Sebastian Giovinco - som Mikael Nilsson, fast tvärt om
Vad göra av klubbens minst funktionella spelare...?
Det är maj 2006 och Lars Lagerbäck presenterar Sveriges VM-trupp inför en hord journalister. Spelare efter spelare presenteras, var och en med några korta positiva uppmuntrande omdömen. Lagerbäck är i vanlig ordning noggrann och saklig, utan att fara ut i några vildsinta känsloyttringar ...fram till att det blivit dags att presentera Mikael Nilsson.
"Det här är kanske lagets mest funktionella spelare... han har en oerhört funktionell teknik." Lagerbäck ser smått upprymd ut, och det står klart för alla att det är en av lagets gullegrisar som presenteras. Ändå kliar sig de flesta i huvudet och har svårt att hänga med:
"Mest funktionell!" Inte lagets bästa spelare, inte mest teknisk, bäst i en-mot-en-situationer eller bäst på att göra mål. Utan mest funktionell.
Givetvis har Lagerbäck en poäng med sitt resonemang. En bra skådespelare är inte egentligen den som skickligast och mest trovärdigt kan gestalta en viss karaktär, utan den som på bästa sätt kan ta regi och förvalta sin regissörs idé och vision. På samma sätt kan man betrakta en fotbollsspelare. Vad Lagerbäck menar är helt enkelt att Mikael Nilsson har förmåga att fylla den funktion i laget som hans tränare ber honom om. Ber man om tidiga inlägg från kanten får man tidiga inlägg. Ber man om löpningar för överlappning får man överlappningar, ber man om långa uppspel direkt på forwards får man det, och ber man honom spela till höger eller vänster så går båda alternativen bra. Det gör den individuellt medelbegåvade Nilsson till en av lagets främsta tillgångar i sin tränares ögon.
Sebastian Giovinco är Mikael Nilssons antites som fotbollsspelare. Han besitter enorm teknik och begåvning, är snabb och spektakulär, och hans bollmottagningar ser ut att vara en gåva från Gud fader själv. Många menar att det är en av de största talanger som Juventus någonsin har fostrat själva. Det finns egentligen bara ett problem: Giovinco är inte funktionell.
Tränare efter tränare har kommit och gått i Juventus de senaste säsongerna, och det är bara att konstatera - ingen har lyckats ta tillvara atommyrans potential. Han gör för få mål för att spela i anfallet, är för svag defensivt för att spela som yttermittfältare och inte tillräckligt passningsskicklig och fysisk för att spela i mitten av mitfältet. Trots sina fantastiska kvalitéer så passar han inte riktigt nånstans på planen. Ingen har uttryckligen presenterat honom som "lagets minst funktionella spelare", men för alla som kan lägga ihop två och två har den värderingen ändå lyst igenom.
Juventus befinner sig mitt i en ovanligt stökig silly season, och det är inte alls otroligt att Giovinco under sommaren lämnar klubben som delbetalning för något dyrt nyförvärv. För egen del skulle det kännas som ett nederlag. Det bor en STOR fotbollsspelare i Giovincos späda kropp, och den klubb som förlöser den spelaren sitter på en fotbollsjuvel av stora mått. Jag skulle verkligen hata att se Giovinco blomma ut i Sampdoria, Arsenal eller någon annan talangutvecklingsklubb.
Juventus har ofta beskrivits som en lite opersonlig lagmaskin, där just funktionalitet är honnörsordet (som ni säkert förstår syftar jag nu inte främst på den föregående säsongen...). Men ska den maskinen fungera fullt ut behöver den balanseras med något yvigt, avigt och oförutsägbart - en inspirerad Camoranesi, Nedved eller Zidane. Jag tror fortfarande att Giovinco kan bli just den detalj som fulländar maskinen, och hoppas att klubben inte gör sig av med den innan man listat ut hur den ska användas. Mikael Nilsson må ha värmt sin förbundskaptens hjärta, men för supportrar som letar efter lag och spelare att älska finns det ibland högre värden än funktionalitet.
