2016-01-24 19:15

Elche - SD Ponferradina
1 - 0

Lazio - Roma 1- 1

Milano jublar då Romlagen tar ut varandra och spelar lika.

Det andra försöket till att genomföra vårderbyt föll väl ut; de lite drygt 50,000 åskådarna kunde avnjuta en bra fotbollsmatch i ljuset av de sista solstrålarna för dagen i Rom, och sedan ta sig hem utan några större eller rapporterade bråk.

Om det inför förra månadens avbrutna möte lutade lite i Lazios favör var det inför denna speciella dag (staden Rom firar i dag 2757 år, och en vackrare kvinna i de övre åren får man leta länge efter) Roma som återtagit favoritskapet. De blytunga förlusterna av Cesar och Stam spädde ytterligare på detta faktum, samtidigt som Emerson och Dacourt var utvilade efter avstängningar och redo att ta sig an det babyblå mittfältet.

Matchens första chans tillföll det, dagen i ära, helröda laget genom en blixtsnabb kontring. Organisatören hade givetvis siffran tio på sin ryggtavla, och han friställde med en öppnande passning Amantino som kom i luckan från sin högerkant. Han friställdes med Peruzzi, som rusat ut för att skära av skottvinkeln, men kunde inte överlista den gamle i mål som gjorde en benparad och stoppade bollen.

Lazio uppträdde dock som ett dynamiskt lag i början utav matchen, och man var inte oävna på något sätt och vis. Lazio skapade däremot inte många chanser i början mot ett kompakt rödklätt försvar, och talande nog var lagets bästa chans i den första delen av matchen en frispark av Mihajlovic från lite drygt 30 meters avstånd.

Roma fortsatte övertyga med blixtsnabba spelvändningar, vilka snabbt ges ytterligare dimensioner med passningar av det slaget Cassano och Totti levererar. Just en sådan passning fick vi se med lite drygt tio minuter kvar av den första halvleken - Totti slog en av de passningarna jag bara tror Totti kan slå till Cassano, som i sin tur öppnade Lazioförsvaret med en mycket bra passning, även det. Tyvärr var det till "fel" man, då Lima var den som följt med upp i anfallet - för nog hade vi fått se åtminstone ett skott på mål av i princip vem som helst i röd tröja från det läget? Förutom Lima förstås. Bollen gick förbi stolpen och ett alldeles utomordentligt läge att lämna Lazio bakom sig i matchen gick om stöpet.

Bara minuter senare tog Lazio i stället hand om ledningen, då minst sagt slarvigt försvarsspel lämnade Corradi fri att göra 1-0 efter Zauris inspel på chans. Man skulle kunna ägna återstående del av denna matchrapport åt att svära över hur fullständigt onödigt och värdelöst försvarsspelet var vid det tillfället, men jag är rädd att det hade blivit lätt långrandigt.

Resultatet stod sig de resterande minuterna av den första halvleken, och man gick in i vilan med vetskapen att Lazio ledde matchen. Romas reaktion på målet var dock utmärkt, och man jobbade än hårdare efteråt. Helt hopplöst var det alltså knappast, resultatet till trots. Gaetano D´Agostino byttes i halvtid in för Roma, samtidigt som Candela aldrig kom tillbaka ut på gräsmattan.
Detta innebar att Lima tog ett steg neråt medan D'Agostino gav Roma ett offensivare och bredare mittfältsspel att falla tillbaka på. Lazios enda byte i halvtid var, till stor glädje för Curva Sud, Paolo Negro som ersatte Couto.

Roma fortsatte i det högre tempot man avslutat i, och frukterna av det extra hårda arbetet såg ut att komma då Samuel slog in en boll efter en hörna. Målet kom dock aldrig att noteras, då Cassano av någon märklig anledning blåsts av i en för det mänskliga ögat schysst luftduell med Favalli.

