Lacrime di amore
Allting betydde lite mer än vanligt. Varje vecka.
Redan från början av säsongen har det känts att spelarna levt under en press – även med Romamått – som varit något utöver det vanliga. En vanlig sysselsättning bland Romafansen fram till den 6e december 2009 var att försöka hitta tidpunkten för när Spallettis cykel i Roma avslutades.
Var det i den säsongsavslutande bortamatchen mot Catania 2008 där Roma var mästare i någon timme? Var det när Spalletti bestämde sig för att ta en lunch med Abramovich för att diskutera en möjlig övergång till Chelsea? Var det i straffläggningen mot Arsenal den 11 mars 2009, när drömmen om att spela Champions League-finalen i hemmaplan grusades med marken?
”Jag kommer alltid att bära med mig fansens sånger i mitt hjärta”, sa en berörd Spalletti när han lämnade ”och jag kommer alltid att vara i främsta ledet när dessa sånger sjungs”. Vackra ord, inget för svaga hjärtan som våra.
Ranieri tog över ett lag med självförtroendet i botten och en matchande tabellplacering. När domaren blåste av Ranieris första match, vinsten i bortamötet mot Siena, så fokuserade kamerorna på De Rossi som okontrollerat lät känslorna flöda och snabbt omgavs av tröstande lagkamrater. När väl De Rossi hade lugnat ner sig så kysste han klubbmärket upprepade gånger. Just där befann sig Roma då. Ett lag som hade blivit av med en stor del av sin identitet i och med Spallettis avsked och Aquilanis försäljning.
Sakta men säkert började Ranieri ge laget en ny identitet. ”Glöm bort champagnefotbollen”, sa han, och det vara bara att acceptera det nya läget. Sedan hände det någonting. Laget började kännas mer kompakt, de första tecken på detta märktes i bortamötet mot Inter. Och just där började även den obesegrade sviten som kom att spräckas för några veckor sedan av Sampdoria. Den matchen kom också i praktiken att innebära slutet för den i höstas omöjliga drömmen om en ligaguld.
Men däremellan. Herregud. Vilken otrolig säsong. För mig slår ingenting Okakas klack mot Siena i matchens slutskede när han dagen efter skulle flyga till Fulham. Eller när Pizarro glidtackar till sig bollen borta mot Juventus och driver den med sig över halva plan och lägger den på Riises röda huvud så vi vinner borta i Turin för första gången på.. jag vet inte.
Julio Sergios räddning på Mauris skott på i princip öppet mål. Julio Sergios räddning på Floccaris straff. Vucinics doppietta mot Lazio. Ranieris ännu idag osannolikt modiga byten av Totti och De Rossi i pausen mot Lazio.
Matchen hemma mot Inter som innebar att vi var blott en poäng ifrån. Ett lag som i början på säsongen ansås utgöras av spelare som var slut, var en poäng ifrån ett lag som hade köpt in fem nya världsklasspelare till en redan mycket stark startelva. Ett sportsligt mirakel, signerat Testacciosonen Claudio Ranieri.
Självklart går det inte heller att låta bli att nämna Cassettis mål mot Lazio den 6 december 2009. Jag var på plats. Jag hade även varit på plats 11 mars 2009, mot Arsenal. Jag minns tomheten då - därmed minns jag också hur hela Olimpico verkade pånyttfött den 6e december.
Den derbysegern blev fundamental för att den kärlek, som svalnat rejält mellan Romas tifosi, laget och ledningen, skulle väckas till liv igen. Och så började stadion fyllas igen, varje vecka.
I takt med detta så föddes nya drömmar. Såpass att vi faktiskt glömde någonstans på vägen att man optimiskt hoppades på att Roma, som bäst, skulle hamna fyra i år. Sampdoria blev istället fyra. Mycket tack vare de tre poäng de vann mot Roma, som i sin tur innebar att Inter åter igen kunde gå om oss och slutligen vinna ligan. Uppfyllandet av det som var Sampdorias dröm, blev istället slutet för den dröm som höll på att växa fram och bli verklighet i den Eviga Staden.
Just Sampdoriamatchen kom också att bjuda på ännu ett av alla oförglömliga ögonblick i år. Mexes zoomas in i slutet på matchen när han sitter på avbytarbänken och inte kan hindra tårarna från att falla. Han vet, likt vi, att det från och med då så skulle det bli i princip omöjligt att gå om Inter igen.
Och han fick rätt. Men nu får Mexes, och vi, hela sommaren på oss att vila upp våra hjärtan.
GRAZIE ROMA!!