Vägen till Madrid
Idag smäller det, våra svartblå hjältar från Milano har tagit sig hela vägen till finalen i Madrid där de nyblivna tyska dubbelvinnarna Bayern München väntar. Efter att ha kommit så långt i turneringen är det lätt att glömma bort hur nära vi var att åka ur om det inte var för en mirakulös vändning borta mot Dynamo Kiev och att vi tvingades till en ödesmatch mot Rubin Kazan för att ta oss vidare. Följ med när vi går igenom vägen till Madrid.. Andiamo!
Gruppspelet:
Vi tar det tillbaks och beskriver det kort: Zlatan lämnade Inter för Barcelona endast för att vinna Champions League, Inter köpte in 5 nya spelare som alla gick in direkt i startelvan för att utgöra en del av José Mourinhos Inter. Inter lottas direkt mot Barcelona, en bomb för alla och helt plötsligt hade vi tillsammans med Milan och Real Madrid Champions League gruppspelets största möte framför oss redan i första omgången. Som att det inte vore nog så svårt med Barcelona så lottades Rubin Kazan och Dynamo Kiev med Interdödaren Shevchenko in i gruppen. Detta bäddade för kluriga matcher på bortaplan i den ryska kylan.
I första matchen mot Barcelona så kommer jag mest ihåg visselkörerna och banderollerna riktade mot Zlatan. Öronen skav så fort svensken fick bollen och han gjorde en väldigt blek insats. Matchen i sig var som väntat Barca som totaldominerade bollinnehavet men som hade märkbart svårt att komma till vassa chanser och ett Inter som kontrade först och främst igenom Diego Milito. En poäng och en godkänd insats mot Pep Guardiolas suveräna trippelvinnare Barcelona.
Matchen därefter var Rubin Kazan på bortaplan, i en riktigt dålig match såg vi Dominguez spurta ifrån Lucio för att sätta 1-0 till ryssarna. Inter som kom till matchen med två målvakter på bänken eftersom att halva laget var skadat kunde reducera genom en nick av Stankovic. En kvart in i andra halvlek blev Balotelli utvisad på ett så idiotiskt sett som bara Balotelli kan bli. En poäng var med tanke på det röda kortet ett okej resultat på bortaplan mot ryssarna och efter den jämna matchen var 1-1 ett rättvist resultat.
Efter missräkningen i Ryssland var det bara att vinna hemma mot Dynamo Kiev för att återställa ordningen, detta skulle bli svårare än vad man trodde. Zanettis första misstag på 10 år föranledde 0-1 till Dynamo Kiev. Stankovic kunde kvittera med en fin yttersida och vi var med i matchen igen. Lucio ville dock annat och gjorde ett självmål. Den Lucio som bar vår tröja i denna fas av säsongen var inte i närheten av den Lucio som idag kallas Il Gigante. Direkt i början av andra halvlek satte Samuel 2-2 efter en otroligt snygg nick i krysset. Vad som väntade efter detta var en Interpress och en riktigt usel Suazo som fick spela och gjorde det otroligt dåligt. Jag minns att jag svor åt Suazo i all evighet efter en miss från 3 meter och jag ville aldrig mer se han i Inters tröja efter matchen. Som tur var spelade Suazo en match till i Inter innan han lämnade för Genoa. Inter var nu i en otroligt svår situation då man behövde vinna borta mot Dynamo Kiev då man var på 3 poäng, ett poäng mindre än resten av lagen på 4 poäng och man hade Barca på bortaplan kvar att möta.
Stunden var kommen, Inter behövde verkligen vinna och detta var i Champions League där man har haft så otroligt stora problem. Att det var Dynamo Kiev med blodad tand och en Sheva som älskar att göra mål på Inter gjorde inte läget bättre och det var just Sheva som satte dit det första målet för Dynamo Kiev. Efter en hel drös av missade Interchanser bl.a. när Samuel Eto’o missade från en meter, Balotelli missade ett friläge och Samuel hade en nick i stolpen så gav jag näst intill upp hoppet om Champions League denna säsong. Jag var inställd på att åka ur. Min mobiltelefon hade jag redan kastat i väggen, lampan i huset hade blivit nersparkad och fjärrkontrollen låg inte särskilt bra till.
