Gästkrönika: Jag vill bli kär igen
Christopher blev en juventino i mitten på 90-talet, och bjuder in till en nostalgisk resa genom de senaste femton åren där många kan känna igen sig.
Jag minns första gången jag såg Juventus lira. För första gången i mitt då relativt unga fotbollsliv satt jag klistrad framför TV:n hela matchen, inklusive förlängningen och straffsparkarna. Året innan hade Juventus utsett en ny tränare och också tagit sin första ligatitel sedan mitten på 80-talet, något jag lärde mig först senare. Matchen jag såg utspelade sig mellan Ajax och Juventus, och det var final I Europacupen årgång 1996. Min pappa lät mig stanna uppe för att se hela matchen, trotts att jag bara var 10 år gammal då och hade skola dagen efter.
Jag blev fullständigt fascinerad av vad jag såg den kvällen. På den tiden hade Juventus en stark fokus på inhemska spelare, precis som Ajax. I Juventus såg jag spelare som idag får mig att dregla vid blotta tanken på vad de presterade; Ferrara, Peruzzi, Deschamps, Conte, Vialli, och Del Piero. Ajax hade Van Der Saar, bröderna De Boer, Davids, Kluivert, Kanu, Litmanen och försvarsklippan/kaptenen Danny Blind. Juventus tog ledningen tidigt genom måltjuven och geniet Ravanelli, men det var tyvärr utjämnat innan halvtid genom eminenta och outtröttliga (på den tiden!) Jari Litmanen. Som i så många andra mästerskap gick den här matchen till straffar. Om jag ska vara ärlig minns jag inte mycket av straffsparkarna, jag var så oerhört exalterad och nervös vid det laget. Men jag vet att Davids missade sin, och att Juventus vann med 4-2 inför ett fullsatt Stadio Olimpico I Rom.
Detta var, bortsett från den första ligatiteln året innan, början på den så välkända “Lippieran”. Jag föll pladask för laget från Turin; tränargeniet Lippi, mittfältsgiganten Deschamps, och anfallsbegåvningen Del Piero. Min nyfunna kärlek spenderade de kommande åren med att rekrytera spelare som Zidane, Davids, Buffon, Nedved, och Thuram. Man tog hem ligan ett par gånger, vann Supercupen, dåtidens VM för klubblag, och tog sig till två Champions Leaguefinaler. Man var gänget att slå och jag älskade att följa ett lag vinnare som trots måltavlan på ryggen ständigt presterade på absolut toppnivå.
Visst var åren med Capello, Ibrahimovic och Cannavaro/Thuram-låset bra år, vi vann ligan ytterligare ett par gånger, men Juve var inte det Juve jag först föll för. Klubbens identitet hade sakta börjat falna, och det taktiska, disciplinerade, och talangfulla Juventus alla älskade att hata gick igenom en hel del förändringar.
Kniven i bröstet kom givetvis med skandalen, men dess innebörd för klubben har diskuterats så frekvent att jag inte tänker kommentera det ytterligare. Oavsett vad ni tycker och tänker om det hela, så tror jag vi alla kan hålla med om att det var året då vi förlorade vår blytunga och tidigare så framgångsrika identitet. Innan jag visste ordet av det hade laget i mitt hjärta starkt börjat påminna mig om det Milano-lag jag hånskrattat åt i så många år förut. Laget som ständigt pumpat in pengar i dyra värvningar utan att se resultat. Från tillsynes ingenstans hade dock Inter plötsligt blivit Juventus och Juventus blivit Inter. Rollerna var ombytta, och anledningen till att det kunde ske spelar mindre roll, eftersom smärtan förblev så stor oavsett.
Den gamla dagen förlorade sin identitet någonstans på vägen efter att Lippi lämnade, och ingen brydde sig om att leta upp den. Istället togs det genväg på genväg, och någon röd tråd var det aldrig riktigt snack om. Vad som tidigare gjort oss framgångsrika glömdes bort, och klubben var ute på väldigt djupt vatten ett ganska bra tag. Det är sagt att även de som inte vet var de ska till slut hittar fram, men det är helt enkelt inte bra nog för en av världens största fotbollsklubbar.
Vi har haft det ganska tungt på senare år, men ränderna går som bekant aldrig ur. Kunnandet finns där på de flesta plan anno 2010, så enkelt är det. Italiens mest framgångsrika klubb må ha jobbat i uppförsbacke, men jag andas en försiktig optimism för första gången på bra länge. Bygget av den nya arenan står förhoppningsvis klart nästa år, och klubben är fast besluten att ha ett slagkraftigt lag tills dess, inte bara i Italien utan även I Europa. En tränare har tagits in som I många avseenden har samma karaktärsdrag som en viss demontränare som tidigare härjat i klubben. De värvningsansvariga har blivit utbytta, och förändringen i transferpolitik har varit tydlig, även om man inte varit helt framgångsrik än så länge.
Nu när säsong 2010/2011 drar igång igen, så har jag lite fjärilar i magen för första gången på väldigt länge. Jag tänker inte tippa vår slutplacering, eller sätta upp värvningsmål. Allt jag begär är att vi tar ett steg framåt i år, och ytterligare ett nästa år. Skynda långsamt och skapa kontinuitet, precis som vi brukade göra förr. Vi är inte Manchester City eller Real Madrid, vi är den gamla damen; den finaste fotbollsklubben som någonsin har funnits.
Lyckas vi med detta, så tror jag mycket väl att Del Neri kan ersätta Lippi, precis som vi kan vända oss till Diego i hopp om en ny Zidane, till Bonucci/Chiellini för en ny Cannavaro/Thuram, till Motta för en ny Pessotto, och till Marchisio för en ny Deschamps.
Jag är övertygad om att vi är på rätt spår nu, och det är hög tid för mig att återigen låta kärleken glöda. Det var trots allt länge sedan jag först blev förälskad, och jag törstar något oerhört efter att bli kär igen.
