Det nya landslaget: Innermittfältare
"Gli Azzurri" står inför ett generationsskifte. Cesare Prandelli ska bygga ett nytt landslag som på sikt ska kunna hävda sig i världseliten. Genomgången av vad han har till sitt förfogande fortsätter med de centrala mittfältarna.
Vi måste utgå från att Prandelli kommer fortsätta spela 4-2-3-1. Det är hans system och det ruckar han sällan på. Då finns det plats för två centrala mittfältare i startelvan. De kan delas in i två kategorier - förstörande och skapande:
Spelförstörande, defensiva mittfältarna med italienskt pass finns i de flesta klubbar. Här kommer det inte gå någon nöd på Prandelli. Nummer ett är Daniele De Rossi. Även om han är minst lika bra som någon annan på att spela boll är det som defensivt ankare han måste placeras. Det är ju sådan han är.
Nummer två i kategorin än Angelo Palombo. Stadigt har han växt och är i dag en av ligans absolut bästa defensiva mittfältare. Hade det inte varit för De Rossi och spöket Gattuso hade han haft väldigt många fler landskamper än vad han har.
Bland de mer skapande spelarna finns ett överflöd i dag och ser ut att göra så under flera år framöver. 90-talet och början av 00-talets totala öken vad gäller kreativa mittfältare är totalt bortblåst. Riccardo Montolivo är Prandellis "pöjk" och med tanke på det kliv han tog i VM ser framtiden ljus ut. Montolivo är väldigt nära en startplats.
Ur den gamla Milan-trojkan, som i landslagssammanhang var en duo, är det bara Andrea Pirlo som kan anses vara fortsatt aktuell. Han är ju en av de främsta spelarna individuellt sett. Den femte spelaren som måste ses som mer eller mindre given i alla trupper funkar inte riktigt i kategoriseringen ovan. Claudio Marchisio är varken grovjobbare eller regissör. Han är lite av båda och mycket av ännu mer.
Pirlos efterträdare i landslaget vad gäller regisserande kommer antagligen heta Gaetano D´Agostino eller Tiberio Guarante. Båda har bytt arbetsgivare i sommar och kan behöva lite tid på sig att hitta sig själva. I Guarentes fall är det inte särskilt bråttom vad gäller landslagsspel, han har ju inte varit aktuell tidigare och kanske inte är det ännu på ett tag.
Marco Biagianti upptäcktes av Mihajlovic och senare av Lippi. Kan han hålla formen och kanske utvecklas ännu mer finns ingen anledning att överse honom. Jokern i samlingen heter Alberto Aquilani. Potential finns, men kommer den fram? Och är han hel?
Efter De Rossi och Palombo borde Michele Pazienza ligga bra till. Annars kommer det alltid finnas gott om rutinerade rävar att kalla när nöden kräver. Och så kommer det dyka upp ett par nya namn. Det gör det alltid. Kan det här vara Antonio Nocerinos säsong månne? Hur bra är egentligen Daniele Conti? Hur klarar sig Andrea Poli utan Del Neri?