Det vore korkat att stanna
José Mourinho har fått Inter att göra det som inget annat italienskt lag mäktat med. På en och samma säsong plockade han hem Coppa Italia, Lo scudetto och Champions League. En trippel helt enkelt. Att stanna i klubben efter en sådan megatriumf vore - ur Mourinhos perspektiv - inte annat än korkat.
Inter lyfter Champions League bucklan - och inkasserar säsongens tredje titel. Världen över jublar svartblå själar och alla är rörande överens om att en av de som skall prisas allra högst är inte någon spelare. Det är magikern José Mourinho.
Själv fäller han kaskader av tårar medan han omfamnar sina spelare. Självklart är tårarna orsakade av ren och skär glädje, men samtidigt tror jag Mourinho insåg, just där och just då, att - that's it. Job done.
Han värvades till Inter för att leda oss till framgångar i Europa. Han mottogs med öppna armar och efter bara någon månad i klubben sjöng Curvan sånger till hans ära lika ofta som de sjöng till enskilda spelare. Nu hade han besvarat all kärlek han fått på bästa sätt. Han hade givit spelarna, fansen och Moratti tre maffiga pokaler att fylla prisskåpet i Milano med.
Därför är det helt naturligt att han bara några timmar senare meddelar att han drar vidare mot nya äventyr. Ingenting är ännu officiellt från klubbens sida men det står mer eller mindre klart att han kommer att leda marängerna från Madrid nästa säsong. Och jag klandrar honom inte över huvud taget.
Varför skulle han stanna? För att vinna supercupen och VM för klubblag? Nej självklart inte. Även om man som supporter älskar honom och att alla potentiella ersättare känns som nedköp så kan vi inte klandra honom. Varför sätta denna magiska kärlekshistoria på spel, när han har chansen att lämna "on top". Han har gjort allt rätt och därför känner han att det är dags att lämna.
Han har gått från att vara speciell till odödlig i svartblå ögon. Och även om många önskar att han stannar hos oss i all evighet så vore det inte annat än korkat. Och korkad är det sista José Mourinho är.
Tack för allt.
