Afrika Kusini 2010: Fjäll, Jabulani och Panini
Högklassig rapportering

Afrika Kusini 2010: Fjäll, Jabulani och Panini

Med en sexårings okoordinerade och fumligt ivriga fingrar, klistrade och strök jag mig igenom mitt första VM genom Paninis klassiska fotbollsalbum.

Året var 1990, idolen Roberto Baggio, den man alltid bråkade om att ”få vara” med knattepolarna som delade samma lekfulla entusiasm för leken med den runda bollen. Åren har gått och bollen har tydligen blivit rundare (läs ”Jabulani”), medan vännerna och jag valt att rikta fokus från bollparken till kroglivet. Likheterna är slående och entusiasmen samt lekfullheten finns fortfarande kvar då jag springer efter rundade former, men barnets oskuldsfullhet saknas. 

Det väcks till liv torsdagskvällen innan VM. Det där barnsliga och hoppfulla man suktar att få uppleva då och då innan eller under större evenemang, när man kärar ner sig, är på resande fot eller som rit-Ola refererade till: julafton. Jag har Svt att tacka och jag är säker på att de kommer att ro hem guldet TV-kanalerna emellan. Inte minst kommer man göra så tack vare David Fjäll. Det känns som om han är i sitt livs form och får göra sin grej, fältreportage under bästa tänkbara förhållanden (det största sportevenemanget tillsammans med OS) i Sydafrika. 

Av de få och enkla anledningarna spelar han på hemmaplan och kommer att leverera insideinfo längs träningsanläggningarna som ingen svensk repporter någonsin gjort förr. David gör att jag någonstans blir barnsligt stolt att tillhöra ”Svenska Fans-familjen”. Antagligen den sajt som var först ut att sköta VM-uppladdningen sedan flera veckor tillbaks, Sveriges frånvaro till trots. Och det är väl lite av den anledningen jag själv inte har varit på hugget. Fram till nu. 

Grekland är trots allt en av festdeltagarna även om Zorbas takter kanske inte hinner komma upp till samma tempo som 2004 (ett av mina största och stoltaste supporterögonblick). De flygande holländarna, ett Brasilien som går sambakurs ”steg tre” med tydliga instruktioner snarare än på finessrik improvisation, allas favorit Spanien, det väloljade tyska maskineriet och ständiga världsmästarna 1966 England. Alla är de med och alla har de chansen att gå hela vägen. Jag lyssnar dock till Fjälls stalltips: Maradonas Argentina (efter VM Messis?). 

På tal om egon så är de flera nationer som står och faller på individuella prestationer. Elfenbenskustens respektive Kameruns Drogba och Etoo kanske står för de allra viktigaste för att hålla VM i Sydafrika afrikanskt så länge som möjligt, för festens skull. 

Överraskningen blir Montolivo som kommer att axla ett som alltid lika ifrågasatt Italien och ge den lagom gnutta fantasi som behövs för att ta Gli Azzurri vidare från gruppspelet, sen kan allt hända. Likaså för Serbien, en av mina personliga favoriter, som kandiderar om samma titel som Montolo fast som ett kollektiv. Just  begreppet "kollektiv" är deras nyckel till framgång. 

Domenech är på förhand den självklara besvikelsen och risken att en så stolt nation som Frankrike går tillbaks till gamla traditioner och svetsar giljotinen på Place Maubert (avrättnignsplats i 1500-taltes Paris) är inte helt obefintlig. Cristiano Ronaldo är väl världsstjärnan det ställs mest frågetecken kring. När ska det lossna i landslagssammanhang för ”Portugals Zlatan”? Och då menar jag inte tårarna. 

För mig har knutarna släppt och jag omfamnar VM med barnslig entusiasm en helnatt innan avspark med Svt:s VM-krönikor. Var är Paninis fotbollsalbum?

Odysseus Toro Zacharopoulosodyssez@hotmail.com2010-06-11 07:00:00
Author

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 11)