30 maj - In Memoriam
30 maj - en annars slö vårdag utan någon betydelse, plötsligt svartmålad av miljoner av människor. Nämn detta datum och se hur ett tankfullt minspel sprider sig, samtidigt som en påtaglig sorg upptar romanistis hjärtan, gamla som unga, då minnen av vad som skulle kunna ha blivit beblandas med påminnelser om vad som så grymt togs ifrån dem.
För exakt tjugo år sedan i dag var AS Roma, tränat av Liedholm och lett på planen av Agostino Di Bartolomei, en romare och romanista sedan födseln och arvinge till Amadeis fallna tron, på höjden av europeisk fotboll - finalen i Europacupen spelades på Roms Stadio Olimpico. För en stad och en tifoseria så fullständigt främmande för spektakel av detta slag, var dagen en sådan som skapade drömmar och ur vilken legender skulle födas. Men historia har en lustig förmåga att rätta sig efter sin egen vilja och slå dövörat till sådana vädjningar. När dagen var slut var allt som fanns kvar i Rom besvikelsen och bitterheten över att spela en biroll på Europas största scen, samtidigt som Liverpool lämnade staden med pokalen som krigsbyte. Vad som kunde ha varit det avslutande kapitlet på en fascinerande tid av uppgång för AS Roma slutade i stället i vanära, och det skulle dröja över 17 år till dess att la Magica återigen fick tävla i den finaste av turneringar, och hoppas sudda ut de smärtsamma minnena från den 30 maj 1984.
Den 30 maj 1994 var dagen då tragedin fullbordades. På tio årsdagen av kvällen då ära och evig berömmelse slank Roma ur händerna, slocknade en stjärna i himmeln. Få vet vad för tankar som rörde sig i Agostino Di Bartolomeis huvud, som inte ens nått en ålder av 40 år. Lika få ägnade en tanke åt honom då han satt ensam den morgonen, bortglömd under en tid då il calcio åter härskade i Europa, och då nya namn som Maldini, Zola, Vialli, Van Basten, Rijkaard och Baggio prydde omslagen på tidningar kors och tvärs halvön, och till och med hela kontinenten. Hans älskade Roma tynade bort i seriens ingenmansland, tappert anledda av Il Principe Giuseppe Giannini, och utan mycket alls att visa upp för de senaste tio årens slit. Ingen vet heller säkert vad Di Bartolomei grubblade på under de sekunder han tog sin sista blick mot solen och dess ljus. Allt som är säkert är att dagen efter tryckte tidningarna dödsrunan om ett liv som blev förkortat så grymt och att en hel stad sörjde en son som föll offer för det hjärnspöke som aldrig slutade ett plåga honom.
Agostino Di Bartolomei föddes den fjärde april 1955 in till ett liv som romare och romanista. Han spenderade hela sin ungdom i sin älskade klubbs olika ungdomslag, till dess att han den 22 april 1973 gjorde sin Serie A debut mot Inter. Efter att ha spenderat en säsong på lån i Vicenza blev "DiBa" snart en fast punkt i Romas mittfält. Han gavs snabbt armbandet som bara kaptener har äran att bära och var ledare och kapten för det legendariska AS Roma årgång 1983, bland andra storheter som Herbert Prohaska, Bruno Conti och Falcão. Det var året då Roma vann sin andra scudetto, en säsong präglad av triumfer och älskvärda personligheter. Även om Falcão och Conti var fansens stora favoriter, så var Di Bartolomei den starke och tystlåtne kaptenen som höll ihop hela laget. På planen var han ett praktexempel på lugn, och han var det närmaste stormens öga man kan komma. Han regerade över mittfältets rike med beräkneliga kliv; väntandes, väntandes, på att bollen skulle komma till honom. När bollen rörde hans fötter vaknade han till liv, och generalen tog kommandot, och fann sina soldaters fötter eller nätet i målburen med sällan skådad exakthet. Agostino var inte en man av extravaganta målgester. Väldigt sällan visade han öppet prov på sina känslor han hyste inom sitt hjärta. Men när han gjorde mål mot Avellino blev hans firande vulkaniskt: efter att ha gjort mål sprang han några meter innan han föll ner på sina knän med slutna knytnävarna i luften, som han skakade kraftigt samtidigt som han släppte lös ett mäktigt vrål. Det var tecknet Curva Sud hade väntat på: dagen för ära och framgång hade kommit; titeln skulle tillbaka till Rom för första gången på fyrtioen år.
Roma säkrade inte ligavinsten i Rom, i stället ordnande man ligasegern på Stadio Marassi i Genua. Efter att slutsignalen proklamerat att matchen var slut och det nödvändiga 1 - 1 resultatet var ett odiskutabelt faktum blev den norditalienska hamnstaden värd för en gulröd festyra. Fansen som rest upp för att se sina hjältar bli krönta mästare vällde in på innerplanen, nästan exploderandes av glädje. Veckan efteråt satte Roma pricken över i:et med segern över Torino i den sista matchen, hemma på Stadio Olimpico. I ett rödgult hav av berusande glädje kröntes den tystlåtne kaptenen som Kejsare av Rom och höll hov på sitt vanliga, tystlåtna vis. Under en intervju i omklädningsrummet strax efteråt svämmade hans röst nästan över av alla känslor som trängdes inom honom, och hans ögon glänste intensivt där han satt och pratade i en själfull själviakttagelse. Som en fullständig yttre kontrast fungerade Bruno Conti, som ändå bara gav eko till alla de känslor Agostino kände inombords, som barnsligt glad sprang framför kameran och täckte bilden som fångade kaptenen. Som enda reaktion på detta skrattade Agostino och tittade blygt åt ett annat håll. Det ögonblicket, inte ens tio sekunder långt, fångade effektivt fusionen som blivit av två så olika människotyper, förenade av en broderlig kamrathet och samma tillhörighet.
Den följande säsongen var tiden för AS Romas debut i den finaste av klubbturneringar; Europacupen. Liedholms mannar mötte först de svenska mästarna IFK Göteborg. En 3 - 0 seger i det första mötet lade grunden för avancemang: IFKs 2 - 1 seger i det andra mötet kunde inte hindra en fortsatt romersk framfart. Två 1 - 0 segrar över Tjeckoslovakiska C.S.K.A. neutraliserade nästa hot. Väl i kvartsfinalen katapulterade ett viktigt bortamål av Oddi AS Roma fram till semifinalen redan i sin första säsong i Europacupen. Där besegrades man i det första mötet borta mot Dundee med 2 - 0 och allt verkade förlorat. Den specielle målgöraren Pruzzo såg dock till att utjämna med två mål i returen, och allt stod och vägde då Dundees målvakt kom farandes mot Di Bartolomeis knän och fick ner honom på detta brutala vis. Straff utdömdes till Romas fördel. DiBa reste sig upp, samlade sina nerver och stegade upp för att ta straffen själv. Efter en stunds stillhet slog han till och sköt Roma till final mot Liverpool.
Den 30 maj 1984 grydde dagen precis som alla andra dagar, men nu med spänning och förväntan som extra element. Den största av sagor höll på att skrivas i den Eviga Staden: prick klockan åtta på kvällen stegade 22 gladiatorer ut på arenan. Ave! Murituri te saluant!
Klicka här för Del II
