Notte di Paura
"En ung kille har mördats. En kille på 15-20 år. En Romanista och medlem ur Fedayn. Det hände alldeles under oss, i ett av bråken med poliserna..."
Roma, 21 mars 2004
Dagen då världens hetaste derby kapitalt spårade ur ska jag försöka mig på att återge. Resultatet blev en artikel lång som tibern. Medverkande är jag själv, Simon (en Nya Zeeländare jag skrivit om tidigare) Sam (en ny bekantskap från New York, studerandes i Paris) samt Alex (en gutt från Stavanger som pluggar i Rom).
L´ora 18.30
Vi ska för första gången få träffa våra biljetter till Distinti Sud, hörnet av Curva Sud. Platsen för mötet är obelisken framför vid ena änden av Foro Italico. Allt är till synes frid och fröjd så när Alex säger att han ska gå och möta ett par vänner vid er pallo - bollen alldeles utanför Olimpico - så ser ingen några som helst problem med det. Han ger mig sina pengar till den snart anländande biljetten och efter att vi kommit överrens om att vi ska plocka upp honom innan vi går in så knatar han lyckligt ovetande mot Olimpico.
Vad som i efterhand känns som sekunder senare så brakar en försmak av helvetet loss. Hundratals supportrar - säkerligen jagandes av "poliser" - kommer rusande mot oss, från Olimpico och bollen. Vi lägger naturligtvis benen på ryggen och snart har vi rusat över den högst trafikerade vägen, tillsammans med ytterligare ett par hundra personer. "Ordningsmakten" står och frustar vid obelisken, redo att misshandla förmodligen varenda en av oss om vi så mycket som hostar. Men även om mina, och de omkring mig, poteniella mördare bara stod kanske 50 meter bort så var inte rädslan allt för påtaglig. Det hela kändes mest så overkligt. Så förbannat osvenskt. Som om man stod i mitten när Mel Gibson svingade sitt svärd i Braveheart.
Snart återvände man dock till verkligheten och insåg att Alex borde stått mitt i vägen för alla huliganer, uniformerade som civila. Ett telefonsamtal senare så förstod vi att han var intakt och fortfarande andandes. Michael, vår man med biljetterna, blev näste man att ringa eftersom vår bestämda mötesplats numer var omöjlig att nå på grund av de legalt misshandlande idioterna i uniform.
Men i ungefär samma stund som Michael kom till vår plats mitt i trafiken så verkar alla stridslystna tillfälligt tagit något lugnande, så vår vägen mot Olimpico låg öppen. Vi hade tidigare bestämt oss att ta oss in till Curva Sud så när väl Alex anslutit sig till oss så satt vi av till curvans vakter och entre. Och efter att vi utan problem passerat den första kontrollen så är det dags att - i teorin - få biljetterna synade. Men vad vi hade för papperslapp i handen var tydligen inte av intresse så vi var utan några som helst problem vidare till visiteringen, som även den naturligtvis klarades.
Vi var alltså inne. I N N E i Curva Sud. Och alla tidigare så goda erfarenheter gjorde att jag aldrig kunde föreställa mig fortsättningen...
L´ora 19:15
Sista trappsteget är taget och vi skymtar arenans innandömme. Naturligtvis var mitt mål killarna som jag tidigare träffat just i Curvan. Giuliano var en av de som redan var på plats och efter de självklara artighetsfraserna och alla kramar till höger och vänster så fick jag ett besked jag långt ifrån väntat mig - han visste inte om vi fick plats intill dem! Jag fick inte tillfälle att fråga men någonting i mig sa att alla de nya som satt kring dem hade med saken att göra. Men lycklig som man var över att vara där så hade jag knappast lust att grubbla över någonting jag ändå inte på egen hand kunde finna svaret på. Istället nöjde jag mig med Giulianos tipps om att vi närmare matchstart helt sonika tränga oss in till "mitt" gamla gäng, som nu förefall vara mindre än tidigare. Tills vidare fick vi dock en ståplats direkt vid trappan ner mot biljettkassorna, som från Curva Nord är placerad strax under storbilds-TV´ns högra kant.
L´ora 20:00
Allt var som det borde vara. Banderoller hissades och ett par ramsor mot Curva Nord sjöngs. Allt var relativt fridfullt, precis som väntat. Och även om det fanns någonting i luften som skvallrade om oroligheter så fanns där ingenting som direkt kunde förvarna om vad som skulle komma. Inte ens de personer som stod vid läktarens topp och kollade ner mot de bråk som utspelade sig kring Foro Italico resulterade i någon pulshöjning värd att nämna. Vi var ju i säkerhet. Vi var ju bland kanske 15 000 andra "fotbollssupportrar"...
Carlo hade anlänt och så jag gav mig in i trängseln för att byta ett par ord med honom. Men när jag från en mer central plats i curvan tittar bort mot mina reskamrater så ser jag att de trängs med annat än människor - rök!
I samma sekund som jag såg den mycket hotande röken så vara alla i panik på väg mot mitt håll. Mot frisk luft. För här handlade det inte om någon, i jämförelse, harmlös dimridå från någon bengal. Här snackar vi tårgas, och som det kändes så hade jag dess patron instoppad innanför halsduken jag ögonblickligen döljde ansiktet med... Ett stort problem uppstod dock - från det håll alla sökte sig emot kom samma jävla rök. Rök överallt alltså, och att ta sig uppåt alternativt nedåt fanns knappt i teorin. Så där stod vi, som råttor i en bur. Med tårgas som attackerade från alla håll och kanter.
Förhoppningsvis så har inte alltför många av er haft det tveksamma nöjet att försöka andas omgiven av tårgas. För det finns helt enkelt ingen syre att ta in. Och när man försöker så gör det så ont så man nu i efterhand inte fattar att man överlevde. Men om halsen smärtar så är det ändå ingenting emot hur det känns i ögonen. Det verkligen brinner i ögonen och om sorg resulterar i tårar så ger tårgas en flod. Och aldrig någonsin har jag varit så tvärsäker på att jag bokstavligt talat blött ur ögonen.
Och det känns som om röken aldrig vill försvinna, som om smärtan är permanent. Som om man kommer kvävas. Men tillslut så kommer ändå den friska luften. Ögonen svider men man kan titta sig omkring. En kille, modell mördare, kommer upp från trappen. Och även tuffa han hade ögonen fulla av tårar. Det, och sönderriven tröja och en blödande näsa...
Carlo står bredvid mig och torkar sina tårar. Samtidigt som jag gör detsamma så letar jag med blicken efter mina polare från vida världen. Simon och Alex förklarade med tårar i ögonen att de måste försöka ta sig ut och ta plats i Distinti Sud. Men trots att jag mycket väl förstod dem så stannade korkade jag och Sam.
Men det värsta av allt var ändå - det här vara bara första gången vi andades tårgas. Första av kanske 5 gånger.
***
Kriget trappas upp...