Då klev han fram, geniet, mästaren, THE SPECIAL ONE MOURINHO. Genom något som aldrig tidigare skådats inom italiensk fotboll, nämligen en trebackslinje bestående av Maicon-Lucio-Chivu. En trebackslinje med endast en mittback gjorde att Inter så småningom kunde vända underläget och uttåget till 1-2 och en förstaplats i gruppen. Sneijder assisterade fint fram till Militos kvittering och Sneijder tryckte efter en tilltrasslad situation in vinstmålet för Inter och vi fick se José Mourinho ta en patenterad glädjerush ner till Julio Cesar. Efter att slutsignalen gick så rann glädjetårarna, vad som hade varit så hopplöst och vad som hade varit en krossad dröm var återigen något levande. Inter ledde nu gruppen och behövde en vinst på två matcher för att garantera ett avancemang. Nästa: Barca borta.
Barca borta är en match jag helt har förträngt. Utan Wesley Sneijder så dog Inters kontringsspel ut helt och hållet. Man blev helt utspelade av ett Barca utan Messi och Ibrahimovic. Man åkte hem med svansen mellan benen efter vad som är en av de mest pinsamma insatserna man som Interista har behövt stå ut med i Champions, icke ursäktat av att det var Barcelona som stod på andra sidan. Revanschen skulle dock komma.
Nu väntade en ödesmatch mot Rubin Kazan, efter en blek insats mot Juventus på bortaplan utan de offensiva nyckelspelarna Sneijder och Maicon. Sneijder var dock fit till Rubin Kazan matchen och man hade med holländaren på planen inte förlorat en enda match än, ett bra tecken inför matchen. Efter en lite trevande matchstart med chanser åt båda håll så var det Inter som tog ledningen efter att Zanetti hade tagit en rush nerför sin vänsterkant, bollen studsade på något vänster fram till Balotelli som på chans(?) klackade bollen bakåt, där befann sig Samuel Eto’o som gjorde sitt första och kanske Inters dittills viktigaste Champions League mål efter att ha pangat sönder nätet med sin vänsterfot och Inter fick pusta ut. I andra halvlek avgjorde Balotelli matchen till Inters fördel med en otrolig frispark från 35 meter i nättaket. Inter var vidare och Interisti över världen pustade ut, vi var dock tvåa i gruppen vilket betydde en svår motståndare i åttondelen…
Lottning + Åttondel:
18 december var dagen åttondelen skulle lottas innan den långa väntan på själva matchen. Jag kommer ihåg dagen som om det var igår, jag satt med en kär Milanista till kompis och medan diverse folk höll tal satt vi framför en sketen dataskärmsstream och väntade på att de båda lagens möten skulle göras klart. Jag kommer ihåg att jag önskade mig allt annat än Chelsea, så var det okej för mig. Min Milanista kompis var beredd på det mesta, de två olika inställningarna till Champions League märktes. Så drogs Fc Internazionale, de kommande sekunderna var de långsammaste i mitt liv och till slut drogs Chelsea FC till att bli våra motståndare. Det enda jag kommer ihåg var att jag tappade min matlust och glädjen av att lovet var nära förvandlades till sorg. Tankarna som rörde sig i min hjärna gjordes inte bättre av att Milanistan var nöjd med att få United samt skrockade ”det är över” och det var precis det jag tänkte, det är över, vi kommer nästa år(igen).
