Prandelli - Pazzini: dörrvakten och den oönskade kunden
Pazzini knackar envist på dörren till Gli Azzurri och sitt internationella genombrott, frågan är om Prandelli är lika övertygad efter duons gnatiga relation under åren i Firenze. Frågan är om dörren är öppen, står på glänt eller helt enkelt är igenbommad?
Efter att ha följt Pazzinis allra första stapplande steg i Serie A och även Prandellis största framgångar som tränare, på Artemio Franchi var och varannan söndag i cirka fyra respektive fem års tid så vet jag. Och jag visste redan då att man i Fiorentina hade en potentiell matchvinnare och en sympatisk taktiker. Så varför kunde inte de två samverka och dra nytta av varandras egenskaper trots att målen och ambitionerna var gemensamma?
Rent spekulativt och enligt skvallret i hönsgården "calcio&gossip" på Gazzettans allra rosaste blad, ni vet där drömelvorna utgörs av fotbollsfruar och lagen delas in i brunetter och blondiner. Hursomhelst där, på den nivån finner man förklaringen i att Prandelli och Pazzini skiljer sig från varandra som personligheter. Att Giampaolo "Pazzo" (galningen) Pazzini fick sitt smeknamn har mer att göra med det som hänt i omklädningsrummet och utanför plan än någonting annat. Han har aldrig skapat problem eller några vansinnesutbrott ledandes till utvisningar t ex, utan är istället mer känd som gnistan och pådrivaren i gänget och busmakaren bland Firenzes nattklubbar.
"Pazzini är den påhittigaste av oss" -Kuzmanovic om spelarnas försäsongsaktiviteter i en intervju med Corriere Fiorentino från 2008.
Cesare är å andra sidan betydligt mer konservativ med strikta katolska värderingar och principer som grund, som han på något märkligt sätt ändå lyckas väva in och tolka dom lite fritt tack vare sin varma personlighet. Och sanningen är att han är tålmodig, låter unga spelare mogna och ger dom slutligen chansen, men tar dom den inte eller gör ett snedsteg så får dom det betydligt svårare att få en till. Just Kuzmanovic, Osvaldo och Bojinov är exempel på detta.Gällande Pazzini så var det nog spelarens tålamod som brast först.
"Under Prandelli får jag inte spela mycket" -en otaktiskt Pazzini under maj månad kring ryktena om Prandellis tillträdande i Gli Azzurri, www.fiorentinanews.com.
Så var det den där Gilardino, Prandellis gunstling och kanske den allra främsta anledningen att Pazzini gjorde ett karriärsval och flydde sin kos från Firenze till Genova. På många sätt är de två anfallarna lika i säkra bollmottagningar, rörlighet och spelsinne med den lilla skillnaden att Gila drar det längsta strået gällande avslut medan Pazzini är den mer atletiske av de två. Trots det rådde det inga tvivel om vem som var "no 1" i Prandellis tycke.
"Jag har inte haft en tekniskare prima punta till mitt förfogande" - Prandelli om Pazzini säsongen 07/08, innan Gilardino anlände till Arnos flodbädd (som han förvisso redan coachat i Parma 2002-2004).
Mycket hängde på kvällens Champions League kval. Hade Pazzini blivit en matchvinnare och fullbordat sitt hattrick så hade knackandet på dörren gjort sig hört, kanske till och med väckt grannen. Prandelli hade kanske rent av tvingats ge vika för påtryckningarna och öppnat dörren för att få tyst på "galningen". Istället lär färre ifrågasätta hans beslut att ta med Gilardino i landslagsuttagningarna i EM-kvalets inledande matcher mot Estland och Färöarna. Till vilket pris? Enligt mig är Pazzini Gli Azzurris omedelbara framtid, han går inte längre att förbises.
Mina sympatier går idag till honom och tappra Samp.