Grehn: Verdi är död
Minns ni scen 2 ur Novecento? Rigoletto lallar runt och bjuder på vin. I scen 1, 44 år senare har en man och kvinna jagats över fälten och mördats med högafflar. Inte många har sett alla 311 minuterna av filmen. Men de flesta vet att den är tidlös. Italien är likadant nu som då. Och det var likadant innan. Även om Bertolucci just ville markera det gamla och nya Italien. Samma grej. Om och om igen.
Det var meningen att mitt inlägg i läktardebatten för nån vecka sedan skulle bli det sista. Men det känns nu som om tolerans-sidan på sidan fått för stort utrymme.
Man kan få en uppfattning att stora och viktiga delar av Nerazzurri Svedesi sympatiserar med krypen i kurvan. Men så är det inte och så kommer det aldrig att bli så länge jag är medlem i föreningen.
För det första vill jag börja med att säga att jag går inte in I diskussion. Inte med någon. Min diskussionsvilja är noll i den här frågan. Jag kommer inte att diskutera ämnet på forumet eller någon annanstans. De här sakerna ska inte upp till diskussion. De ska kvävas I sin linda.
Alla som besöker Intersidan då och då vet vad jag anser. Jag har skrivit inlägg och någon artikel förut. Då liksom nu riktar jag mig till alla läsare. Ingen ska behöva känna sig angripen. Men alla måste!
Om jag någonstans skriver "du" eller "ni" så menar jag bara läsaren och inte någon speciell person. Ämnet är helt enkelt av sådan allvarlig karaktär att jag tillåter mig avfärda alla andra åsikter än mina egna som "rent jävla skitsnack".
Vem de än kommer ifrån. Och jag kommer att använda ett språk som kanske de mar finkänsliga inte tycker är balanserat eller rumsrent i syfte att understryka min ståndpunkt. Det ger jag faen i. Ni får stå ut eller sluta läsa här.
Igår fick vi prov på vad som händer när terroristerna tar makten. Just det: Terroristerna! Någon någonstans bestämmer sig för att matchen ska stoppas. Capos i bägge lagens läger får i uppgift att vigla upp 70.000 personer med ett falskt rykte att ett barn har blivit ihjälkört av en polisbuss utanför stadion vid kravallerna innan match.
Stadsgerillan utanför Olympiastadion agerar blixtsnabbt, och tårgas- och brandbomber viner genom luften på ett sätt vi är vana vid att se på bilder från Gazaremsan.
Många av oss känner säkert "Ultra-medlemmar" både i Sverige (de må vara Änglarna, Black Army, Järnkaminerna eller vad som helst) och i Italien. Och dom verkar ju inte speciellt farliga? Jag vet.
Skulle jag möta någon av Boys ensam i ett mörkt förortskvarter i Milano så skulle inte pulsen höjas med ett enda slag per minut. I vanliga fall är de här grabbarna precis som vem som helst. I bästa fall.
Jag å min sida råkar vara mycket god vän med en av de främsta capi i Fossa dei Leoni. Han och jag brukar käka brakmiddagar tillsammans och gå på vinprovningar och sånt. En riktig hedersknyffel.
Sen finns det två typer till där i kurvan. Och i de flesta andra kurvor. Vi har de fega kräken som inte vågar gå utanför dörren om de inte är i grupp om minst fyra personer. De är egentligen inte så oerhört intresserade av fotboll. Den kommer i andra hand.
De går på stadion för att leva ut sin rädsla och sina agressioner. De känner sig viktiga som medlemmar av nån "anrik" supporterförening som Boys eller Ultras. De är samma personer som utgjort det livsfarliga drägget i alla tider. Som krälar som maskar framför Capon och är beredda att gå till vilka ytterligheter som helst för att få anseende inom gruppen. Det är 30-talet och svarta skjortor från förste till siste man. Curvan är för dem viktigare än klubben, de elva spelarna på plan eller resten av publiken.
Låt oss säga att någon av oss i Nerazzurri Svedesi råkat i samspråk med "Boysen" i läktarkorridoren bakom kurvan och ventilerat precis samma diplomatiska ideer vi framför i full frihet i forumet här på sidan. (Det är ju trots allt ingen som militant förespråkar de våldsbetonade åtgärderna.)
Det är i detta läget som grisarna föser in den stackars svenske supportern på toaletten, trycker ner hans huvud i pissoaren, pissar honom i fejset, och kör upp en bengal i arslet och sen tänder på.
Sen har vi den sista grupperingen. Grabbarna med presidentens och spelarnas mobilnummer i adressboken. De som har nycklarna till stadion. Som kan öppna dörrar till andra läktarsektioner, till omklädningsrum eller vipgarage.
Det är de som kan få upp en vespa på läktaren. Det är dessa personer som har direktlinje in i de mörka direktörsrummen. De kontrollerar stadsgerillan. De är de verkliga terroristerna.
De har makt att stoppa en så oerhört tung match som den som skulle spelats igår. Och de har makt att göra mycket mer. Man läste på Tottis läppar när han pratade med Rosetti: Om vi fortsätter spela så dödar de oss.
Klicka här för att läsa fortsättningen
