Inter – fotbollens Band of Brothers
En blev till två och två blev slutligen till tre. Tripletta Mania. Men framförallt blev flera till en – delandes ett mål, en dröm. I år blev Inter genom sin militäriska sammanhållning fotbollens svar på Band of Brothers.
När Javier Zanetti lyfte bucklan i Madrid och gjorde slut på en 45 års väntan skrevs historia. Inte bara för Inter, utan också för italiensk fotboll i stort. Inget italienskt lag har tidigare mäktat med att erövra trippeln – cupen, ligan och Champions League. Vinnare skriver historia, förlorare tittar på. Det är krigets smärtsamma logik. Likt förbannat har Inters motståndare fått göra just det i år – titta på.
Inters president Massimo Moratti vet också hur det är att titta på med en förlorares blanka ögon i Europacupspelet. Inte längre. Så när mysgubben Morattis kinder fått ta del av livets regn en vårafton i Madrid är det inte tårar av smärta och besvikelse. Det är triumfens tårar. Och mitt i all glädjeyra fick även Moratti en guldmedalj. Efteråt sade han: ”Platini gav mig en vinstmedalj för att han gillar mig, men jag tror inte det är meningen att presidenten ska få någon!”
Mourinho har tagit ett lag som under en tid prenumererat på ligatitlar, men darrat som ett asplöv i Europa, och gjort dem till en kraft att räkna med på alla fronter. Det hela skedde genom införskaffandet av nyttiga nyförvärv, finputsning av taktiken, men framförallt genom att fortsätta ingjuta tro, mod och vilja hos spelarna.
Sammanhållningen är utan tvekan ett grundläggande element när det kommer till att bygga ett vinnande lag, utan den så faller allt platt. Stora tränare som Capello, Lippi, Bilardo och Rijkaard understryker alltid vikten av att ha en god gruppsammanhållning. Kan du ta en grupp stjärnor och få dem att dela en dröm, att vagga den som ett nyfött barn och få dem att lita på varandra – då blir flera till en. Mourinho kan detta.
Mourinho lyckas alltid skapa en vi-mot-världen-mentalitet av Shakespearianska mått. Det blir som Romeo och Julia – ett kärlekspar – mot alla krafter som vill slita dem samman. Två blir till en. Samtidigt riktar han alltid all fokus till sin egen person – allt för att minska pressen utifrån på sina spelare. Taktiken förbrödrar och får alla att fokusera på målsättningarna.
I Chelsea formade nyckelspelare som Lampard, Terry och Drogba ett unikt kamratskap med Mourinho. I Inter är det Zanetti, Cambiasso och Eto'o. Att få med sig starka spelare och personligheter underlättar skapandet av gruppidentiteten och sammanhållningen. Dels betyder de mycket för sina lag och dels påverkar de övriga spelare med ord, kroppsspråk eller sin blotta närvaro. Riktiga vinnare vill göra sina lagkamrater till vinnare. Mourinho vet detta också. När man ser Eto'o täcka ytor längs högerkanten som om det var hans kall i livet, och argentinarna Cambiasso och Zanetti agera lika synkat som siamesiska tvillingar så börjar man förstå.
Inter har under hela säsongen visat att de har en närmast militäriskt sammanhållning i gruppen. Därför bärgade Inter den magiska trippeln. 2009/2010 fick vi alla se fotbollsvärldens svar på Band of Brothers. Den finns flera exempel där Inters överjävliga envishet, enighet och vinnarmentalitet kan exemplifieras. I säsongens andra Milanoderby slog man Milan med 2-0 med nio man på planen, i hemmamatchen mot Siena låg man under med 3-2 men lyckades vända och göra två mål under matchens sista 6 minuter och mot Barcelona hamnade man i ett tidigt underläge hemma på San Siro, men vann slutligen med 3-1. Per aspera ad astra. Genom svårigheter mot stjärnorna.
Somliga vill rikta kritik mot Mourinho och Inters cyniska kontringsfotboll, vilka de menar är allt annat än vacker. Men som sagt: vinnare skriver historia, förlorare tittar på. Vad anträffande det estetiska så sade Andy Warhol en gång följande:”Beauty? What is that? Beauty in itself is nothing.” Det som är vackert blir alltså vackert genom en betydelse. Mer behövs inte sägas.