Roberto Baggio – Ett fascinerande VM-öde
Definitionen av ordet poet minns jag kristallklart hur den kom mig till känna. Inte genom ett mastigt uppslagsverk. Inte genom en gråhårig litteraturprofessor. Nej. Utan genom fotbollsstjärnan Roberto Baggio.
Jag hade en vag vetskap om vad poet och poesi betydde innan Baggio ockuperade min hjärna när jag var på tröskeln till tonåren. Men i och med att Baggio blev min stora idol klarnade begreppet per automatik för mig. Efter att ha följt Baggio en tid på hans skaparforum, det vill säga fotbollsplanen, förstod jag till fullo vem han var: en poet. En poet förmår genom sin konst att väcka härliga, starka känslor och stämningar hos människorna som tar del av konstnärskapet. Baggio hade onekligen denna färdighet och förmåga. Detta tycker inte bara jag, utan även miljoner andra fotbollsentusiaster. Baggio var en elegant och sublim fotbollsspelare. En påhittig. Ständigt kreativ. En stilist av rang, yppersta rang. Ja, med andra ord: en poet ...
Inledningsord
För väldigt många fotbollsintresserade har den utomordentligt begåvade fotbollshjälten Roberto Baggio, med en aura som var ett sammelsurium av allvarsamhet, hederlighet, melankoli och ödmjukhet lämnat ett stort tomrum efter sig på fotbollsplanen. Inte konstigt eftersom det han uträttade var nämligen något extraordinärt. Särskilt hans landslagskarriär är oförglömlig. Från slutet av 1980-talet till och med VM 1994 var Baggio, Den gudomliga hästsvansen, ett givet namn i det italienska landslaget. Därefter kallades han till landslagsuppdrag till och från, helt enkelt med oregelbundenhet.
Många anser att han borde ha fått betydligt fler matcher än de 56 (27 mål) på sitt landslagskonto. Den frågan ska jag inte diskutera och resonera om här och nu, utan fokusera strikt på hans legendariska VM-historia. Baggio deltog i tre VM-slutspel och där satt avtryck som få andra. Han tillhör de allra största, giganterna, i VM. Hans VM-historia är som en fängslande, rörande och spännande film eller roman. Det går att skriva i all oändlighet om den, men jag ämnar nu göra det i någorlunda komprimerad form.
VM 1990 – Det internationella genombrottet
Baggio VM-debuterade 1990 i Italien i den tredje gruppspelsmatchen tillika gruppfinalen mot Tjeckoslovakien. Han klarade uppgiften med bravur. Han gjorde turneringens vackraste mål i slutet av matchen inför en salig publik i Rom. Ett klassiskt mål, ett solomål, som bereddes från mittlinjen och verkställdes efter några finurliga dribblingar och kroppsfinter (fråga bara den gode tjeckiska försvararen Miroslav Kadlec som blev bortgjord på ett nästan komiskt sätt).
Efter succén mot Tjeckoslovakien fick han förtroendet från start av förbundskaptenen Azeglio Vicini i de tre av fyra matcherna som Italien spelade. Han var nära att avgöra semifinalen mot Argentina med en giftig frispark i förlängningen. Det blev dock förlust i denna match på straffsparkar; där Baggio satte sin straffspark. Han gjorde ytterligare ett mål i turneringen, ett läckert sådant i bronsmatchen mot England efter att fräckt ha erövrat bollen från den för ögonblicket ouppmärksamme engelska målvakten Peter Shilton. Senare i matchen överlät han Salvatore Schillaci slå den matchvinnande straffsparken så att denne blev VM:s skyttekung. Omtänksamt och storstint, men ändå så självklart.
VM 1994 – Vaknar så småningom till liv med besked…
Till VM 1994 i USA kom Baggio med en enorm press på sina axlar från sitt fotbollstokiga hemland, men även internationellt, då han halvåret tidigare hade blivit framröstad till både Europas och världens bäste fotbollsspelare. I gruppspelet nådde varken Baggio eller Italien några högre höjder och det var med nöd och näppe avancemanget till den andra fasen av turneringen säkrades. Symtomatiskt nog blev en förbittrad och förvånad Baggio utbytt i den första halvleken i den andra gruppspelsmatchen mot Norge av den kontroversielle förbundskaptenen Arrigo Sacchi i samband med att Gianluca Pagliuca blev utvisad och en ny målväktare, Luca Marchegiani, sattes in.
I åttondelsfinalen mot ett Nigeria fullproppat av självförtroende fortsatte Italien länge och väl att spela ganska knaggligt och ångestfyllt. Italien låg under med 1-0 och var decimerat på plan efter att den nyinbytte födelsedagsbarnet Gianfranco Zola fullständigt felaktigt fått rött kort direkt i en uppenbar harmlös incident. I detta läge talade det mesta för att en neslig sorti för Baggio och Italien var minuter bort. Vilket antiklimax det såg ut att bli. Men, matchen var alltså inte slut än, och geniet Baggio var ju kvar på plan... Matchklockan passerade 88 minuter när Baggio iskallt bredsidade kvitteringsmålet från en position strax innanför straffområdet. Bollen var perfekt placerad intill stolpen. Därefter slog han in segermålet, en straffspark via stolpen, i förlängningen. Pinan var över, i alla fall för denna gång.
