Gästkrönika: En fantastisk avskedsföreställning
När Moratti signade Mourinho så gick han ut och sa att det här är min stora värvning, min superstjärna. Jag var i Italien den sommaren och tidningarna var som galna över att få över den störste showaren av dem alla. Tidningarna var fulla av artiklar om alla hans citat, hans klädstil, hans klockor och hans milanesiska dialekt som han hade fått till på något magiskt sätt bakom en trattoria i Como.
För min del, så var han en avskydd figur som spelade tråkig fotboll och som alltid var arrogant. Han största meriter rent tränarmässigt var att alltid skydda laget, att föra över all ängslan mot sin egen person och stå där som en Braveheart längs fram i ledet.
I år har Inter spelat generellt en trevlig fotboll, ingen gladfotboll, men en sansad taktisk variant med många anfallare på plan. Mourinho har tagit på sig ett projekt som med tur, skicklighet och inbyggt ett självförtroende som jag inte sett klubben har haft sedan jag började följa den slaviskt sådär för en sisådär 20 år sedan. Detta är Mourinhos show, hans avskedsföreställning som nästan startades nästan redan när han kom till klubben. Jag, du, motståndare, journalister, ja mer eller mindre alla sväljer budskapet som den lille portugisen sänder ut.
Inga frågor om Balotelli, inga om hur Sneijder och Lucios skador eller andra saker som Calciopolirättegången nere i skumrask Neapel har stört laget. Allt fokus har legat på Jose. Frågan är om en coach någonsin varit större. Det finns tränare som vunnit mer, men frågan är om någon ens är i närheten när det gäller att överskugga en final så mycket som just vad Mourinho lyckas med.
Förlorarlaget Inter har helt plötsligt blivit favoriter. Konstigt. Men vi är favoriter i den mån att vi har bättre spelarmaterial än Bayern, och kanske kanske mer grinta. Men det är knappast de två bästa lagen i Europa som är final, men det är det sällan. Cupspel och ligaspel är två helt olika saker.
När krutdurken har fallit och vi har hört den gamla slagdängan från Queen så hoppas jag att Zanetti, Cordoba, Toldo och Materazzi mfl står där i konfettiregnet och beundra deras största klubblagstriumf genom tiderna. Allt medans tårarna rinner på portugisen. För han kommer inte gå ut tyst, det kommer spraka om Mourinho oavsett om han stormar planen eller gör en stillsam gest likt Siena.
Efter det har klubben en grannlaga sak att göra. Att fylla ett par skor större än universum själv. Ingen tränare med någon större intelligens tar på sig den uppgiften utan det krävs någon som Mihajlovic. För har vi tagit tre titlar kan man bara misslyckas året efter.
Det är vad jag kallar en fantastisk avskedsföreställning.
