Arrivederci Europa!
Det blev godnatt och respass ut ur den oh så spännande Uefacupen för Inter och dess tafatta spelare i kvällens möte med franska Olympique Marseille. Rätt så välförtjänt med objektiva ögon, men nog hade vi lägen för att ordna det idag. Skärpan var dock bedrövlig!
Med några enkla ifyllningar av uppgifter satt man så tillbakalutad framför datorn och följde Inters öden och äventyr. Denna gång hade man dessutom inhandlat en liten biljett på fjärde ring. Nog skulle väl killarna förmå att kämpa lite vid ett sådant tillfälle? Tyckte man.
Nog för att kämpatagen var rätt ok i denna tillställning. Det ena utesluter dock inte det andra i fotboll. Och någon enstaka gång måste Inters välbetalda (överbetalda?) spelare både kunna kämpa, samt prestera när det behövs. När det gällde att producera möjligheter var det inte helt dött, men avsluten var ständigt i tamaste laget och Barthéz ställdes inte på några mandomsprov förutom då Recoba testade fransosen med ett par listiga skott i andra halvlek.
Zac formerade backlinjen med Cordoba-Gamarra-Cannavro i Materazzis frånvaro. Det såg rätt ok ut stundtals, och vi kunde hålla i bollen mycket, utan att Marseille tilläts rycka fram några längre stunder. Cannavaro gjorde inte några markanta blunders, och Cordoba bröt på bollen allt som oftast. Kändes rätt bra till en början vill jag påstå.
Men ju mer tiden går så ökar också pressen och trycket på att Inter måste sätta en första boll.
Den bästa möjligheten fick Almeyda i den första halvleken. En fri boll mitt i straffområdet, efter lite kaos i Marseilles bakre led. Bollen kom rullande till Almeyda som mycket väl kunde ha lagt bollen till rätta, men istället brassade på för hela Argentina, och sedan såg bollen landa någonstans uppe hos "Quelli di Rho" på andra ring. Almeydas redan då grämande miner och händerna bakom huvdet gjorde att man fick intrycket av att han skjutit straffen Baggio sköt i VM-finalen 94 mot Brasilen. Och redan då förstod jag att ängslan för att åka ut hos Inter var större än viljan att avancera.
Marseilles försvar spelade tätt och disciplinerat mot Inters tre man starka anfall, där man trots Andys härliga bollföring och fantasi inte lyckades luckra upp några knutar.
Inters bästa chanser i andra halvlek föll på inlägg och avslut med huvudet. Tyvärr slank Cruz och Martins nickar tätt utanför. Och med en Vieri kunde vi mycket väl ha tagit matchen i egna händer där.
Nu kom istället kallduschen en halvtimme in på den andra halvleken, då Marseille ställde om blixtsnabbt efter en hörna. Tyvärr kom målet på ett individuellt misstag, singerat Cristiano Zanetti som skulle rensa undan bollen på mittplan. Istället fick han till en kalasboll bakåt till en framstötande Meriem som från vänsterkanten kunde bryta in helt fri och rulla bollen till höger om Toldo och in via den bortre stolpen. Här blev matchen givetvis avslagen omgående, och det var det där olägliga målet som jag talade om i införrapporten. Olägligt var bara förnamnet, och frustrerad satt man och undrade om man kunde få igen de 10 kronorna för resten av matchen...
Inter är utslagna ur Uefacupen, allt som finns kvar är en fjärdeplats i ligan. Grejar vi inte den så undrar jag vad det skall bli av vårt älskade lag?
Kärleken till Inter är evig, kärleken till er är slut!
