Inför VM-premiären: Minnen och drömmar

Inför VM-premiären: Minnen och drömmar

Minnen och drömmar. Det är något som aldrig någon kan ta ifrån dig. Oavsett hur stora eller små de än må vara är det en del av din identitet. Italien i VM är en del av min.

Halvitalienare som jag är så är det nog den delen av mig som är mest fotbollstokig. Minnen från sorgerna och glädjen med Gli Azzurri i tidig ålder är större och mer klara än t. ex min första skoldag, kyss eller hur jag lärde mig cykla. Egentligen fundamentala minnen från barnsben i de allra flesta huvuden. Men inte i en halvitaliensk 80-talist inte. Mina minnen är istället hur jag kommer ihåg krokodiltårarna längs min kind då jag grät i pappas famn när Italien förlorade på straffar, i semifinalen mot Argentina, i hemma-VM 1990. Då var jag sju år.

Fyra år senare satt jag på en bar i Benidorm, Spanien. Vi i min familj var de enda som jublade när Roberto Baggio gjorde det förlösande 2-1 målet mot Spanien i kvartsfinalen, i 88:e minuten. Samme Roberto Baggio, den stora stjärnan, levererade sent i turneringen men misslyckades totalt vid den avgörande straffläggningen i finalen, högt över och utslagna på straffar - igen. Återigen grät jag som ett barn, denna gång på en bar i Riccione, Rimini. Innan dess hade som sig bör Italien växt ju längre turneringen led, då vi med nöd och näppe gick vidare från en grupp där alla lag slutade på fyra poäng. 

98, jag var 15 och borde varit ute och hånglat med någon tjej vid hörnet på en kiosk. Istället satte jag min tro till Vieri, Del Piero och Maldini. Resultat? Det kan vi alla. Utslagna på straffar i kvarten mot Frankrike. Di Biagio missade. Kändes aldrig bra med den där korta ansatsen. Tur att han fick sin rättmätiga revansch i EM’2000.

VM 02 är ett hemskt minne. Tur för min del att jag befann mig, som 19-åring, på Magaluf. Det var lätt att glömma allt den kvällen och sommaren. 

Sen kom VM 2006 i Tyskland. Både jag och Italien hade mognat med åren sedan guldet 82. Den rätta magkänslan fanns där redan från början. Totti hade mirakulöst blivit nästintill kvitt sin skada och kunde medverka. När allas vår vackra Nesta gick sönder (ovanligt?) klev djävulen, i blå tröja med nummer 23, in i handlingen. Så många minnen, så många lyckliga känslor. Ni vet och jag vet att det inte finns ord för att beskriva känslan när Grosso slår in 1-0 mot Tyskland i förlängningen och Gilardinos ögon i nacken när han spelar fram Del Piero till 2-0 och sin personliga revansch för missarna i EM-finalen 2000. Hur iskallt Grosso skickar in det avgörande målet i finalens straffläggning. Först efter att vår djävul i blå tröja orsakat en straff för att sedan spela 1-1 med sig själv och sen skicka hem hela världens offer, Zidane, till en sann mästares fula sorti. Straffarna Italien slår i finalen, herregud, har ni någonsin sett fem så säkra och otagbara straffmål? När Cannavaro lyfter bucklan. Man måste helt enkelt uppleva det för att förstå. Ungefär som jag kan tänka mig att alla nyblivna pappor eller mammor säger när dom blir föräldrar för första gången. Samtidigt har en mättnadskänsla infunnit sig hos mig, sedan vi vann 2006. Vi blev världsmästare, vad kan slå det? Vi visade långfingret och VM-bucklan mot hela världen när de spottade på oss.

Jag är dock skeptisk till Italien i detta världsmästerskap. Jag tror knappt vi kommer till åttondelsfinal från VM's lättaste (på pappret) grupp. Det är den svenska delen av mig som talar när jag tror på den utgången. Det italienska blodet i mig pumpar snabbare och kraftigare med förhoppning och förväntan på att detta kan bli hur stort som helst – samtidigt som det känns helt omöjligt. Men å andra sidan är vi sådana - italienare - vi dramatiserar, konspirerar och har ingen tro på att vi ska lyckas. Tur då att vi är kända för att bevisa, både för oss själva och världen, det motsatta. Vi behöver dramaturgin för att känna ett välbefinnande, få hjärtat att slå hårdare så vi vet att vi lever. Drömmer vi oss iväg och på förhand är bäst i världen leder det till en dåres dumdristighet. Genom svårigheter mot stjärnorna. Det är vi det.

Är det bara jag som har en känsla av mättnad? Eller är det en avspegling från hur hela folket, vi fans och kanske till och med landslaget känner?
Ingen tror på oss i år heller. Vi har för dåliga spelare, för mycket ”gamla kompisar” till Lippi från 06, kritiken haglar över oss. Men är det inte så det ska vara? Är det inte nu vi egentligen har ett jätteläge att göra det omöjliga? Försvara guldet som regerande världsmästare, hissa bucklan mot skyn och fråga var alla spanjorer, brasilianare, engelsmän, holländare och argentinare gjorde av sitt favoritskap? Min magkänsla växer sig starkare för var dag och vet ni vad den säger? Att det här blir sommaren då nya italienska stjärnor föddes, vi kanske inte vinner men det kommer bli startskottet på något väldigt, väldigt framgångsrikt på sikt... Forza Italia!

Sebastian Tapognani2010-06-14 10:51:00
Author

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 11)