I kvartsfinalen mot Spanien avgjorde Baggio igen, efter 2-1-mål i den… ja, just det: 88:e minuten. Han undvek offsiden med en liten marginal, dribblade runt den utrusade målvakten Andoni Zubizarreta och skickade in bollen i mål fastän läget var svårt. Jo, visst bidrog han i allra högsta grad till en vinst i semifinalen mot överraskningen Bulgarien också. Det blev återigen en 2-1-seger för Italien. Baggio gjorde Italiens bägge mål. Två magnifika mål, med en i vanlig ordning suverän precision. I den andra halvleken avgick han då han ådrog sig en liten skada, en sträckning i baksidan av låret. Därav var hans medverkan i finalen ett tag osäker.
Finalmatchen mot Brasilien blev en tämligen medioker 0-0-historia, varför straffsparkar fick skilja tungviktsnationerna i sammanhanget åt. Brasilien vann sitt fjärde VM-guld efter att den inte fullt kurante superstjärnan Baggio tillsammans med försvarsgeneralen Franco Baresi (som gjorde en strålande match i övrigt) och måltjuven Daniele Massaro missat sina skott från elva meter. Detta var ett stort nederlag för Baggio. Naturligtvis… Baggio var självskriven i VM:s världslag och utsågs till den näst bäste spelaren i turneringen; bara Romario ansågs ha gjort bättre ifrån sig i Amerikas förenta stater. Detta var en klen tröst för en vinnarskalle av Baggios kaliber.
VM 1998 – Tar revansch
I grevens tid blev Baggio aktuell för VM i Frankrike 1998 efter en imponerande säsong som överraskade somliga (många hade räknat ut Baggio något år tidigare ...). I VM tog han sin chans... I Italiens öppningsmatch mot ett oberäkneligt Chile med den farliga anfallsduon Ivan Zamarano och Marcelo Salas räddade Baggio Italiens ära och en viktig poäng genom att först spela fram med en volley sin formstarke anfallskompis Christian Vieri till ett mål och sedan i slutminuterna ordna en straffspark och själv förvalta den i mål.
Trots lyckade insatser i fortsättningen av gruppspelet, där han noterades för en assist mot Kamerun och ett mål mot Österrike, fick han allt mindre speltid av förbundskaptenen Cesare Maldini. I kvartsfinalmatchen mot Frankrike var han som inhoppare någon decimeter från att göra ett superbt volleymål i förlängningen och därmed föra Italien till semifinal (det var Golden Goal som gällde då). Italien blev åter utslaget ur VM på straffsparkar, fastän Baggio satte sin iskallt. Genom att sätta två straffsparkar i turneringen visade han att han var en person med ett starkt psyke. Detta inte minst mot bakgrund av det som hade inträffat fyra år tidigare i finalen...
Slutord
Italien och straffsparksläggning var alltså ingen lyckad kombination under VM-turneringarna på 1990-talet. Ändå, Baggio förde sitt kära Italien långt alla gånger och betraktas med all rätt som en av VM-historiens störste spelare. Han stod för avgörande insatser för Italien, 9 mål på 16 matcher. Målen han gjorde var betydelsefulla, i regel utslagsgivande, men likafullt estetiskt och tekniskt sett oftast briljanta, av ett beundransvärt och minnesvärt slag. Kort och gott, Baggio var en matchvinnare med en enastående finessrikedom och klass för De Azurblå. Inte undra på att han fortfarande är omåttligt populär och oerhört saknad på fotbollsplanen av miljoner människor världen över.
Fakta
Namn: Roberto Baggio
Smeknamn: Il Divin Codino (Den gudomliga hästsvansen)
Född: 18 februari 1967 i Caldogno i provinsen Veneto i norra Italien
Familj: Fru, två söner och en dotter samt föräldrar och sju syskon
Längd: 174 cm
Position på fotbollsplanen: Offensiv mittfältare och anfallare
Klubbar: Vicenza (1982-1985), Fiorentina (1985-1990), Juventus (1990-1995), Milan (1995-1997), Bologna (1997-1998), Inter (1998-2000), Brescia (2000-2004)
Meriter: UEFA-cupmästare 1993 (Juventus), italiensk ligamästare 1995 (Juventus) och 1996 (Milan), italiensk cupmästare 1995 (Juventus), VM-brons 1990, VM-silver 1994, europeiska guldbollen 1993, FIFA:s utmärkelse som världens bäste fotbollsspelare 1993