Drömmen lever – fortfarande
Tre giganter. Tre hjältar. En tredje titel?

Drömmen lever – fortfarande

Efter att vi skickat ut de engelska mästarna nöp jag mig i armen och undrade vad som just hänt. När även de spanska mästarna fick ge vika för Milanos svartblå krigare förstod jag ingenting. Nu ställs vi mot Tysklands dito, och även om vi – peppar peppar – går på en mina i finalen så kommer den här våren vara den bästa av drömmar och något att minnas för lång tid framöver.

I historieböckerna går det att läsa om hur La Grande Inter plockade hem Europa cupen 1964/1965. Idag är det 45 år sedan. Då hade vi en kapten som dominerade sin kant totalt från sin ytterbacksposition. Utöver sitt fantastiska spel uppträdde han alltid som en gentleman på och utanför planen. För att beskriva spelaren rent utseendemässigt var han, av bilder att döma, ett fysiskt praktexemplar med en perfekt kammad sidbena. Känns beskrivningen igen? Drar ni några paralleller till dagens vänsterback?

På bänken fanns en tränare som styrde sitt lag med järnhand och som inte var rädd för att själv stå i fokus. Han tvekade heller aldrig när att använda sig av en defensiv taktik för att leda sitt lag till framgång. Denna taktik kritiserades först av många fotbollsälskare men efter alla framgångar övergick allt fler lag till just detta sätt att spela fotboll. Allt var tillåtet när det handlade om att ge sitt lag och dess fans titlar. Känns beskrivningen igen? Drar ni några paralleller till dagens tränare?

I tribuna onore satt en president som älskade sin klubb över allt annat. Han höll inte i direkt i plånboken för att se till att hans lag var slagkraftigt nog för att förtjäna den svartblå tröjan. Känns det igen? Drar ni några paralleller till dagens president?

Om ni ännu inte listat ut det kan jag berätta de tre ovan nämnda männen hette Facchetti, Herrera och Moratti. Dagens motsvarigheter heter Zanetti, Mourinho och Moratti. Likheterna kan tyckas slående. När man inser de uppenbara parallellerna känns det, trots allt, inte så unikt att Inter är i final i den finaste av cuper. Men då undertecknad, tyvärr, inte fick vara med om att uppleva dåtidens Inter och dess fantastiska framgångar så känns det som något alldeles nytt. Ja, det känns just som en dröm.

Jag fastnade nämnligen inte för mitt livs kärlek förrän våren 1998. Då vann Inter förvisso en Europa cup men det var den mindre varianten, Uefa cupen. Laget hade karaktär och en hel del spelare som fångade mig direkt. Men titlarna uteblev. I Champions League slutade äventyren allt för tidigt och när till och med ett allsvenskt lag kunde skicka oss ur turneringen - innan den ens börjat på riktigt - ja, då var man inte annat är förstörd. Mitt värsta minne hittills i är dock inte "San Siro-Sven". Nej, det är en stolpträff av Mohammed Kallon (2002/2003). Hade bollen gått in hade Inter varit i final. Nu vann ärkerivalen Milan istället, på fler gjorda "bortamål", trots att dubbelmötet spelades på samma arena. För utom dessa tidiga millenie-fiaskon har vi såklart en handfull åttondelar man helst av allt bara vill glömma.

Det är på grund av just dessa svidande uttåg som årets fantastiska prestationer knappt känns verkliga. I och med att vi slog ut Chelsea tog vi död på åttondels-spöket och allt som skulle hända där efter kändes som en ren bonus. Mot CSKA Moskva spelade laget väldigt stabilt och det kändes nästan "för enkelt" att plötsligt stå i en semifinal. Där klippte vi Barca och drömmen om en final blev plötsligt verklig.

Men drömmen slutar som sagt inte där. Vi är i final och vi fortsätter att drömma, inte bara om att gå långt i turneringen. Utan nu drömmer vi om att faktiskt vinna rubbet - och kvittera ut en trippel som man kommer att kunna läsa om i historieböckerna för all tid framöver...


Forza ragazzi, Forza Inter!

Victor Friberg2010-05-19 08:00:00
Author

Fler artiklar om Inter