Gästkrönika: Konsten att åldras med värdighet
Oavsett var man fötts, var man bott eller vart man bor har mänskligheten i alla tider brottats med sin egna dödlighet. ”Redan på de gamla grekernas tid” är ett uttryck som använts oftast för att beskriva hur saker och ting i livet förhållit sig sedan urminnes tider men även hur de förhåller sig i dagsläget. Ett tydligt exempel på detta är hur den äldre generationerna i varje samhälle förhållit sig gentemot den yngre nästkommande generationen genom att jämra och beklaga sig över hur ”det var bättre förr”.
”Inom idrotten finns till skillnad från nästan all annan mänsklig aktivitet en sorts ren och självklar rättvisa. Det hör till spelets regler att vi accepterar den, oavsett vilken sida vi tillhör.” så skriver Kristina Kappelin redan i det andra stycket av sin krönika i dagens upplaga av wannabe-gazzettan, en krönika som så fyndigt heter: ”Välkommen till Italien – landet med världens värsta supportrar!”
Den vanligtvis så analytiske och erkänt duktige journalisten/skribenten/författaren Kristina Kapellin frågar sig här ifall anledningen bakom att Lazios fans krävde att laget i deras hjärtan skulle förlora mot laget i mitt hjärta, Inter, beror främst på att den urgamla devisen ”Må bästa lag/man vinna” har blivit så ”gammal att den blivit omodern?”
Detta tolkar undertecknad till en inbjudan att jämföra tidsåldrar. Under den tidsperioden som vi i skolan fått lära oss att kalla antiken, då devisen ”Må bäste lag/man vinna” anses ha uppkommit, fick endast fria markägande män (dvs de som inte var slavar) över 30 år rösta i den Atenska demokratin, medan grannstaden Sparta styrdes av en självutnämnd härskarklass som ansåg sig vara visare och på alla sätt lite finare än den korkade massan. Samtidigt i det som vi idag kallar för Mexico samt längre ner i Sydamerika fanns två imperier som kommit att kallas för Inka och Aztek rikena.
I dessa riken hade man en sed vid högtider som t. ex. när man invigde ett nytt tempel, där man skulle tillbe sina respektive gudar, där man demonstrerade sin vördnad och underkastelse gentemot dessa genom mänskliga offer. Men ni ska inte tro att man utförde dessa offer lite hursomhelst, åh nej, utan man band fast personen ifråga öppnade hans bröst och höll upp hans hjärta medan det fortfarande bultade. Ibland upp emot 5000 personer åt gången kunde offras på detta vis enligt forskarna och ni ska inte tro att de där organen kastades bort då den styrande klassen (oftast prästerskapet samt kungen och hans familj) avnjöt dessa delikatesser såsom undertecknad i dagens läge njuter av t. ex: Sushi under lunchruschen någonstans i Göteborg.
Det är ur denna tid som ”den rena och självklara rättvisan”, som Signora Kappelin vurmar för, växte fram och därför också mot denna bakgrund som den ska ses. Det rena idrotten har alltid varit ett ideal, ett svåruppnåeligt ideal precis som idealen ”make love not war” eller ”give peace a chance”. De är alla väldigt vackra och beundransvärda ideal men dessvärre aldrig någonsin riktigt genomförda. Därför blir det rätt barockt att påstå att i dagsläget är renheten inom idrotten död eller närmare sin död då detta förutsätter att den någon gång varit frisk som en nötkärna eller tillämpad fullt ut. Så enkelt är det dessvärre inte, då idealet har från den sekunden det yppades varit både levande samt döende. Det är en paradox precis som paradoxen att från den sekunden du föds börjar du att sakta gå mot din död.
Men jag antar att när man närmar sig det som i folkmun kallas för medelåldern blir man nostalgisk, sentimental samt tvingas titta sin egen dödlighet i vitögat och känna en vis otillräcklighet och detta är hur naturligt samt normalt som helst. Dagligen när jag kommer hem hittar jag min mor bläddrandes igenom gamla fotoalbum eller e-mejlar med hennes lekkamrater och andra bekanta från en svunnen tid då hon kände sig oövervinnlig och hela världen låg för hennes fötter, såsom man gör när man är ung. Men Signora Kappelin, en av min mammas och tillika din ungdoms största poeter, en viss Robert Zimmermann, sjöng en gång för snart 35 år sedan en sång som handlade om just detta, att åldras med värdighet, och jag är säker på att du sjöng med då och därför ber jag så ödmjukast att få påminna dig:
”Come mothers and fathers
Throughout the land
And don’t criticize
What you can’t understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is rapidly agin’
Please get out of the new one if you can’t lend your hand
For the times they are a-changin’ ”
FORZA INTER!
