Milan - Roma 1 - 0
Roma räckte inte till alls på San Siro, och den enda matchen som var öppen var den med Messina om vem som var sämst, visselblåsaren eller Roma. Det blev oavgjort.
Milan titulerades - två veckor - i förväg italienska mästare efter att ha besegrat enda hotet Roma. Det blev omedelbart en lång uppförsbacke för Roma att vandra uppför då det tog Shevchenko blott två minuter att nicka Milan i ledning. Capellos mannar hämtade sig aldrig riktigt, och Mister gratulerade efteråt sitt gamla lag till deras triumf. Capello hävdade även efter tillställningen att han inget ångrade av dagens match och att han tagit samma beslut på alla punkter om han fått chansen. Det måste ses som en skymf mot alla romanisti med tanke på Capellos taktiska inställning till en match som måste vinnas.
Matchen sparkades nämligen igång med den för alla rödsvarta fullständigt skräckinjagande kombinationen Lima-Candela på vänsterkanten. Jag upprepar: detta var en match som absolut måste vinnas. Romas, förutom Totti, formstarkaste spelare D´Agostino ignorerades och tilläts inte komma in förrän i halvtid. Capello valde även det magstarka alternativet att kampera ihop Panucci i mittförsvaret, i stället för till exempel Zebina. Den annars typiska ytterbacken Panucci var till största del ansvarig för Milans tidiga ledningsmål. Om det nu finns något intresse av att peka finger så här i efterhand förstås... Brasilianarna Kakà och Cafù anföll vackert på högerkanten och lekte bort alla vitklädda utan större bekymmer, varpå Shevchenko omarkerad satte pannan till Kakàs inlägg. Ridå efter en och en halv minut. Rekord!
Det tog Roma en hel halvlek att samla sig igen. Hela den första halvan av matchen var nämligen en enda stor klang- och jubel tillställning i rött och svart. Milan (läs Gattuso) var både första och andra lag på bollen, vilket givetvis ledde till att Romas mittfält inte var mer än svaga birollsinnehavare. Det ledde naturligtvis i sin tur till att Cassano och Totti (jodå, de spelade - de syntes bara inte pga att bollen aldrig var på Milans planhalva) inte hade mer än cameo-roller under de första 45 minuterna. Milan å andra sidan var mer framträdande i sina roller - Kakà var fenomenal, och trollade fram en passning till Shevchenko som lurade hela Roma, men den de kallar Tsaren missade målet med en handfull decimeter.
Capello rättade till sitt enorma misstag i halvtid, då han bytte ut Candela mot D´Agostino, och genast blev det mer match. Nu var också Totti mer med i spelet, och Roma lyckades få ihop ett och annat vettigt anfall. Men det var aldrig riktigt nära. Roma levde inte på något sätt och vis upp till det namn man skapat sig under säsongen. Kort sagt så misslyckades alla med sina uppgifter i dag. Mental kollaps vid sämsta möjliga tidpunkt.
Den i efterhand så omtalade straffsituationen, där bollen tydligt tar på Shevshenkos arm, åtta minuter in i andra halvlek kom att diktera resten av matchen, tyvärr. Först blev i stort sett alla Romaspelare vansinniga på Messina, som i all ärlighet måste ha gjort sitt bästa för att ha missat en så uppenbar straff, och lät känslorna ta överhand. Speciellt tydligt blev det hos Totti som hamnade ur balans rejält efter incidenten och agerade mer som den tifoso han i grunden är än den fotbollsspelare och yrkesmannen som ryms i samma kroppshydda. De 8000 romanisti placerade precis bakom mål exploderade - förståeligt. Ett fåtal tillät det gå så överstyr att de kastade in saker på planen - inte lika fullt förståeligt.
Spelet stoppades i olika omgångar, men matchen kunde till slut genomföras.
Roma skapade inte så mycket mer, samtidigt som man i den andra halvleken nu förde mer av spelet. Det enda man kom i närheten av i rödgul väg var ännu ett absurt domslut av Messina, som dömde indirekt frispark efter att Cafù sparkat högt. Något mer uppenbart försök att kompensera en utebliven solklar straff har jag då aldrig sett, och man kan bara skratta åt eländet. Messina skulle naturligtvis inte ha blåst alls, men farsen av Bergamobon skulle fortsätta, och till slut lägga en sorti på stämningen.
Milan skapade ett par möjligheter i den andra halvleken, men inget som resulterade i mål. Ancelotti och hans lag vann matchen med 1 - 0 och är (ursäkta om jag drar ut på en söndersliten klyscha) värdiga mästare. Har man efter 32 veckors spel redan slagit Romas gamla poängrekord med fyra pinnar kan man inte vara annat än värdiga och rättmätiga mästare. Dock faller ingen skugga över Romas säsong, som vilket annat år som helst med (nästan) all säkerhet hade räckt till en ny sköld för huvudstadslaget.
För att citera den person som är mer untouchable än någon annan inom AS Roma, Franco Baldini:
- Heder åt segrarna, men även Roma för dess fantasiska säsong.
