Analys av truppen – José Mourinho
Ja, nog är han “special” vår José. För det måste han väl ändå vara även fast han (lite för) snabbt tog sitt pick och pack och drog till Madrid? Hur ska man kunna sammanfatta en tränares prestation när han för första gången leder klubben i sitt hjärta till en trippel? Jag måste i alla fall göra ett försök, men reserverar mig för att känslan snarare än förnuftet får leda mig.
José Mourinho
Serie A: 24-10-4 75-34 = 41, 82p. Champions League: 8-3-2 17-9. Coppa Italia: 5-0-0 6-1.
(Serie A: 12-3-2 36-14 = 22, 39p. Champions League: 2-3-1 7-6. Coppa Italia: 1-0-0 1-0.)
Tittar man på halvtidsrapporten och jämför den med säsongens bokslut drar man slutsatsen att pendeln vände åt det motsatta hållet. En stabil ledning i ligan och ett mediokert resultat i CL ledde till en gastkramande ligaavslutning och ett fenomenalt CL-spel. Om man börjar med de värvningar José låg bakom ser man snabbt att förra årets floppvärvningar (Quaresma, Mancini och till viss del Muntari) följdes upp av titelavgörande förvärv. Milito avgör Coppan, ligan och CL i nämnd ordning. Sneijder går, efter två dagar i Milano, in i sin första match mot Milan och sätter sin prägel direkt, något som han fortsatte att göra resten av säsongen. Motta toppar formen lagom till CL- och liga-avslutning och Lucio bildar tillsammans med Samuel ett av världens bästa mittlås. Eto’o går från att vara målrik fixstjärna i Barcelona till att helt plötsligt under vissa matcher få ta ett defensivt ansvar vi inte visste han var kapabel till. Allt detta måste tillskrivas Mourinho. På det planet lyckas han bättre än han gjorde sin debutsäsong. Till skillnad från när Zlatan spelade och (indirekt) dikterade villkoren får José samtliga sina spelare att underkasta sig laget, idén om att man som en enda enhet ska nå det uppsatta målet. Jag har nog aldrig sett en så sammansvetsad trupp som Inters har varit den här säsongen. När sedan Pandev anlände (Mariga ska inte glömmas bort men han gjorde dock inte något större avtryck under vårsäsongen) blev truppen så gott som komplett. Det är klart att värvningarna ska ha högsta betyg, samtliga har i princip gått in i startelvan.
Caso Balotelli försvårade naturligtvis arbetet för Mourinho, men även här lyckas han reda ut stormen. Han lägger inga fingrar emellan då det har skurit sig med Balotelli. Fram till dagen efter CSKA-matchen hemma har den svårhanterliga anfallaren lyckats hamna i klistret både en och två gånger. Josés svar är att bänka honom alternativt droppa honom från truppen. Till slut kryper Balotelli till korset och ber om ursäkt. Den svåraste episoden vad gäller spelartruppen var nog då Balotelli gjorde bort sig efter Barcelona-matchen. Mourinho går då ut i media och säger ”Jag har gjort vad jag kunnat, jag har försökt uppfostra och utveckla honom men det finns inget mer jag kan göra.” Även denna gång inser Balotelli sitt misstag och ber fansen och klubben om ursäkt.
Ligan
Planenligt blev man vintermästare med en omgång kvar att spela av den första halvan av säsongen, sedan vände det. Från omgång 20-29 lyckades Inter endast ta 15 av 30 poäng. Eftersom Roma vid det tillfället gick som tåget blev avståndet ner till Milan endast 1 poäng och till Roma 4. Nu spelade det i slutändan ingen roll eftersom Inter de sista 9 omgångarna lyckades ta 23 av 27 poäng. Detta kan vara en efterhandskonstruktion men det kändes som att matchen mot Juventus kan ha varit vägskälet. Hade Inter förlorat eller tappat poäng i den matchen kanske sluttabellen sett annorlunda ut. Nu dominerade man i stället matchen och vinner en (trots Juventus vid tillfället svaga form) på förhand svår match. Här måste Mourinhos förmåga att ingjuta mod och självförtroende i spelare som ser titeln rinna ur sina händer ha spelat stor roll. För oavsett de svaga resultaten trummade laget på, fast beslutna och övertygade om att det gemensamma målet skulle uppnås. Slutsummeringen av ligan talar sitt tydliga språk: Minst antal förlorade matcher, flest antal gjorda mål och minst antal insläppta.