Matchdags, Inter hade i helgen spelat en otroligt frustrerande match mot Sampdoria där man med två mittbackar utvisade ändå var närmst att vinna. Vi var många som hoppades på att det var Chelsea som skulle få ta konsekvenserna för detta och det tog mindre än 3 minuter för Milito att vända ut och in på John Terry och sätta bollen i nätet. Euforin? Eller förvåning? Var detta verkligen Inter i Champions League vi såg på som gjorde ett mål efter 3 minuter mot en av förhandsfavoriterna? Matchen fortsatte och Chelsea hade märkbart svårt med att skapa något av värde och fick ägna tiden åt långskott som Julio Cesar parerade, samme Julio Cesar som några dagar tidigare hade vart involverad i en bilkrock. Konsekvenserna av detta skulle visa sig senare i matchen. Innan det skulle Eto’o som var i riktigt dålig form missa ett gyllene läge att ge Inter 2-0 och Maicon var en förstatouch värd en 6årings ifrån ett friläge ensam med Cech. Men 1-0 stod sig till halvtid. Efter en briljant rush av Ivanovic och slött försvar av Inter kom bollen fram till Kalou som bredsidade in kvitteringen för Chelsea och de ditresta Chelseafansen hade fest på ett lamslaget Meazza. Ett skott som Julio Cesar borde ha tagit sved extra hårt då det var på hemmaplan och på ett så dåligt skott. Från Inter kom dock repliken snabbt efter att Thiago Motta och Sneijder hade spelat sig igenom fint på kanten nickades Sneijders inlägg bort av Ivanovic, Esteban Cambiasso dök upp och sköt ett mäktigt volleyskott rakt i magen på en Chelseaspelare, Cambiasso lyckas sedan med den otroligt svåra bedriften att avlossa ett till 100%igt skott så tätt inpå det första utan att en Chelseaspelare täcker och bollen rullar in i Cechs vänstra hörn. Eufori på Meazza. Kort därefter kommer det enda ordentliga Chelsea anfallet i matchen när Drogba och Anelka fixar fram ett fint läge till Lampard som skjuter och tvingar Julio Cesar till en bra räddning. Men matchen slutade 2-1 och drömmen om Madrid var fortfarande vid liv.
Matchen på Stamford Bridge är redan historisk sett ur Interögon, ett Inter som började med 3 anfallare + Sneijder skulle hota Mourinhos Chelsea på Mourinhos borg. Mourinho som aldrig förlorar på Stamford Bridge skulle inte heller göra det denna gång. Inter spelade med en hög och aggressiv press och Chelsea hade precis som i första matchen otroligt svårt att komma igenom med ordentliga anfall. I andra halvlek radade Inter upp chanser och Pandev, Motta, Milito brände i turordning lägen som man egentligen skulle göra mål på. Då klev han fram. Samuel Eto’o, mannen som inte hade gjort ett mål under det nya året samt hade missat ett gyllene läge på Meazza klev fram och gjorde det han gör bäst: Avgör stora matcher. Efter ett slarvigt inkast av Lampard och bra jobb av Milito fick Sneijder bollen och levererade en perfekt boll till Eto’o med sin vänsterfot. Eto’o kunde efter en perfekt mottagning yttersida in målet som skickade Inter till den första kvartsfinalen på 7 år. Den italienska kommentatorn sade det väl när han skrek ut: SAMUEL ETO’O ANCORA UNA VOLTA IN EUROPA.
Inter var vidare och de tillresta fansen firade och sjöng ut sin glädje, detta var vår natt. I skuggan av Eto’o så var mittbacksparet Lucio-Samuel giganter matcherna igenom. Lucio plockade bort Drogba ur båda mötena och har under våren varit en gigant i alla matcher han spelat. Grande!.
Kvartsfinal:
Inter lottades till att möta CSKA i kvarten och vinnaren mellan Arsenal och Barcelona i en eventuell semifinal. Mina tankar drogs direkt till semin och jag började tänka på att Zlatan skulle kunna få komma tillbaks till Meazza igen. Men först skulle ryssarna slås. CSKA hade slagit ut Sevilla i åttondelen och hade haft Milos Krasic i toppform, dessvärre så befann de sig i säsongsuppehållet och Krasic form hade dippat rejält. I första matchen på Meazza var Krasic en av de som riskerade en avstängning vid ett gult kort och ett gult kort fick han också. Nu till matchen. Efter en otroligt seg och tråkig första halvlek exploderade Inter i andra halvlek. Man missade chans efter chans och man började hela tiden komma närmre ett mål. Hade det inte varit för oskärpa i avsluten och en helt magisk Akinfeev i ryssarnas mål hade man haft en tremålsvinst att kassera in.
