Serie A-nykomlingarnas dilemma
Hur ska en klubb som tagit steget från Serie B till Serie A agera under sommarens mercato? Ska man lita på de spelare som säkrade uppflyttningen, eller ska man köpa ett nytt lag, bestående av beprövade Serie A-spelare?
Lecce, Cesena och Brescia heter de tre klubbar som slutade 1:a, 2:a och 3:a i Serie B senaste säsongen, och därmed spelar Serie A-fotboll 2010-2011. För att lagen ska få fortsätta i högsta ligan även därefter krävs förstås ett vinststarkt lag, men frågan är hur man får det.
Är det genom att förlita sig på de spelare, och den ledning, som tog klubben genom en 42 omgångar lång Serie B-djungel? (I Brescias fall blev det 46 matcher, inklusive Play Off-spel.)
I nuläget – om vi ser på vad som hänt under mercaton så här långt, en månad före seriestart – verkar det som att ovannämnda klubbar anser att den trupp som lyckades i Serie B också är den man bör satsa vidare på i Serie A.
Och det tycker jag personligen är en riktig analys, på flera sätt. Inte minst moraliskt. Det finns flertalet exempel på klubbar som gör tvärtom, och det tycker jag känns märkligt. Serie B är ingen lätt liga, den är längre än Serie A, den består av fler lag och det är mindre publik på läktarna. Överhuvudtaget en mycket svår resa, tuff, krävande, inte alltid stimulerande och inspirerande. Frågan är hur en spelare som Ronaldinho skulle klara sig där, med sitt stora behov av publikens bekräftelse hela tiden. De spelare som gjort jobbet där har bevisat sin duglighet, anser jag.
När man väl tagit sig in i den italienska fotbollens finrum slänger man inte ut de som gjort grovjobbet. Det känns nästan osportsligt. Om en tränare visat sig kunna vinna (eller ta 2:a/3:e plats i) Serie B, då har han uppenbarligen bevisat sin färdighet. Toppen i Serie B är inte mycket sämre än botten i Serie A.
Det finns – som bekant – ett antal spelare i den italienska fotbollen som alltid representerar de där mindre klubbarna, som står och väger mellan Serie A och Serie B. Man tänker på spelare som Amoruso (har spelat för 14 olika lag i Italien), eller Colucci (som representerat 8 olika småklubbar det här decenniet).
Visst kan det gå bra att göra så också, som nykomling, att köpa in ett flertal etablerade Serie A-spelare, som vandrat runt i mindre eller halvstora klubbar genom åren, som ”kan” Serie A.
Bari var nykomling förra säsongen, och köpte då in en ny stomme – dels ny tränare, och sen in med mindre profiler som Almiron, Donati, Alvarez, Langella, Kutuzov. Det gick vägen, Bari slutade 10:a, en utmärkt placering.
Men lite snopet måste det ju kännas för de som tog klubben till Serie A, och som nu fick se sig ersatta av såna här ”vandrare” till spelare, som alltid hittar en mindre Serie A-klubb att representera. Vi kan lämna exemplet Bari och bara generellt fråga oss hur stort klubbhjärta såna spelare kan ha? Förmodligen är det alldeles nödvändigt att köpa in de här extra kvalitetsspelarna, som kryddar laget, kanske 3-4 stycken. Men jag tror att det finns en stor fördel med att låta gänget som vann promotion också fortsätta på den stora scenen.
Sen kan man ju alltid använda detta som en ursäkt också, till varför man som president inte satsar på lyxiga nya spelarköp. Det har varken Lecce, Cesena eller Brescia gjort ännu. Brescias president Corioni säger just detta: Atmosfären, harmonin i laget under förra säsongen var fantastisk, och att (för)störa den gruppen vore ett stort misstag.
Av alla Serie A-lag är det nykomlingarna som varit minst i farten under mercaton, och det kanske dels beror på att man tror på den här filosofin som vi diskuterat här, eller så beror det på att dessa klubbar är de fattigaste i serien, alternativt att de kommer igång med sina köp senare, eftersom Serie B avslutades en tid efter Serie A. Förmodligen är det en blandning av dessa faktorer.