Champions League
Ja, vad ska man säga om Champions League? När jag bevittnade lottningen till åttondelsfinalen och förkrossad fick se Chelseas namn dyka upp kunde jag ha satt mina sista besparingar på en tidig sorti för Inter. Chelsea var som ni alla vet en av kandidaterna till sluttiteln, de dominerade Premier League och Inter kom närmast från ett ganska svagt gruppspel. Efter att ha vunnit första matchen med 2-1 förväntade man sig en defensiv uppställning som skulle försvara den bräckliga ledningen. I stället mönstrar Mou den mest offensiva elvan man kan tänka sig. 4-2-1-3 med Eto’o, Pandev och Milito på topp framför tre-quartistan Sneijder. Inter vinner matchen med 1-0 och de gör det med all heder. Självklart hade Chelsea spelövertaget men Inter kunde lika gärna ha avgjort tidigare än de gjorde. Om Juventus-matchen var avgörande för ligan var nog de två matcherna i åttondelen vändningen för Inter och där och då tror jag spelarna faktiskt började inse att de var kapabla att gå hela vägen. Den matchen och naturligtvis den första matchen mot Barcelona i semifinalen. Här ligger laget under med 1-0 efter en kvart, målet kommer mitt i en bra Interperiod och några månader efter den totala utklassningen på Camp Nou i gruppspelet. Kanske berodde det på att 5 av spelarna var nya inför säsongen och inte färgats av CL-spöket, kanske berodde det på att Mou under sitt andra år lyckats få in en vinnarkultur i klubben, vad vet jag? Det enda jag vet är att laget reste sig och inte bara utjämnade utan vinner mot regerande mästarna, världens bästa klubblag med 3-1. Vad som hände sedan vet ni redan.
Kontentan av CL-spelet är att Mou efter gruppspelet införde ett nytt tankesätt. Man behöver inte ha 60-70 % bollinnehav för att vinna matcher. Mot Barcelona i första semifinal-matchen hade Barca betydligt mer boll än Inter. Den andra matchen ska vi inte ens prata om, men Barcas bollinnehav renderade knappt i några målchanser. Vem som helst kan stå och rulla bollen på mittfältet men om man inte hittar några passnings- eller löpvägar tjänar det inte så mycket till. Trots att den matchen inte var speciellt händelserik utan snarare ganska tråkig kunde man inte låta bli att fascineras av hur vacker en fulländad defensiv kan vara, i alla fall om man höll på Inter. Summeringen av CL talar också sitt tydliga språk: Gruppspelet lämnar mycket att önska men tittar man på slutspelet har Inter 6 vinster, 0 oavgjorda och 1 förlust med en målskillnad på 10-2. Detta efter möten med de spanska, engelska och tyska mästarna.
Säsongen har förutom det som ovan nämnts självklart kantats av kontroverser. Mourinho har munhuggits och förolämpat kollegor och presidenter, han ska vid ett tillfälle ha knuffat till en journalist och vem kan glömma ”handbojorna” som renderade i tre matchers avstängning. Kanske var det detta som drev Mourinho bort från Italien. Kanske var det ”mission accomplished” som gjorde det. Hur som helst känns det som att det var det rätta att göra. Det funkade för Ferguson att stanna kvar efter sin trippel efter alla sina år i Man U. För Mourinho kunde det egentligen bara gå utför.
Betyg: Väl godkänd, Hysén-klass, Galaktisk. Det är bara att välja.
