Fixstjärnorna: Hur gick det i VM:et de skulle dominera?
Alla normalt tänkande fotbollsspelare med en någorlunda realistisk chans till att delta i fotbolls-VM önskar innerligt att få möjligheten att representera sitt land i denna anrika, gigantiska och spektakulära turnering. Inte minst de största stjärnorna. På sätt och vis kan man säga att VM är det ultimata mandomsprovet för stjärnspelarna. En pyramidal succé där och de blir garanterat ihågkomna i generationers generationer.
Det är säkert alldeles underbart att vara en megastjärna i en så global och populär sport som fotboll, särskilt när man har medgång och presterar tillräckligt bra och därav blir hyllad av hängivna supportrar, men likaså av neutrala betraktare. Men när man i egenskap av fixstjärna underpresterar, spelar klart under sin förmåga och de utkrävda resultaten uteblir, ja, då kan man sannerligen räkna med att bli föremål för frän kritik.
Somliga fotbollsintresserade är inte särskilt nyanserade kritiker, eftersom känslorna tenderar att gå över styr. Fotboll berör som bekant, rör upp starka känslor, på gott och ont… Ibland blir fotbollen vansinnigt viktigt, ja, livets essens och mening, för miljoner människor som älskar denna charmanta sport.
Inledningsord
När det närmar sig fotbolls-VM händer det ofta att det i italienska landslaget finns en offensiv stjärnspelare som har extra stora, ibland extremt och oproportionerligt stora, förväntningar på sig bland de fotbollspassionerade italienarna. Denne stjärna förväntas dra ett enormt lass, helt enkelt frälsa Italien, bli Italiens store hjälte, i VM. Inför varje VM är det i regel ett nytt namn som man förlitar sig aningen mer än de övriga på, som man ställer skyhöga krav på.
Jag har botaniserat den mest lysande stjärnan i det italienska landslaget inför VM-turneringarna 1990, 1994, 1998 respektive 2002. I VM 2006 I Tyskland förfogade Italien över ett koppel skickliga, offensivt lagda spelare, men ingen av dessa kom till VM med en status som fixstjärna. Francesco Totti skulle förmodligen få bära det epitetet och ansvartyngda rollen om han inte hade haft en skadefylld vårsäsong bakom sig. När det gäller inför VM i Sydafrika fanns inte heller då någon lirare som kunde betecknas som fixstjärna i anfallsledet i De Azurblå…
Hur har då de italienska stjärnlirarna Gianluca Vialli, Roberto Baggio, Alessandro Del Piero samt Francesco Totti lyckats i VM:et när de var stjärnorna framför de andra? Jag ska recensera och sedan betygsätta (skala 1-10) insatsen på var och en av dessa i fotbollens förnämsta scen.
VM 1990 i Italien: Gianluca Vialli 25 år (Sampdoria)
Den slitstarke Gianluca Vialli med de förträffliga volleyskotten hade gjort ett lyckat EM 1988 i Västtyskland, med bland annat segermålet mot Spanien. Våren 1990 ledde han Sampdoria till seger i cupvinnarcupen genom att göra två mål i finalen mot Anderlecht i Göteborg. Allt var upplagt för VM-succé.
I den första matchen mot Österrike i Rom slog Vialli ett precist inlägg till inhopparen Salvatore Schillacis befriande vinstmål. Det lovade gott. Men i den andra matchen mot USA missade Vialli en straffspark (stolpen). Trots ett massivt spelövertag vann Italien med skrala 1-0 i de två första matcherna. Vialli ådrog sig en smärre skada i detta skede. Den faktorn i kombination med att han och anfallskompisen Andrea Carnevale varit ineffektiva fick konsekvensen att båda ställdes åt sidan i den tredje gruppspelsmatchen.
I stället fick den sicilianske sensationsmannen Schillaci som var i sitt livs form och en uppåtgående Roberto Baggio chansen att visa framfötterna i anfallet. De gjorde var sitt mål och fick förnyat förtroende. Den halvskadade Vialli fick inte särskilt mycket mer speltid i VM. Han fick chansen från start i semifinalmatchen mot Argentina och var inblandad i det Italienska ledningsmålet som Schillaci (vem annars?) påpassligt gjorde från nära håll. Men det blev en bitter förlust mot ett smått destruktivt spelande Argentina på straffsparkar.