Inbytte D'Agostino var snart efteråt nära att göra ett riktigt succéinhopp då han nådde högst på Amantinos inlägg - "D'Ago" nickade i backen, men bollen hann studsa över ribban också innan den passerade mållinjen.

Efter en mäktig Romapress som varat mer eller mindre nonstop i den andra halvleken blåste Rosetti för straff i den sextionde minuten. Efter en av alla oändliga Romahörnor demonstrerade Corradi det enda han över huvud taget har gemensamt med Maradona, att ta med handen. Linjedomaren var vaken som upptäckte det, och Rosetti tog rätt beslut som dömde för det.

Totti var omutlig när han tog straffen - rakt upp i krysset och utan en chans för Peruzzi att ta den. Det efterföljande firandet av målet var originellt och så typiskt...Cassano! Totti tog hand om en av kamerorna vid sidlinjen och vände den mot Curva Sud. Fantasi på alla plan när det gäller den mannen alltså.

Totti var nära igen tio minuter senare, med en ny dundrande frispark Peruzzi nätt och jämt lyckades tippa upp till ribban. Lazios bästa chans i matchen kom då Negro dök upp vid den bortre stolpen och över Chivu som halkat fick på ett avslut som Pelizzoli dock lätt tog hand om. Vi rödgula får väl vara tacksamma över att Negro bara har den där killerinstinkten framför mål när det är i Lazios eget straffområde.

Med blott tio minuter kvar utav matchen kom ett eventuellt avgörande. Liverani (ni vet, Romasupportern som för trettio silvermynt eller något i den stilen skrev på för Lazio) lyckades med konststycket att bara tretton minuter efter att ha blivit inbytt bli visad ett rött kort. Liverani hade, faktiskt ganska oförklarligt, dragit Totti i tröjan och adderat med den kapning han gjorde på Romakaptenen minuterna tidigare hade han tjänat ihop till sin utvisning.

Roma pressade på ett tag, men Lazio gav sig inte. De sista minuterna blev mycket intensiva då (främst) Roma jagade ett vinstmål, men Lazio slet så pass hårt att man aldrig hade märkt frånvaron från den elfte spelaren om man nu inte vetat.

Samtidigt bestod Lazios enda offensiva insatser i att filma så ofta man bara kunde. Corradi såg mer ut som en koloss på lerfötter än något annat, och gråten var nära till hands när Rosetti bara log åt hans försök att jämna ut "fördelarna" från domaren (läs: straffen). Lopez var bara snäppet bättre, men det berodde säkerkligen mer på att han inte var inblandad i spelet lika ofta som sin anfallskollega än några moraliska värderingar.

Den enda gången Lazio kanske hade vatten på sin kvarn för att klaga på domaren, ironiskt applådera hans beslut och rent ut sagt gråta ut i media (se Mancinis intervju efter matchen) var då Lopez boll sökte Emersons arm, och träffade. Ingen straff dömdes däremot, och matchen blåstes så småningom av, till Milanos stora glädje.

Allt som allt var detta en bra fotbollsmatch, med två lag som gjorde imponerande insatser, var och en på sitt sätt. Men av alla aktörer under kvällen finns det en som sticker ut; Francesco Totti. Jag kan inte låta bli att ständigt förundras hur fantastisk denna spelare, symbol och människa är. Från fadäserna i höstas med ansvarstagande och så vidare ser Totti i vårsolen ut som en riktig krigare, dessutom utrustad med två fötter som slår passningar ingen annan kan göra. Tack och lov att han är vår, bara vår!

Till sist; vi närmar oss nu 1500 dagar sedan Lazio senast gick triumferande ur ett Romderby. Deras nästa seger kan inte komma förrän tidigast i höst - då finns det barn här i världen som nått en ålder av 4½ år, som kan prata, läsa och skriva men som aldrig har upplevt en Laziovinst i ett derby. Det tål att tänkas på...

Oscar Svensson [OSC_S@hotmail.com]2004-04-21 23:13:00

Fler artiklar om Roma