Året då den gamla damen gick i pension, del 2
Sammanfattning av en säsong som vi helst bara vill glömma. När före detta hjältar övergick till att vara enbart före detta.
Sättet att handla, eller rättare sagt inte handla, är på sitt sätt typiskt för Juventus. Man agerar inte i panik oavsett hur mycket panik som råder i lägret. Fansen fick helt enkelt hoppas på att Lippi och c/o förstått något som vi andra inte förstått. Kanske gav det verbala stödet också visst självförtroende åt laget, men samtidigt ändrades backlinjen i princip inför varje match. Och Buffon fick plocka ut boll efter boll från nätmaskorna, oftast utan att visa någon direkt synbar entusiasm över sina lagkamrater. Pessotto var den evige bytesvaran, Zambrotta rena flyttfågeln och spelade på så gott som varenda tänkbar position på hela planen. Och mittbackarna avlöste varandra på löpande band. De enda som så gott som aldrig fick chansen var Tudor och Thuram. Tyvärr. Med ett förbannat stort T.
Om den åttonde februari kan skrivas en hel del, men det enda jag orkar med att notera är att det antagligen var här som Montero satte sin sista potatis. 0-4 mot Roma och största förlusten på åtta år. En dag att försöka glömma så gott det går. Precis som vårt facit mot de stora lagen den här säsongen. Vi lyckades i och för sig döda Lazio-spöket men antalet vunna poäng mot Rom- och Milanolagen den här säsongen skulle inte ens räcka till att spöa Norge i schlagerfestivalen.
Sedan kom då helvetesveckan nummer två som ett brev på posten. Om den första skakat om laget så var det nu dags för jordbävning, vulkanutbrott och ragnarök på en gång. Först marscherade vi ut ur C.L., sedan förlorade vi mot Milan hemma och tappade därmed varje tro på en ny scudetto och slutligen demonstrerade Lazio sin gladfotboll och punkterade i praktiken våra chanser att gripa det sista halmstrået - Italienska cupen. Juventus var detroniserat. Skadeläget var sedan länge katastrofalt och även om vi i teorin fortfarande hade chansen att vinna ligan och i praktiken hade chansen att ta hem andraplatsen förstod man vart åt det barkade. Visst, efter den första stjärnsmällen i november hade laget rest sig igen, men efter helvetesvecka nummer två var vi uträknade.
Säsongsavslutningen blev en sällsynt ointressant resa där vi bara hade en match kvar att verkligen spela för - returmötet i Italienska cupen. Och det var ett fall framåt. Återigen fanns glöden och lusten att kämpa. Och vi hade chansen, men som väntat visade sig förstås Lazio-spöket med Fiore som anförare från sin sämsta sida och de ljusblå vann välförtjänt sin fjärde titel.
Man kan naturligtvis inte hävda att en tredjeplats i världens bästa liga, en plats i cupfinalen och en åttondelsfinal i C.L. är en usel säsong, men med Juventusmått mätt så är det verkligen inte någonting att "ropa hej" över. Men det allra mest frapperande är trots allt bristen på glädje och just "hej-rop". Jag kan se mig själv sitta framför TV:n och njuta av några enstaka spelares insatser vid några enstaka tillfällen, främst Zambrottas framfart förstås, men även Miccoli lite då och då. Grundintrycket är dock varken svart/vitt utan jämngrått. Vi förtjänade egentligen inte framgången i början av säsongen och vi hade egentligen aldrig någon chans när det verkligen gällde - mot Milan, Roma och det förbannade Deportivo.
Och de ögonblick som dröjt sig kvar på näthinnan är Nedveds ständiga filmande och klagande på domarna. Några enstaka gånger kom viljan och kraften fram, men glädjen fanns liksom aldrig där i hans ögon. Jag kan se DiVaio stå offside och jag kan se Trezeguet mest bara stå, lika orörlig som oengagerad. Och allra värst är minnet från matchen mot Brescia den 6 mars. Vi vände ett 0-2 underläge bland annat genom att Nedved filmade till sig en straff (som sedan Miccoli fick slå i mål hela tre gånger efter en av säsongens märkligaste domarinsatser) och genom ett mål från ovannämnde DiVaio som var. ja, just det. offside.
Brescia-matchen avslutades sedan med en misslyckad tackling från Del Piero. Att tackla oavsiktligt fult må vara hänt, men vår vanligtvis så sympatiske kaptens agerande efteråt är anmärkningsvärt. Just när han ska be den liggande spelaren om ursäkt så blåser domaren av matchen. Då vänder Alex bara på klacken och går mot utgången. Det såg inte snyggt ut. Inte alls. Att vända 0-2 till seger 3-2 brukar vara en källa till glädje. Här var det bara trist tröttsamt tursamt.
Och den där matchen kändes signifikativ för hela spelårets, även om vi kanske inte sett över hela säsongen hade direkt turen på vår sida. Och vi kom inte heller direkt tillbaka och vände mot slutet av matchen (om man nu ser på säsongen som en match). Det var snarare upp som en sol och ner som en pannkaka.
Men nu är det dags att vända blad inför nästa säsong.
Eller rättare sagt inte bara vända blad - nu inleds ett helt nytt kapitel.
Lippi lämnade rodret efter en fullständigt fantastisk period (tack, tack, tack!!!) och gissningsvis ganska många av de gamla trotjänarna (tack, tack, tack!!!) lär få följa med honom på resan från Turin. Men den gamla damen kommer igen. Om det är någonting som man verkligen kan vara säker på, förutom att Inter aldrig lyckas förstås, så är det just detta. Juventus är Juventus. Vi ger aldrig upp.
I dagarna förväntas vi få bekräftat att det blir Didier Deschamps som tar över. Laget ska föryngras och truppen förnyas på ett sätt som vi antagligen aldrig sett maken till tidigare. Och sen blir det åka av igen.
FORZA BIANCONERI!
"Tu sei la squadra del cuore e ti seguiremo anche noi".