notte di paura 3
L´ora 22:00
Äntligen så har mina böner hörts. Trots alla förgäves spenderade slantar så finns det ingenting i mig som önskade en andra halvlek. Jag kan förstå att en del höjde ett och annat ögonbryn hemma i Sverige men på Olimpico så tror jag alla välkomnade beslutet. Och de som inte gjorde det satt inte fast bland huliganer som ville mörda.
Och nu började de stora problemen för oss som sökte fred. Jag och Sam stannade ett tag på våra platser i hopp om att det vore det bästa. Samtidigt så försökte jag syna Distinti Sud för att se Simon och Alex. Men att hitta dem var bara att glömma. Något jag såg var dock den tjocka rök som kom upp från sektionens trappuppgångar... Ungefär detsamma utspelade sig hos oss, även om merpartern försökte ta sig därifrån.
Efter kanske 20 minuter så var vi kanske halverad styrka kvar, och det borde ju betytt att de stridslystna var ute på Foro Italico och slaktade statligt anställda. Så jag och Sam följde strömmen av människor ned för trapporna, förbi den tjocka röken från de utbrända kioskerna, och mot utgångarna. Men halvvägs dit möts vi av springande supportrar med battonger bokstavligt talat i arslet. Vi upp igen på läktaren och igen den där jävla tårgasen. Tio minuter senare så var det samma sak igen. Vi upp på läktaren igen tillsammans med kanske 5000 Romanisti. Jag stannade och sneglade ner från trappans topp och såg fullt med uniformer. De kunde lika gärna varit tigrar som väntade på att bytet skulle sticka fram skallen.
I ren panik och rädsla började folk slänga sig över plexiglaset till de öppna portarna som i sin tur ledde till löparbanorna som fanns i hörnet av Monte Mario och Curva Sud. Jag gick fram mot glaset som stod mellan oss och säkerheten och det kändes som det faktiskt växt sedan för drygt 1.5 år sedan då jag och min kollega Oscar klättrade över. Men jag hade förmodligen fixat det, men hur skulle Sam på kanske 1.65 klara det?
Det hela var ett projekt som fick läggas på is. Kvar fanns en väg - den som tidigare två gånger om varit blockerad av, just nu, mycket möjliga mördare. Paniken kom smygande hand i hand med att rädslan nådde höjder jag aldrig annat. Nu stod vi här, ett par tusen röd-gula som, vad det verkade, bara ville hem. Men för att ta sig hem så måste vi igenom en arme som helt lagligt får slå mig på käften helt utan anledning. Och i polisernas ögon så var jag och alla runt mig som vilken huligan som helst, oavsett vilket kön vi var av. Med dessa förutsättningar och tankar så tvivlar jag på att särskilt många skulle vara speciellt kaxiga.
Och med kniven mot strupen, vilka var mina alternativ? Skulle jag vackert gå en battong till mötes utan att skydda mig i hopp om att de inte skulle slå mig? Eller skulle jag göra det naturliga och försvara mig, men i samma stund hoppa i den där huliganrollen jag nu ändå var satt i? Det kändes verkligen som om jag var på väg mot min egen avrättning...
L´ora 23:00
När vi väl smög ned för trapporna så var det tämligen lugnt innanför Olimpicos grindar. Utanför var det dock full fart så i praktiken så var vi ju fortfarande instängda. Jag stod ett par sekunder och bara tittade mot det som bara måste betraktas som krigstillstånd. En bil stod och brann, här och där låg människor. Tårgas sköts mot "supportrarna" som svarade med att slänga allt som fanns att slänga. En del skrik hördes i bakgrunden.
Men någonstans vid elva så måste Gud klivit in i bilden. För helt plötsligt så fanns det en öppen grind från sektionen Curva Sud som gav oss en enkel resa direkt in på Lo Stadio Olimpicos löparbanor. Fråga mig inte hur det gick till men på något vis måste någon ha öppnat en dörr vi hela tiden tidigare missat. Väl inne på stadion så var vi långt ifrån ensamma.
Gissningsvis var vi kanske 20 000, varav merpartern satt på Tribuna Tevere och föredrog att vara på insidan istället för mitt i kriget. På löparbanorna hade TV riggat kameror och gjorde någon intervju. Sjukvårdspersonal var på plats och tog hand om någon skadad person. Diverse funktionärer syntes. Och jag stod och tittade på Curva Sud.
Den delen av stadion som för mig varit himlen, lyckligt ovetande om hur det ser ut när saker och ting går fel utav bara helvete. Lika glad som man var över att vara i säkerhet, lika vemodigt kändes det att lämna sektionen med alla galningar och kompisgäng för sista gången. För till Curva Sud kommer jag aldrig mer!
Vår vandring fortsatte via parkeringen under läktaren och det jag har knappt hunnit under tak förrän jag ser vår egna lilla guru - Franco Baldini. Han såg uppgiven ut. Under normala omständigheter så hade jag definitivt gått fram och skakat hand och knäppt kort. Nu gick vi istället vidare med tunga steg och blicken i backen.
Väl ute så var vi återigen för nära alla bråk. En ung tjej satt i en vattenpöl och grät. Och hennes tårar och skrik kommer jaga mig tills jag dör... Och det var nog fler än jag som rätt ögonblickligen fick för oss att var det någon som dött så var det en som hon kände.
Men vi hade vårt eget skinn att rädda så med raska steg tog oss bort från massan som ville göra upp och på håll stå och se idiotin fortsätta. Tåget av människor - Romanisti och Laziali - fortsatte via Olympiaområdet med tennisbanor och allt för att framme vid Tibern vika åt norr, mot Foro Italico och tillslut spårvagnen.
Längs vägen så var det kaos. Trafiken var som vanligt utslagen men här och var syntes människor - både manliga och kvinnliga - som blödde. Några försökte tända eld på någon Vespa som stod parkerad, något de förmodligen lyckades med för en halvminut senare så smällde det rejält. Någon krossade en ruta för att sedan hoppa in och ta det som fanns i dess skyltfönster. Det var K A O S.
Väl framme vid Foro Italico så var det som väntat fullt pådrag och framförallt en massa rök. Några personer kom springande varav ena av dem ställde sig och spydde vid vägkanten. Inga nya problem dök tack och lov upp för oss och snart var jag och Sam äntligen vid Piazza Mancini och spårvagnen. Minutrarna innan har min telefon börjat fungera igen, efter att telefonnätet förmodligen varit överbelastat. Och via SMS vet vi att Alex och Simon lever och befinner sig på en pub dit vi nu är på väg.
L´ora 23:45
När vi väl satt oss tillrätta så visade det sig att vi intill oss hade celebra grannar. Orup och Anders Glenmark med sällskap hade suttit på Tribuna Tevere och nu undrade de naturligtvis vad som hänt. De snackade om någon ung tjej som dött och jag fattade ingenting utan svarade med det jag (trodde att jag) visste.
Strax därefter så börjar samlingen skämta om morgondagens eventuella löpsedlar i svensk media. Och med tanke på deras uppenbara egon så är det fan i mig en skräll att de själva inte rapporterade till tidningarna så det fick chansen att visa sin stora medkänsla och gråta ut i media. Fast jag antar att de hade försökt vinkla det som om slaget om Olimpico verkligen hotade deras existens, uppe bland de finare sitsarna på Olimpicos dyraste platser.
***
"Efterfesten" hittar ni
här!
