Gästkrönika: Värdiga vinnare
Värdig vinnare. Vad innebär det egentligen? Den här tiden på året används de två orden tillsammans mer än någonsin, både i positiv och i negativ bemärkelse. ”Vi är värdiga vinnare!” säger fans över hela världen. ”Nej, det är ni inte, det är vi som är de värdiga vinnarna”, säger fansen till dem som hamnar just efter.
Igår började jag tänka på kaptener. Jag tänkte på Paolo Maldini, Milanlegenden, som är en förebild för fotbollsspelare över hela världen. Jag tänkte på Alessandro Del Piero, som vunnit mycket med sitt Juventus. När Zanetti lyfte bucklan försökte jag föreställa mig hur han kände sig. Även om han påstår motsatsen, så är jag säker att han någon gång funderat på att lämna Milano.
Milano är inte direkt världens vackraste stad, och under Zanettis första 12 år i klubben kom vi oftast bara nära, med undantag för en vacker kväll i Paris.
Nu stod han där med ännu en titel, bärgad på motståndarens hemmaplan. Som en stolt kapten som inte lämnat sitt skepp och nu skördar frukten från sin trohet. Det tog en jävla lång tid för dessa frukter att blomma ut, men herregud vilket lag vi har i dag. Inför Chelsea var jag skeptisk, men menade att vi har ett likvärdigt lag. Mot Barcelona var jag väldigt skeptisk, men trodde samtidigt på ett bra resultat hemma och framförallt: jag litade på vårt försvar.
Det är inte roligt att ställas mot Interborgen i form av César, Maicon, Samuel, Lúcio, Chivu, med städgubbarna Zanetti, Motta och Cambiasso framför. Benen blir nästan svaga vid tanken på att detta stabila försvar, kryddat med offensiv intelligens i form av Sneijder och Milito snart kan stoltsera med tre titlar.
Nu har vi bockat av den minst prestigefulla titeln. Härnäst väntar en spänd ligaavslutning och den 22 maj väntar Den Stora Finalen.
Sen var det ju det här med kaptener. Ni förstår varför jag började tänka på den som bär bindeln och ska vara lagets ledare. Finns det något sämre exempel än Francesco Totti? Överfallet igår var bland de vidrigaste jag sett. Så medvetet, så kalkylerat, så äckligt. Tummarna ner-gesten mot Lazio kan jag leva med, om den kommer från en ”vanlig” Roma-spelare, då jag tycker att publiken ska tåla en del med tanke på hur mycket de själva håller på och jävlas. Men gesten är inte ok då den kommer från en kapten.
Till morgonkaffet letade jag efter en ursäkt från Totti. Ett sätt för honom att ta tillbaka ett milligram av den gigantiska portion heder han sparkade bort igår. I stället förklarade Totti sig i Gazzetta dello Sport.
Balotelli sa något åt mig! Och så var det för att ge igen för det han gjorde i Milano!
(För den minnessvage: Totti syftar på då Balotelli blir häcklad av Romafansen matchen igenom, med sedvanliga rasistiska tillmälen, gör mål och passar på att hyscha klacken.)
Jag behöver inte raljera. Tottis självförsvar säger egentligen allt om hur Totti är. Men jag kan inte låta bli. Totti är inte och kommer aldrig att bli en värdig vinnare. Med övriga västvärldens logik borde Totti få tre till fem matchers avstängning. Med italiensk logik, och med tanke på att det inte var en spelare som Muntari som stod för överfallet, så får han väl Totti en match.
- - - -
För övrigt är jag trött på diskussionen om Laziomatchen. Visst agerade fansen inte snyggt. Men läggmatch? Inter var taggade till tusen och Muslera stod för flera fantastiska räddningar. Denna match hade vi vunnit alla gånger, när som helst, var som helst. Men visst hade det varit skönt om lottningen hade lett till att denna match spelades tidigare.
Men något säger mig att vi ändå hade haft en diskussion om läggmatch om Lazio förlorat med tio omgångar kvar.