Italien knep bronset. Dock hade Vialli ingen framträdande roll i denna anständiga VM-prestation. Han överskuggades naturligtvis med råge av VM:s skyttekung och bäste spelare Schillaci (6 mål) och även Baggio (2 mål). I viss utsträckning går denna mediokra VM-insats att skylla på hans skadebesvär.
Betyg: 5.5.
VM 1994 i USA: Roberto Baggio 27 år (Juventus)
Har man blivit utsedd till bäst i Europa och världen bara några futtiga månaderna tidigare så får man räkna med att bli upphaussad inför VM, bli hela evenemangets frontfigur och stå under lupp rakt igenom detsamma. Roberto Baggio var just i denna märkvärdiga situation. Han var vid denna tidpunkt kapten och kung i ett Juventus som var det största hotet och utmanaren till ett då makalöst framgångsrikt Milan. Efter förra VM:et hade han gradvis utvecklats till en fenomenal spelare, ja, som sagt han var ju bäst i hela vida världen.
I princip hela fotbollsvärlden var exalterad och nyfiken på att beskåda Baggio i VM, skåda honom när han skulle demonstrera sina sofistikerade kvalitéer. Men det visade sig omgående att det inte gick att briljera och vara bäst på beställning även om man var titulerad världsbäst. Baggio såg mest plågad och tyngd ut av det enorma trycket han hade på sig själv och utifrån under gruppspelet.
Det blev en chockförlust, 1-0, mot Irland i premiärmatchen, där den legendariske mittbacken Paul McGrath gjorde en bragdmatch mot Baggio. Den andra matchen, 1-0-seger mot Norge, var inte lång gången när Baggio kontroversiellt blev utbytt i och med att målvakten Gianluca Pagliuca blev utvisad. I den avslutande gruppspelsmatchen, 1-1 mot Mexiko, stod Baggio, med hans mått mätt, för en ljummen insats. Italien imponerade föga, men ordnade en plats i åttondelsfinalen.
Resten av turneringen är ett stycke VM-historia. Baggio visade klassen med eftertryck match efter match. Mot ett entusiastiskt men naivt Nigeria. Mot ett talangfullt men tandlöst Spanien. Mot ett framfusigt men ojämnt Bulgarien. Det blev fem blytunga mål från Baggio, samtliga mål bar ett signum av en spelare utöver det vanliga, en exceptionell begåvning. Han gjorde mål i slutminuter, från straffpunkten, solo, halvvolley, bredsida. Mål av alla slag, när som helst, i kritiska lägen. Ingen motståndare gick säker i Baggios närvaro. Ett geni gick löst borta i det mäktiga landet i väst. Baggio hade bestämt sig för att sätta sin prägel på detta VM genom ett stordåd. Ingen kunde hindra honom från att glänsa, från att rista in sitt namn som en av de bästa i fotbollshistorien. Hans uppvisning var av sällan skådat slag. Hela världen stod med halvöppen mun och beundrade magin. Pricken över i:et skulle komma genom att Italien slog Brasilien i finalen.
Men nej, sannsagan tog slut där på ett sorgligt sätt, på ett obarmhärtigt sätt. Baggio fick inte kröna sitt enastående VM med ett guld. I stället blev det en straffmiss i finalförlusten, världshistoriens mest berömda straffmiss, ja, en av fotbollshistoriens mest omtalade sekvens. Trots detta missöde kvarstod ju faktumet att det var Baggio som huvudsakligen såg till att Italien fick spela final i Los Angeles. Det kan ingen bortse från.
Betyg 8.5.
