Derbykrönika: 45 minuter av helvetet
Ledsen, förstörd och övergiven.
Det gör så ont. Det smärtar i själen mer än vad en romanista någonsin kan glädjas åt en vinst. Det är så orättvist. Det är så jävla orättvist att Birros titel som "expertkommentator" känns rättvis. 45 minuter av helvetet.
Det finns tre derbyn på 2000-talet som sticker ut mer än andra. 2001, Di Canios återkomst 2005 och dagens derby. Som har handlat om mer än bara äran över att vara stadens lag.
Dagens derby är det mest tragiska av dem. Det är en själapina som inte finns. Tårarna rann ner från min kinder för första gången sedan Firmani gjorde 1-0 mot Parma i matchen efter Gabrieles död. Den gången av glädje, denna gång av sorg. Av en sorg som går så långt in i mig att ord känns överflödiga. Som gör att Dantes beskrivning av helvetet känns som en semester. Mitt hjärta brinner.
Jag känner mig övergiven. Inte av spelarna, av Curva Nord eller av Reja. Av något större.
Jag föll ner på mina knän, pussade mitt kors och bad som jag aldrig gjort när Floccari stegade fram. Jag ville skicka allt det som jag med tusentals andra kände just då.
Sätt den bara. Avgör. Vi förtjänar det denna säsongen.
Pang. Rakt på Sergio. Då satte jag mig med ryggen mot soffen, jag bara flippade över, satte halsduken framför ansiktet och tänkte: "Nu är det kört..."
Och än värre är att det inte finns någon egentlig syndabock. Eller någon att vara riktigt förbannad på. Och som matchen såg ut finns den sedvanliga tomhetskänslan inte där heller. Man är bara ledsen och förstörd. Och övergiven...
Derbyt 2010-04-18 tog det ologiska till en helt ny nivå. Jag brukar pladdra om ologiska Lazio och ologiska Derby della Capitale. Men dessa 90 minuter är...obeskrivliga.
Genom denna säsong har vi lidit som inget annat lag. Allting går emot oss, ingenting går med oss. Till och med när Tagliavento lyckades ta ett bra beslut och ge Lazio en rättvis straff, så vändes hela situationen till något negativt. Det är det enda som känns förenat med logik för Lazio denna säsongen.
Men jag är jävligt stolt över mitt Lazio. Jävligt stolt. Det är ett lag ute på banan, inte elva individer. Elva lejon som stred och kämpade, men en som föll ur ramen för hundrade gången denna säsongen. Kolarov, vad tänkte du med? Vad pågick i ditt huvud när du sticker ut benet? Där avgörs derbyt, inte när grande Brocchi vill så mycket att han glömmer vilken jävla funktion och vilken mening ordet "mur" har.
Men du är så stor för det Brocchi. Och Dias som knäcker Tottina till den grad att han blir utbytt i ett derby. Och Rocchi som är härförarnas härförare. Det är ett Lazio med medelmåttiga spelare som hittat tillbaka till det vi älskar. Hjärtat. Grintan. Lazialitán.
Vi får hoppas, för la salvezza, att det inte försvinner med denna så fruktansvärda förlust.
Och Roma. Det verkar som att teorin "svin föder svin" verkar stämma. Menez, silket skämt.
Enligt "dagens Trigoria" lär han ha hängt en hel del med Totti på slutet. Jag kan härmed bekräfta detta. Tottina... Mannen som sänkt Roma med sin egen egoism och självupptagna själv i alla år blev idag utbytt. Krossad av Dias, en nyanländ brasse som visade mer lazialitá under de första 45 minutrarna än vad Totti visat romanitá under hela sin karriär i Roma.
Vad man som laziale är jävligt orolig över är att Roma nu har en tränare i Raineri som ser detta. En gentleman vid sidan av planen med ett IQ som överglänser Tottis 20 och som tillsammans med De Rossi skulle kunna föra Roma mot en titel som ödet verkar ha bestämt är deras. Roma har i säsongens derby förtjänat sammanlagt noll poäng, men avgått med sex. Vad skall stoppa dom då?
Cassano? Nej, skulle inte tro det.
Jag tror att Roma tar detta nu. Om man lyckas göra två mål på Lazio i ett derby utan att ha en jävla rutten målchans under 90 minuter så tro fan att man lyckas då. Det är så fruktansvärt att jag inte orkar beskriva det. På alla jävla sätt är detta värre än 5-1 derbyt.
Eller så kan man vända på det. Vinner inte Roma Scudetton efter allt sagolikt flyt de har haft detta året så är det inget annat än en skandal.
Det enda som finns nu för en laziale är att komma tillbaka. Att vakna imorgon och vara av med denna smärtan. Och att spelarna lär sig att känna detta. Vi har en bottenstrid kvar att utkämpa och det görs inte med sorg i hjärtat. Utan med lazialitá.
Jag hoppas därmed så innerligt att spelarna inte får skit på Formello för detta. Att de istället blir puschade att ta nya tag mot att rädda S.S. Lazio från Serie B.
Noi siamo qua,
sempre con te,
Unica fede Unica passione.