Akinfeev ville dock annat och spikade igen med den ena mirakulösa räddningen efter den andra. 20 minuter in i den andra halvleken fick dock Akinfeev ge sig för en makalös aktion ifrån prinsen Milito. Efter en 25 meters löpning av Sneijder som serverar bollen till Milito tar han en sidotouch och avslutar sedan kliniskt utanför straffområdet och Akinfeev kan maktlöst se bollen rulla in. 1-0 till Inter. Trots mängder av chanser så kommer CSKA undan med 1-0 och Interisti grämer sig över att man kunde ha avgjort i första matchen, nu väntar en retur på konstgräset i Ryssland.
Returen på konstgräset i Moskva blev dock en kort historia. Wesley Sneijder slog in en frispark efter 2 minuter och Inter kunde göra det man har gjort bäst i årets Champions League: Försvara en ledning och kontra farligt varje gång man fick chansen. På annat håll hade Leonel Messi storshow och detta innebar att Inter återigen skulle möta Barcelona.
Semifinal:
Inför denna match var man ett nervvrak. Messi i toppform, Zlatan och Pedro på topp för Barca. Saknades gjorde dock Xavis lekpartner på mittfältet Iniesta och det skulle komma att bli väldigt tydligt. Det kändes bra till en början, Barca kom inte så långt i sitt anfallsspel och hade väldigt svårt att komma till farliga chanser. Ändå var det Barca som tog ledningen efter individuella misstag hos 3 interspelare i följd. Maxwell tilläts promenera ner till kortlinjen där han slog bollen längs marken och den suveräne Pedrito kunde sätta 0-1 med sin vänsterfot. Otroligt tungt med tanke på att det kändes som att vi hade kontroll på matchen och Barcas anfallsspel. Efter halvtimmen spelad kom dock repliken och Milito gjorde sin första av tre poäng i dagens match genom att ta emot bollen inne i boxen och leverera den till Sneijder som satte bollen och det stod 1-1. Vad alla visste var att det skulle krävas minst en vinst för att kunna överleva på Camp Nou och helst en tvåmålsvinst.
Inter öppnade den andra halvleken och visade direkt att man var hungrigare. Efter att Thiago Motta brutit bollen långt ner i banan och levererat en passning till Pandev som tvåfotade sig förbi två Barcelonaspelare kom bollen till slut fram i djupet mot Milito. Milito tog emot och inväntade löpningar från sina medspelare och vem kommer farandes in i boxen i en fart som gör det svårt för vilken annan spelare att hänga med i om inte världens bästa högerback Maicon. Maicon tar emot bollen och sätter en tå på den och den rullar förbi Valdes i målet. Eufori på Meazza. Eufori hemma hos mig. Eufori hemma hos alla svartblå. Mourinho gjorde ett taktiskt byte då han tog ut Pandev och satte in Stankovic. Inter gick över till 4-3-1-2 för att täppa till i mitten. Det skulle dock komma mer, Motta bröt en passning på offensiv planhalva och skickade bollen till Eto’o i djupet. Eto’o levererar ett perfekt inlägg till den 1.65 långe Sneijder som inte lyckas nicka mot mål, hans misslyckade nick blir dock till en perfekt passning och Milito kan enkelt nicka in den i mål och Meazza exploderar igen. På repriserna ser alla dock att det är en knapp offside på Milito, men målet är godkänt. Skönt för Milito som blev avblåst felaktigt i ett friläge i första halvlek och som hade missat en gyllene chans för Inter att kvittera i första. Nu hade han kvitterat ut två assist och ett mål mot Barca, inte så illa. Inter fick en sista bra chans till att utöka ledningen i slutet när Sneijder kom fri och bara behövde passa Balotelli, holländaren fick dock inte ordning på fötterna och slarvade ut bollen till inspark. Sen var det Barca och Pique för hela slanten. Den spanska mittbacken är en otroligt bra anfallare och var nära på att göra ett mål efter att ha dribblat bort Julio Cesar, Lucio och Samuel. Dock kom den Brasilianske backen tillbaks och räddade på mållinjen.