VM 1998 i Frankrike: Alessandro Del Piero 23 år (Juventus)
Säsongen 1997/1998 var Alessandro Del Pieros bästa någonsin (jag tror inte att han kommer överträffa den nu på karriärens höst). Sedan sitt genombrott i Juventus 1994/1995 hade Del Piero säsong för säsong förkovrats, förädlats. Diamanten hade slipats fin. Under VM-säsongen, alltså innan VM tog vid, hade Del Piero kanske bara en anfallare som överman: Ronaldo (Brasilianaren, självklart). Det föreföll inte finnas något stopp på Del Piero framfart. Allt såg väldigt löftesrikt ut för honom fram tills att han ådrog sig en liten försmädlig fotskada i champion league-finalen, 1-0-förlust mot Real Madrid. Skadan störde hans VM-uppladdning en smula. Han var inte fullt återställd när Italien inledde VM mot Chile, i alla fall inte redo för en tävlingsmatch.
VM-debuten gjorde han i stället i den andra matchen, 3-0-seger mot Kamerun, när han byttes in på Roberto Baggios bekostnad i den andra halvleken. Matchen därpå fick han starta mot Österrike och spelade fram till ett mål i 2-1-vinsten. Detta till trots, över lag övertygade inte Del Piero i gruppspelet, däremot hans ersättare Baggio (2 mål). Ändå fick han starta i de två matcherna Italien visade sig ha kvar i turneringen.
Meningen var väl att han skulle spela sig i fin form. Men det skedde uppenbart ingen förbättring. Ett par intressanta lobbförsök var det närmaste Del Piero kom nätkänning. Hans glimrande spel från den gångna säsongen var som bortblåst, mer eller mindre. Christian Vieri var i kalasform (5 mål) och Baggio (ständigt denne Baggio) visade att gammal är äldst. De levererade. Del Piero gjorde ett beskedligt VM och var sedan länge utbytt när Italien förlorade på straffsparkar mot Frankrike i kvartsfinalen.
Betyg: 5.5
VM 2002 i Japan och Sydkorea: Francesco Totti 25 år (Roma)
Francesco Totti, prinsen av Rom, hade nu en synnerligen god möjlighet att lägga världen för sina magiska fötter. Han hade presterat ett högklassigt spel i ett par års tid i Roma och även i landslaget hade han emellanåt visat stort spel, inte minst i EM i Belgien och Holland, där Italien tog sig till final mycket tack vare honom.
Den potentielle VM-kungen Totti fick en härlig start på turneringen. I 2-0-segern mot Ecuador var han väldigt företagsam, ja, mer än så: han var magnifik, ljuvlig att skåda och stod för en utmärkt assist till ett av Christian Vieris två mål. I den andra matchen mot Kroatien inledde han på inslagen väg. Han var på sätt och vis i klass för sig själv som släpande anfallare bakom den hyperfarlige och formtoppade Christian Vieri (4 mål). I slutet av Kroatienmatchen tappade Italien outgrundligt ledningen och förlorade med 2-1.
Därefter kom Italien och i viss mån Totti av sig. Det blev dock ett målpass till från honom i turneringen, nämligen i den snöpliga 2-1-förlusten mot Sydkorea i åttondelsfinal inför ett euforiskt sydkoreanskt publikhav. Innan det svidande nederlaget verkställdes visades Totti ut, eftersom den i efterhand vårdslöst bespottade domaren Byron Moreno från Ecuador ansett honom ha försökt filma till sig en straffspark. Det tidiga uttåget ur VM var givetvis ett fiasko för Italien. Totti grämde sig nog extra över detta misslyckande, för han var faktiskt i grunden i fantastisk form.
Betyg: 7.
Slutord
Flertalet, kanske nästan samtliga, spelare som i allmänhet anses tillhöra de 30 bästa spelarna genom tiderna har haft minst ett VM där de har varit sagolikt bra och fört sina respektive länder till medaljer. Listan kan göras lång och innefattar bland andra: Garrincha, Pelé, Franz Beckenbauer, Johan Cruyff, Michel Platini, Diego Maradona, Roberto Baggio, Romario, Zinedine Zidane, Ronaldo (brassen, så klart).
VM är följaktligen ett väldigt betydelsefullt forum för de spelare som aspirerar på att sälla sig bland historiens främsta.
