Champions League - det är speciellt
På tisdag kommer Barcelona på besök för det första mötet i CL-semifinalen. Och att det just är CL det handlar om känns ända ut i fingerspetsarna - även när man är nere i Milano.
En fem dagars påskvisit i Milano var inplanerad. Fredagen skulle spenderas i Appiano Gentile och på lördagen skulle vi se våra svartblå hjältar ta emot Bologna i Serie A. Men en lottning i världens bästa fotbollsturnering kullkastade resschemat. Det går inte att landa i Milano 18 timmar efter en kvartsfinal, inte när det handlar om Champions League.
Nej det är ju faktiskt så. En ny, enkel, flygbiljett Göteborg-Malpensa bokades snabbt om. Inter hade inte varit i kvartsfinal i CL på fyra år och detta var tvunget att upplevas på plats. Efter en två timmar lång försening på vägen ner var det snabba ryck som gällde. Väl på hotellet mötte undertecknad upp redaktionens Daniel Hamilton och Olof Svensson som låg i startgroparna för att bege sig mot Giuseppe Meazza. När vi väl hoppade av den röda linjen vid Lotto så var gatorna - precis som vanligt - till bredden fyllda med förväntansfulla supportrar och små vagnar som försedde dessa med panini, birra och diverse souvenirer. Dagen till ära gick det dock inte bara att köpa de sedvanliga halsdukarna med texter som "Ti amo", "Forza Inter" och "Mai stati in B". Nej, nu fanns det istället massvis med matchhalsdukar, dussintals olika tröjor med "Madrid 2010" på bröstet och CL-bucklor i miniatyr. Det var speciellt.
Väl framme vid arenan var hela entrén till långsidan omgjord och en pampig CL-inspirerad matta var utlagd vid ingången till press- och hedersläktaren. Inne på arenan var det lika magnifikt som vanligt. Dock var Curvans sånger inte lika ihärdiga som de brukar. Istället för att bara skrika för full halls kändes det som om de skruvade på sig i ren nervositet emellanåt. Strax före avspark fick vi inte - som brukligt är - skråla med i Pazza Inter, nej istället var det Champions League-hymnen som ljöd. Det var speciellt.
När matchen väl var igång kände man ett lätt tryck för bröstet. I Champions League kan en snedspark vara skillnaden mellan hopp och förtvivlan och den känslan kändes som något som förenade alla på arenan. Laget spelade fin fotboll och vi hade ett par ordentliga chanser redan tidigt i matchen. Men varje gång fick man svälja glädjen och istället dra en djup suck. Inte ens Curvan började sjunga "Chi non salta Rossonero è è" hängde alla med, matchsekvenserna kändes för viktiga för att man skulle kunna hoppa. Det var speciellt.
Men sedan händer det. 65 minuter in i matchen skickar Diego Milito bollen i mål och arenan i extas. Argentinaren löper runt som en galning med armarna i luften. Speakern skriker "Il principe Diego Alberto...." och publiken svarar MILITO Inte en gång, inte två gånger utan hela fyra gånger. Efter det släpper nervositeten inne på arenan. Laget trycker på ännu mer men det blir inga fler mål. Dock har man spelat sin första kvatsfinal på fyra år och man har vunnit hemma samtidigt som man hållit nollan. Det var speciellt.
Två dagar senare spänner några supportrar upp ett budskap utan för träningsanläggningen. Det är en hälsning till Wesley Sneijder. "Ta oss till Madrid, Wesley". I år är det CL som gäller. Så är det bara. På tisdag är det dags för första vändan i semifinalen mot Barcelona. Låt oss hoppas att det blir en lika speciell tillställning då.
FORZA INTER!