3-1 och vi hade en bra chans att gå vidare, efterspelet skulle dock inte handla om Inters magnifika insats och Barcelonas första tvåmålsförlust under Pep Guardiola, utan en viss Balotelli stal showen genom att kasta Intertröjan på marken efter matchen och tillsammans med domardiskussionen tog detta bort mycket av det beröm Inter skulle ha för denna match.
Returen på Camp Nou skulle bli ett helvete blev vi lovade. Spelarna hade bett fansen fylla arenan timmar innan matchstart allt för att stötta sina egna spelare och förvandla arenan till ett Inferno för Inter. Dagen innan hade Mourinho fått bilen spottad på och Barcelonafans hade fört oväsen utanför hotellet där Interspelarna vistades. Innan matchstart visades bilder på Mourinho som gått in på planen för att visa fansen att han absolut inte var rädd och att detsamma gällde hans spelare. Matchen i sig kom att bli ett helvete, efter att Inter hade klarat av den första pressen från Barca bestämde sig Busquets för att överdriva Mottas hand i ansiktet och Motta fick sitt andra gula. Otroligt tungt, nu blev Inter tvungna att endast försvara hela matchen utan att spela det kontringsspel som man hade tänkt göra. I första halvlek kom inte Barca närmre än ett skott från Messi som Julio Cesar gör en fantastisk räddning på, en av årets räddningar i Champions League. Skott utifrån var också i andra Barcas metod och när plan A inte fungerade med bollar på Zlatan i mitten kom Bojan Krkic in för att tillföra rörelse och speed. I 82a var Bojan var otroligt nära att nicka in bollen men den smet precis utanför ur ett läge där det var svårare att missa än att göra mål och jag kände att detta kunde gå vägen. Sen klev Barcelonas främsta anfallare över två möten fram och gjorde ett otroligt mål. Zlatan? Messi? Nej det var Pique som ur misstänkt offside tog emot Xavis passning och vände bort både Ivan Cordoba och Julio Cesar innan han placerade in bollen i mål och Barca hade vittring. De återstående 5 minuterna av matchen var de längsta 5 minuterna i mitt liv. Bojan gjorde mål och hela min värld rasade samman.
Dock så hade en kompis uppmärksammat att domaren hade blåst för hands på Toure och miljontals Interisti runt om i världen gjorde Jesus sällskap i gruppen av människor som dött och återuppstått på jorden. Att dö och att återuppstå är något som jag känner att stolt kan titulera med att jag har gjort. Efter Bojans mål var jag nog så borta från denna jord som man kan bli, när det blev bortdömt så kom jag tillbaks till medvetande, liv och med en puls på över 300 kunde jag bevittna Lucio rensa bort den sista bollen som gick mot straffområdet och äntligen få känna glädje. 90 minuters terror och vi var i final. Det största med den här matchen är när de filmar glädjescenerna efter matchen. Mourinho sicksackar över planen och ärar de tillresta Interisti. Moratti, GRANDE MORATTI som likt alla supportrar lidit igenom den här matchen log stort och är det någon jag unnar denna final är det vår president. Det var slut, vi var i Madrid. VI ÄR I MADRID. Finalen är här och vi har gått igenom en riktigt tuff väg för att nå hit men nu är vi här och vad som än händer ikväll har våra hjältar gjort ett otroligt arbete. Inatt samlas vi Interisti runt om i världen och omfamnar varandra. Vi sjunger tillsammans, vi firar tillsammans eller så sörjer vi tillsammans. Tårar kommer falla ikväll, om det är tårar av guld eller av sorg återstår att se. Skulle vi vinna, fira som bara den. Skulle vi förlora gratulerar vi motståndarna och sörjer tillsammans.
Ikväll smäller det!
FORZA RAGAZZI VINCI PER NOI.
Youtube nostalgi från vägen till Madrid:
Mötet med en dröm 5/5
Vägen till Madrid 5/5
Militos mål mot CSKA med Scarpini
Cambiassos fantastiska mål mot Chelsea med Caressa
Scarpini vid slutsignalen i Barcelona IN FINALE CI SIAMO NOI
