10 dagar kvar...
...men det finns viktigare saker här i livet än fotboll.
Ibland kommer fotbollen av naturliga orsaker i skymundan. Idag är en sådan dag. Det var tänkt att uppladdningen inför derbyt om tio dagar skulle fortsätta här, och det gör det på sätt och vis, även om den hägrande matchen plötsligt känns som en minimal parantes i sammanhanget. Nedan följer ändå dagens bidrag till den längsta "inför-rapporten" på mycket länge.
***
Det är våren 2003. Det är Mars. Det är Italien. Det är Rom. Det är derby. Vårvädret i den eviga staden är inget annat än fantastiskt; solen skiner och termometern når nästan över 20-graders strecket. Taxichauffören som kör oss till vårat lilla hotell i utkanten av staden är Laziale. För att få igång en diskussion är Sven Göran Erikssons namn ett mycket bra knep, sen går resten bara av farten. Jag får reda på att vårat nyförvärv från Chievo, Nicola Lazetic, skall sitta på bänken.
Totti har feber. Det kan ingen ha undgått. När jag frågar chauffören vad han tror skrattar han nästan åt mig. "Totti? No, no, no". Det lilla räcker - jag förstår precis vad han menar. På några sekunder är mina förhoppningar borta lika snabbt som de en gång infunnit sig.
***
Trots tidigare besök i huvudstaden är ändå jakten på stadion bland det roligaste. Bussar och tunnelbanor åt alla olika håll, och det tycks aldrig ta stopp. På tal om stationer; Albano Laziale, Marino Laziale och Laziali. Japp, dessa existerar. En kul grej i sammanhanget.
***
Sällan har en ljusblå tröja varit så självlysande! Bland ett hav av rödgula varianter känner man sig inte så fruktansvärt kaxig. Längst vägkanten står en enorm rad vespor parkerade, och en liten bit länge bort sträcker sig stadion upp mot den ljusblå himmelen. Tvångstankarna tar oerhört konstiga banor. Att stanna upp där, mitt i mängden, och ladda upp stämbanden med "Cent´anni insieme" känns minst sagt obehagligt, men samtidigt oerhört naturligt.
***
Allt händer så snabbt och oväntat. Här gäller det att överleva. Och ducka. Antalet glasflaskor som kommer flygande är omöjliga att räkna, och antalet raketer som skjuts överskrider säkerligen tio. Och så den efterföljande tårgasen. Känslan av densamma pressandes mot ansiktet är nog ingenting jag ingående behöver beskriva.
Två timmar passerar. Tårgasen tar kål på en, det är i princip omöjligt att närma sig curvans sektioner utan att, bokstavligt talat, börja grina.
***
Biljettkontroll? God morgon! "Forza, Forza", säger polisen, och skyfflar in alla innanför biljettluckorna. Adrenalinet börjar så sakteliga pumpas ut i musklerna; jag är inne! Vandringen uppför trapporna, förbi de utplacerade vattenkanonerna och glassplittret, tar sin början. Curva Nord är smockfull! I detta fall stavas lösningen trappuppgång. Här tillbringar jag två timmar av glädje, rysningar, sång, gemenskap och en besvikelse omöjlig att beskriva. Deras 1-1 känns som ett svek. Dels pga. av att Lazio ägt större delen av matchen (jag är fortfarande av den uppfattningen), men också pga. domarens oförlåtliga agerande. Glädjen vid Corradis regelrätta 2-0 känns inte verklig. Och mycket riktigt; det var den inte heller. För den assisterande domaren har hittat en osynlig offside.
***
Reflexen är att bara springa därifrån - fort som ögat. Det är egentligen ingenting man kan kontrollera. Jag orkar inte se 2-1 till motståndarna i matchminut 96. När man springer där, bort från den plats man ständigt vill befinna sig på, drömmarnas paradis, tänker man på hur dum man egentligen är. Tänk om Stankovic tråcklar sig igenom ett chockat "hemmaförsvar" och avgör.
Hemska tanke...
