med. Men det jag först och främst vill se är beslutsamhet och karaktär. Enkla saker. Fotbollens ABC.” Han får frågan om han tycker att det är just karaktär som har saknats i laget. ”Jag vet inte. Men jag hoppas inte det. Alla i truppen har en chans att få spela, jag letar efter män med rätt inställning. Jag vill se elva gladiatorer där ute på planen.”
När domaren blåser igång matchen 20:45, är Stadio Olimpico en märkligt dämpad och mörk arena med tanke på vad som står på spel. Curva Sud har beslutat sig för att stanna utanför arenan under en del av den första halvleken för att visa sitt missnöje. Även om man respekterar och förstår deras beslut så måste man konstatera att de inte hade kunnat välja ett sämre tillfälle att visa sitt missnöje på.
Francesco Totti har nämligen bestämt sig för att ge sin nyanlända tränare en överdådig välkomstpresent. Han startar matchen ursinnigt och springer mer under den första halvleken än vad han gjort under hela försäsongen. Han är en gladiator som inte tänker tillåta sitt lag att förlora. Efter en halvtimmes spel har han dunkat in två bollar bakom Sebastien Frey och nu tumlar plötsligt Curvan in över läktaren. Protester i all ära, nu händer det stora saker inne på arenan och alla vill se föreställningen. Matchen slutar 3-1 efter att Totti med sin högra utsida har fått bollen att upphäva tyngdlagen för att fritt svävande i luften invänta en framrusande De Rossi som vackert kan nicka in 3-0 före halvtid. Romnatten lyser upp av ett ohälsosamt antal bengaler och öronbedövande explosioner från läktaren avlöser varandra. Kanske var bengaler och bomber tänkta att orsaka kaos inne på Olimpico, men nu tycks de istället dundra och brinna in den nya eran: The Age of the Tinkerman!
Allt går inte som en dans på rosor. Men Ranieris Roma släpper in allt färre mål utan att fördenskull sluta producera egna. Och så, den 28 oktober efter förlusten mot Udinese, bestämmer sig laget för att aldrig mer förlora en seriematch. I alla fall är det så saken framstår och om inte Giallorossi förlorar Derby della Capitale den 18 april så tangerar man klubbrekordet på 24 raka matcher i ligan utan förlust! Claudio Ranieri har tvivelsutan visat sig vara exakt rätt man för att omvandla Romas säsong från en katastrof till en kamp på kniven om titeln. På vägen har han dessutom passat på att göra upp med sitt förflutna.
Den 23 januari 2010, var nämligen Ranieri tillbaka i Turin och denna gång stod han där som segrare. Roma hade då inte förlorat på tio matcher medan Juventus hade förlorat fyra av sina senaste fem. När den evigt löpande vänsterbacken John Arne Riise höll sig framme på ett inlägg i den 91 minuten och nickade in 2-1 målet för Roma så måste det ha exploderat magnifika små färgglada raketer i Ranieris inre. Efter matchen vägrar han, såklart, att tala om en personlig seger men gör ändå en poäng av att bara skaka hand med sin ersättare Ciro Ferrara efter slutsignalen. Ranieri har serverat sin revansch på Juventus klubbledning iskall.
Den 27 mars 2010, var det sedan äntligen dags för Ranieri att besegra också den demon som hade hemsökt honom sedan 2004 – José Mourinho. Återigen, Ranieri själv skulle inte prata om revanscher ens om hans liv hängde på det, men han är sannerligen av en annan värld om det inte var en av de bästa dagarna han upplevt på arbetet sedan 1993! Roma hade besegrat Inter! Ranieri hade besegrat Mourinho! Och nu återstod bara en sista tagg i hans törnekrona från det förflutna: Förlorarstämpeln.
Och med fem ynka matcher kvar att spela av säsongen 2009-2010, efter att ha vunnit 12 av sina senaste 15 matcher, har nu Claudio Ranieri tagit sitt Roma till förstaplatsen i Serie A! Han är således fem matcher ifrån att tysta alla sina efterhängsna hjärnspöken! Fem matcher ifrån att tysta alla sina kritiker! Fem matcher ifrån att bli en Vinnare! Fem matcher ifrån att bli ett odödligt namn i AS Romas historia! Han är fem matcher ifrån att bli Kejsare Ranierius, erövrare av Italien!
Ingen med ett hjärta i kroppen kan väl missunna sagan om Ranieri ett lyckligt slut?
Ett stort Tack till alla tappra som har orkat följa denna dinosaurie till krönika! Forza Roma!
