Året då den gamla damen gick i pension
Sammanfattning av en säsong som vi helst bara vill glömma. När före detta hjältar övergick till att vara enbart före detta.
Att vara bianconeri är att vara bortskämd. Bortskämd med framgångar och med ett lag som levererar i vått och torrt. Ett lag som aldrig ger upp och som spelar en taktiskt fulländad fotboll. En fotboll präglad av kraft, finess och intelligens. 2003-2004 var året då ingenting av det där visade sig stämma.
Det ska sägas från början att förväntningarna på Juve inför den gångna säsongen var rejält orealistiska. Vi hade spelat effektivt och elegant under föregående år - med vinst i serie A och moralisk vinst i Champions League. (Vi utklassade Real Madrid i semifinalen och trots att vi förlorade finalen så vet alla Juventus´ fans att om bara inte just Nedved varit avstängd så hade vi lagt rabarber på titeln.) Det fanns alltså all anledning att se fram emot en ny succésäsong där signore Lippi skulle få ta fram den verkligt stora segercigarren genom att vinna allt som överhuvudtaget gick att vinna. Tänk, det trodde vi verkligen. Det känns märkligt när man ser det så här i backspegeln.
Det började dock behagligt bra. Premiäromgången var en ren femetta mot Empoli med två mål från både Trezeguet och Del Piero. Maskinen Juventus ångade sedan på med programenliga segrar mot ligans lite svagare lag och så sent som den 1 november kunde man konstatera att vi var det enda laget i hela Europa som var obesegrat såväl i C.L som den inhemska ligan och cupen och som enbart tappat poäng mot Roma och Milan.
Klubben rankades som bäst i världen av internationellt stora fotbollssajten ESPN. Ett fantastiskt facit. Buffon och Nedved kammade hem allehanda individuella priser och Lippi utsågs till världens främste tränare. Ett grymt facit. Inte minst eftersom laget inte bjöd på något grymt spel utan tvärtom gång på gång kom undan med hjälp av en stor portion tur. Dessutom fanns det för en gångs skull rejält med oro i leden. Vad fanns egentligen för piller i Juventus-skafferi? Vad skulle hända med Davids? Och framför allt hur skulle de omfattande läckor i det defensiva systemet tätas?
Att vi släppte in massor av mål berodde dock inte på kvantitativ brist, snarare tvärtom. Det fanns ett överskott av ålderstigna försvarare - Montero, Iuliano, Ferrara, Pessotto, Thuram. Och det fanns en del yngre förmågor som antingen var skadebenägna och som fick lite speltid - Birindelli och Tudor, eller helt enkelt gång på gång visade sig vara odugliga - den eviga säkerhetsrisken Iuliano och så förstås Legrottaglie som tappat allt självförtroende vid flytten från Chievo. Kort sagt - bristerna i backlinjen hade inte med antalet spelare att göra. Problemet var att inte en enda av backarna övertygade. Eller? Nja, ett gigantiskt undantag kunde vi förstås bjuda på - Zambrotta. Om Nedved varit närmast övermänsklig föregående säsong så var det Zambrotta som axlade den manteln under de inledande månaderna i serie A. Man kan fråga sig om Juventus någonsin varit så beroende utav en enskild spelare någon tidigare säsong som vi var av Zambrotta det här året. Antagligen. Men särskilt ofta kan det inte ha hänt.
Nåväl. Efter att allting rullat på under de inledande månaderna utan att man egentligen imponerades av laget hann så tiden i kapp oss och den första av säsongen två totala "helvetesveckor" anlände. De obesegrade zebrorna åkte på inte bara säsongens första förlust utan närmare bestämt tre nederlag på raken. Mot Inter på hemmaplan, mot Galatasaray på neutral plan och mot Lazio borta. Redan efter den första av dessa förluster talades det om kris och alla de problem som laget uppenbarligen brottats med en längre tid började föras fram i ljuset. Och efter den tredje raka förlusten hade krisen övergått till katastrof.
Men Juve gav svar på tal. Man hävdade envist att vi hade en tillräckligt bra och bred trupp. Och 7-0 mot Olympiakos (största segern i C.L.-historien) dämpade åtminstone de värsta farhågorna. Dessutom var det dagen Miccoli och framför allt Maresca spelade sig in i våra hjärtan på allvar. Och visst hängde vi med. Milan och Roma låg måhända före i ligan, men avståndet var inte ointagligt. Och vi hade vunnit vår grupp i C.L. Således skulle vi få en lättare motståndare i åttondelen eftersom det i princip bara fanns ett lag att verkligen frukta i gänget utav grupptvåor. (Trodde vi då. Idag vet vi.) Och givetvis drog vi just den "deportivska" nitlotten. Men, men. Det fanns trots allt gott hopp. På ett snöigt Delle Alpi gjorde il capitano Del Piero himself till och med ett hattrick när säsongens första halva avslutades. Nu var vi på väg ut ur dimman trodde vi.
Och dessutom trodde vi förstås att laget skulle stärkas innan transferfönstret stängdes. Men icke. Jag vet inte hur många rykten om olika spelare som fanns i slutet av januari det här året. Ungefär som nu antar jag, men ryktena förblev rykten och allt som hände var att Davids såldes. Av alla de felbeslut som togs under säsongen var den här kombinationen kanske det allra sämsta. Att sälja Davids var antagligen nödvändigt, åtminstone om holländaren själv ville lämna klubben, men att inte alls förstärka ett försvar som alla insåg var lika fullt av hål som en Schweizerost? Lippi valde visserligen att utåt sett "tro på sin trupp" och Buffon hävdade t o m att det inte fanns några andra försvarare i hela världen som han hellre skulle vilja ha framför sig än Juventus-gardet.
Läs fortsättningen...
