Gästkrönika: Cannavaro – nostalgisk kärlek
Italien floppade totalt i VM. Sist i VM:s enklaste grupp. Bollen studsade inte vår väg i matchen mot Slovakien, men grejen med tur är att man ofta har förtjänat den. Det hade Italien i ärlighetens namn inte gjort.
Nu är det ca 10 dagar tills VM-guldet vandrar vidare till något annat land och Italiens triumf i Berlin blir gammal historia. Givetvis känner man stort vemod inför detta, man har kunnat luta sig mot detta minne varje dag i fyra år nu. Missförstå mig inte, VM-guldet från 2006 kommer fortfarande vara lika fantastiskt och det kommer att vara lika underbart att tillåta sig själv att vidröra minnena av de magiska kvällarna för fyra år sedan. Men ett annat land kommer att vara regerande världsmästare och få hela världens respekt.
Det är fullt naturligt att börja titta på och jämföra laget från 2006 med dagens trupp. Oj! Vilken skillnad. Buffon i sitt livs form, Zambrotta var världens bästa högerback, Cannavaro-Nesta var helt otroliga, Pirlo var dagens Xavi, Totti var i sitt esse, Del Piero en riktig super sub etc. Så ser det inte ut idag, Italien ställer upp med lirare som aldrig varit i närheten av Champions League, spelare som har svårt att slå Nya Zeeland...
Det som skär mest i hjärtat är att se Cannavaro. Resten av den här texten kommer att handla om honom. Cannavaro är den spelare som fick mig att börja heja på Italien. Det började i VM 1998 (jag var då åtta år gammal) när Italien slogs ut på staffar av världnationen Frankrike. Det var Cannavaros första stora mästerskap. Det skulle bli fem till.
Försvarsgiganten från Neapel har spelat otroliga 136 matcher för Italien. Du får leta länge för att hitta någon som skulle säga emot att Cannavaro är en av 2000-talets absolut bästa fotbollsspelare. Enligt mig är han världens bästa försvare någonsin och han tilldelades mycket riktigt guldbollen efter sitt omännskliga VM 2006. Så bra som Fabio Cannavaro var då var helt sanslöst, hela hans aura utstrålade balans och självförtroende. Han bröt allt, ingen kom förbi. Italien släppte endast in ett spelmål under VM 2006 och det var Zaccardos självmål mot USA. Cannavaro ägde turneringen, sina motståndare, våra hjärtan – världen.
Det är så jag kommer att minnas Cannavaro, som den stora kaptenen i hjärtat av det italienska försvaret. Jag kommer alltid att respektera honom och vara evigt tacksam för det han har gjort för landslaget. Italien hade lika gärna kunnat förlorat straffläggningen mot Frankrike och då hade Cannavaro gjort en ”Maldini” och avslutat sin landslagskarriär utan att ha vunnit någon stor turnering.
På tal om att avsluta sin karriär, hade det varit bättre för såväl Canna som landslag om han sagt tack och hej till Gli Azzurri efter VM 2006? Jag tror inte det. Det går inte att beskylla Cannavaro för de usla resultaten och dåliga spelet de senaste åren. Han är en del i laget och ska förstås ta sitt ansvar men hur mycket kan man kräva av en man? I mitt tycke har han fått alltför mycket skit från alla håll, man verkar inte tänka att en försvarare, likt en anfallare har bättre och sämre perioder i sin karriär. Timingen av toppen på Cannavaros karriär kunde inte varit bättre, den gav ett fjärde VM-guld till Italien.
Det finns en del faktorer som höjer Cannavaro över alla andra i min bok. Framförallt är det hans ledarskapsförmåga, hans otroliga förmåga att bära upp en kaptensbindel som ingen annan. Ett av de bättre exemplen på detta är hur han agerade i samband med VM 2010. Han gick ut flertalet gånger och stöttade sin förbundskapten, talade väl om laget och påvisade hur viktigt det är att spelarna har rätt inställning. Cannavaro blev Italiens stora stjärna och ansikte utåt inför VM 2010. Se bara Nikes reklam eller vems nuna som pryder i princip varenda artikel på goal.com. Alltid ärlig i intervjuer, han föll rakryggad. Hur han efter slutsignalen i matchen mot Slovakien gick runt och tröstade sina medspelare på ett värdigt sätt är även det värt att lyftas fram.
Cannavaro vet hur man bär en av fotbollsvärldens tygnsta kaptensbindlar med allt ansvar den för med sig. Vidare är jag ett stort fan av hans spelstil, en mittback som stöter och sällan förlorar en 1-mot-1–situation. Trots sina 176 centimeter har han också alltid, tack vare sin spänst och timing, varit kung i luftrummet. Det känns idiotiskt att behöva skriva hur bra Cannavaro var som fotbollsspelare, det vet varenda unge.
Mitt syfte med den här texten är att vi ska minnas Italiens mesta landslagsspelare på rätt sätt. Vi ska vara tacksamma för allt han gett och betytt för Italien. Vi minns hur han rusar hem efter en hörna i semifinalen mot Tyskland VM 2006 och bryter på ett raketliknande sätt Tysklands uppspel på mittplan. Vi minns hur han neutraliserade det svenska anfallet (i 85 minuter) i EM-slutspelet i Portugal 2004. Vi minns inte hur han snurrades upp gång på gång i Juventus 3-1-förlust mot Bari i december eller hur han var en skugga när Barcelona körde över Real Madrid med 6-2 på bortaplan förrförra säsongen.
Med Cannavaro går en speciell era av Italiensk fotboll i graven. Han är den siste av sin ”gyllene generation” och en av de sista som upprätthåller ryktet att Italien producerar de bästa mittbackarna. Jag kommer alltid att ta fram min Parmatröja med Cannavaro-tryck och bli varm i hjärtat, alltid titta på highlights från 2006 med en glädjetår i ögonvrån.
Nu får vi Italienfans se fram emot en ny tid med nya duktiga spelare, nya triumfer och storheter. Men vi ska alltid minnas Cannavaro som en hjälte.
