"Ödet" ville att cupguldet skulle gå till Inter
Tillfälligheter, en enskild spelares förmåga att utnyttja en tillfällighet och Romaspelarnas oförmåga att fokusera på rätt saker fällde avgörandet när cupsegern förlorades på Olimpico.
För bara några år sedan fanns det ett lag som kallades för "Pazza Inter", ett lag som trots topptrupper, trots att alla förutsättningar fanns där aldrig vann några titlar. Säsongen 2001/02 skulle man bara besegra Lazio på ett Olimpico, där alla precis som i söndags hade svarta ränder över sina blå hjärtan. Den gången hoppades Laziopubliken på en förlust för sitt eget lag att förhindra att antingen Roma eller Juventus skulle ha möjlighet att vinna scudetton. Men den gången så var man fortfarande "Pazza Inter", laget som inte kunde vinna, och man förlorade till slut med 4-2 trots stödet från Laziosupportrarna och att Laziospelarna blev mer och mer frustrerade över den absurda situationen att de möttes av ett tyst hat från sina egna "fans" när de gjorde mål. Under "Pazza Inter-perioden" fanns det något ödesbestämt över Milanolaget som gjorde att spelarna när chansen att vinna närmade sig inte såg möjligheterna att lyckas utan bara ett stort hinder.
Efter att man i efterhand tilldömdes Juventus tillfuskade ligatitel så har Inter förändrats till en klubb som vant sig vid att vinna titlar. I kulturen kring och i Roma finns dock, av historiska skäl som vi inte ska gå in på här, en känsla av att alla är emot laget och att man därför inte kan vinna. I serie A har detta blivit alltför tydligt på slutet när man på ren oförmåga inte lyckats ett bottenlag som Livorno trots att man varit i ledning flera gånger. Och i matchen mot Sampdoria så spelade man i en halvlek säsongens kanske vackraste spel och det borde inte ha spelat någon roll om så Moratti själv dömt, efter den halvleken borde segern varit självskriven. Eller ta straffavgörandet mot Arsenal i fjor, spelarna var slagna så fort domaren la upp bollen för den första straffen. Ett romerskt lag kan ju inte slå ut ett engelskt och speciellt inte på straffar på den egna arenan.
På något sätt kändes som att det var den här synen på ödet och att allt och alla är emot Roma även i kvällens match hade smygit sig in hos spelarna. Laget var ju helt klart tända, men tyvärr så fanns det alltför många exempel som tydde på att spelarna redan från start var mer besvikna och arga än trodde sig kunna vinna. Mexes tjuvsmällar mot Materazzi hade t ex var inte så roliga att se, däremot var Materazzis överspel när han av tjuvnypet fick sådana smärtor att han låg på en reklamskylt och vred sig i spasmer som aldrig tycktes gå över. För att inte tala om Totti som när han kom in nästan var mer fokuserad på att dryga ut in ledning i tävlingen mest utvisade Romasspelaren genom tiderna och efter att ha klarat sig i nästan 45 minuter fann han för gott att på ett väldigt utstuderat sätt sparka ner Balotelli.
Det ska dock sägas att Roma inte saknade möjligheter, närmast var väl Juan som nog borde ha kunnat förvalta returen från Julio Cesar på ett bättre sätt då det ju faktiskt såg ut som han fick gott om tid att placera nicken i öppet mål. Det fanns även ett par riktigt bra frisparkar och långskott som dock gick rakt på Inters välplacerade målvakt och när man kom runt på kanterna så gick inläggen, bl a från Motta som kom in efter första halvlek, helt galet eller också till en Toni som ofta togs hårt av Interförsvaret, hårt på gränsen för det tillåtna (men antagligen på rätt sida för en objektiv betraktare). Men ska man plocka ut ett enda matchavgörande moment så är det så klart Militos förmåga att utnyttja läget som han fick i en snabb kontring där Mexes inte riktigt vågade stoppa honom och Perrotta inte riktigt hann fram i tid innan Milito drog på en mörsare som inte ens brasiliens bästa målvakt kunde stoppa.
Roma har dock trots det missade cupguldet gjort en riktigt bra säsong och den är ju faktiskt inte slut än, två matcher återstår och kanske kan babyroma-spelarna Curci och Rosi få en lidnersk knäpp och i sista omgången lyckas med vad inte Totti och co klarar av; att spela hem en titel till våra rödgula.
