Väntan var lång
Först hände ingenting – sen hände ingenting. Sen började det snackas – men det hände ingenting. Sen hände allt.
Det är lite så det känns. Marotta var klar och tydlig med att Juventus skulle komma att förändras inför nästa säsong. Ett par gamla trotjänare skulle få lämna och ett par nya spelare skulle komma in. Krasic framstod tidigt som Juventus största intresse och försök att knyta serben till sig redan VM inleddes. Det gick som det gick. Antagligen var det så att CSKA Moskva krävde för mycket pengar och Marotta då valde att se över sina alternativ och fortsätta jakten någon annanstans.
Det varken jag eller CSKA Moskva hade räknat med var dock att Milos själv verkligen ville till Juventus. Han ville så mycket hellre spela i den svartvita tröjan än i Roberto Mancinis Manchester City att han helt krasst tackade nej till det förmodade jättebud han hade framför sig. Men nej blev det. Och det stod han fast vid. Skulle Milos lämna Moskva skulle det vara för Juventus.
Jag trodde att han skulle tröttna på att vänta. Jag trodde att de där massor med miljonerna från Manchester till slut skulle väga för tungt och att vi skulle få se den hårfagre serben glida mellan våra fingrar - han skulle bli ”the one that got away”.
Sen gick det fort - ”Milos Krasic klar för Juventus”. Coolt, tänkte jag, coolt. Det blev alltså så till slut. Linjen mellan en bra och en dålig mercato är oerhört tunn. Marottas sommar utan Krasic – ej godkänd. Marottas sommar med Krasic – fullt godkänd.
Det var dock inte bra med det. För ett par år sedan ägnade jag och mina kompisar alla sommarnätter med att spela CM. Vi laddade hem den senaste spelaruppdateringen till 01/02 och sedan satt vi där framför våra datorer natt in och natt ut. Jag tränade mitt kära Juventus. Anders basade över Milan och Albin satt vid spakarna i Roma. Jag skulle bygga ett super-Juve och för att göra mitt lag komplett behövde jag en spelande innermitt bredvid Vieira.
Efter långa och sega förhandlingar med Arsenal gällande Fabregas som inte mynnade ut i någonting: ”Ehh, jag vill inte ha spanjacker i mitt Juve ändå”. Blickarna vändes istället mot unga italienare och efter att ha lagt ett mycket sockrat bud accepterade Albin och hans Roma: ”Aquilani to Juvenus for an undisclosed fee”. Mitt drömbygge var därmed färdigt.
Nu verkar det alltså som om Aquilani kommer att spela i svartvitt på riktigt. Det är dock lite skillnad på de lagkamrater han kommer att ha bredvid sig. Det är inte Nedved, Vieira, Camoranesi, Ibrahimovic, Thuram eller Zambrotta. Del Piero är kvar, Buffon likaså – men annars börjar det bli tunt med gamla hjältar.
Utöver Krasic och Aquilani har Marotta lyckats hämta in Bonucci, Martinez, Pepe och Motta. Juventus starkaste startelva nästa säsong kommer potentiellt bestå av inte mindre än fem nya spelare. Och än är det inte slut. Kanske har Marotta ytterligare ett ess kvar i rockärmen – en vänsterback kanske?
