Gästkrönika: Varför dog Bertolucci?!
När filmen Dreamers kom ut förra året, var det slutet på alla drömmar om en mästerlig comeback för en mästerlig regissör. Mannen som gett oss filmer som Sista tangon i Paris, 1900 och den siste kejsaren hade lyckats med ännu en platt film, och man förstod att han inte längre hade det i sig.
Den debatt som förts på forumet under sista tiden har främst gällt Ultràs, alltså den supporterskara som anser sig vara mer hängiven än övriga supporters och som gärna tar till våld för att bevisa det. Låt oss en gång för alla klargöra att den mest inbitne supportern inte behöver stå i klacken. Han (eller för den delen hon) kan lika gärna befinna sig på vip-läktaren eller längst upp på långsidan. Han behöver inte vara 25 år och ha en inter-tatuering på hela ryggen, utan det är hjärtat som avgör hur mycket kärlek du har till klubben.
På Curva Nord samlas de som är med i de olika fraktionerna, för precis som i samhället så är läktaren uppdelad i hierarkier och olika politiska falanger. Fast uppdelningen är i det extremaste laget, och det är knappast några miljöpartister som sitter där.
Många ogillar "marocchinos" (araber) och avskyr svarta (förutom när de gör mål för laget). Många kommer från samhällets botten (även om det finns en hel del som har gott om pengar), och gruppen är det man lever för. Man anser sig vara Überfans, och man inbillar sig att enbart dem är äkta fans. Nu undrar många av er som har läst mina inlägg (ultra-vänliga) tidigare vad jag håller på med? Håll ut en stund till så kommer jag till poängen.
Som jag nämnt förut på forumet så består en publik av olika funktioner. Jag drog t.o.m. en parallell till en kropp; Om långsidan står för klokheten och hjärnan, så står kurvan för passionen och hjärtat. Missförstå inte mig nu, det finns massor med människor som har hjärta och passion för Inter sittandes på långsidan.
MEN, faktum är att då många som sitter på curvan i.o.m. sina åsikter klart visat att de saknar hjärna, endast har till funktion att tillföra hjärta och passion. Och låt oss klargöra det på en gång; det hjärtat säger behöver inte alltid vara rätt, jag kan själv komma på ett 20-tal situationer då mitt hjärta lett mig till felaktiga val, men de facto så skulle ett liv utan passion och felsteg vara ett värdelöst och händelsefattigt liv. En stadion som bara bestod av hjärna skulle vara ett oinspirerande sportcentrum. Långsidan behöver curvan för att framhäva sin klokhet, och curvan behöver långsidan för att få visa sin passion och ilska. Den inramning som curvan tillför matchen är obetalbar och för den som upplevt det i magiska stunder osannolik.
Men det är inte alltid vackert med curvan, och åratal av frustration kan leda till illdåd som ingen skulle kunna försvara. Vad som är intressant är att det i debatten inte framförts något konkret tips och hur man ska komma underfund med problemet. Det enda som förts fram är att curvan är idioter och därmed basta.
Att sedan kalla hela curvan för terrorister är att gå till en ytterlighet som inte är helt förenlig med verkligheten. Att med skräck varna om curvans farligheter är ett billigt sätt att vinna röster.
I en grov jämförelse kan man liksom Bush med skrämselpropaganda skrämde det amerikanska folket till ett krig mot Irak, relatera till gårdagens händelser i Rom som ett sätt att stoppa all aktivitet bland alla ultràs runtom i Italien. Allt är inte svart eller vitt här i världen mina vänner. Det är inte "antingen är du med eller mot gli ultràs" som många vill få oss att tro. Jag tror på att döma saker efter den rådande situationen. Om jag då och då ställer mig på Norra stå på Råsunda och sjunger med Black Army, gör det mig till en huligan?
Jag försvarade episoden med vattenslangarna obevekligt, men inte en chans att jag går in och stöttar fans som hotar att storma plan och att avbryta matcher. Det föregående hade endast ett symboliskt värde och var ett sätt att markera missnöje. Jag som har sett massor med fotbollsmatcher tidigare, tyckte att det var högst intressant att se det vi i Nerazzurri Svedesi såg på plats.
Samtidigt så välkomnade jag händelsen eftersom det var en rejäl varningsklocka på vad den låga säkerheten på stadion kan ställa till med i framtiden. För många var det en chock att se det som inträffade på plats, men man måste också inse att det var scener som inte bevittnats på bra många år.
Det som hände i Rom igår kväll kan ha både politiska och ekonomiska orsaker, men det är lättare och mer bekvämt att avfärda dem allihop som idioter.
Som Jon från redaktionen skrev tidigare; "dags för förståelse". Det handlar inte om gli ultràs rätt att existera eller inte. Det handlar om hur man gör det säkert för alla i publiken utan att döda skönsången och passionen. Ni som var med på resan märkte klart och tydligt hur det lät på stadion under dem första 15 minuterna. Trots 40 000 på läktarna så kändes det som om man tittade på Trelleborg - Västra Frölunda. Rensa upp i träsket på Curva Nord, och öka säkerheten, men låt mig för guds skull inte behöva se ännu en intermatch utan "allsång på norra stå". Låt rötäggen få lida för allt som de ställer till med, men låt inte vår vän Cristiano berövas chansen att uttrycka sin kärlek till Inter från sin favoritplats, snett till vänster om Irriducibli.
Titeln på krönikan är delvis missvisande; Bertolucci lever men han har tappat gnistan, passionen. Han självdog. Det är någonting med åldern som gör att man upplever världen annorlunda. Kanske blir man klokare, kanske så slutar man lyssna och förlitar sig alltför mycket på sin egen erfarenhet. Men i cineastens minne lever filmerna kvar, precis som stormatcherna, passionen och allsångerna kommer att leva i ditt och mitt minne...
