Införkrönika: Ruta ett
"Lazio är nyare än någonsin. Senast det var såhär var då den mytomspunna Cragnotti-eran sattes i verket, japp, dryga tio år sedan."
Vi befinner oss vid ett nytt, oskrivet, kapitel. Inför den kommande säsongen är det mesta av det förgångna borta. Ny tränare och ledning med nya visioner och tillämpanden. Truppen i sig innehåller också många nya namn. Bland annat är den argentinska kolonin ett faktum igen, till min stora förtjuselse.
Det fortsätter med att hängivelsen eller som det numera heter - all den lazialità som genomsyrar hela klubben - är sjukligt påtaglig. Förväntningarna är inte höga i år, i skrivande stund är ca 20 000 säsongsbiljetter sålda vilket talar sitt tydliga språk, trots att en stark optimism för framtiden är en realitet för samtliga.
Många spelare saknar den rutin och erfarenhet som har lämnat klubben i alla nyckelspelares uttåg. Spelare som Negro, Peruzzi, Couto och Di Canio kommer under säsongen att få ta på sig ett stort ansvar både på och utanför planen. De kan klubben på alla plan och är de som inbringar trygghet i laget. Med alla de nya ansiktena är det de som måste få alla att komma in i den ljusblåa miljön med allt vad det innebär. Inzaghi, Cesar, Oddo, Zauri och Muzzi har även de ett hyfsat lass att dras med.
Lazio är nyare än någonsin. Senast det var såhär var då den mytomspunna Cragnotti-eran sattes i verket, japp, dryga tio år sedan.
I somras talades det mycket om att man skulle låta all lazialità guida Lazio genom säsongens alla prövningar. Nu, med de händelserika sista tjugofyra timmarna av mercaton, finner jag läget annorlunda. Truppen besitter flera adjektiv som t.ex. lovande, optimistisk, ambitiös och uppoffrande för att nämna några. Genom att beblanda det med den klass som vissa spelare förfogar över och som andra nyförvärv förhoppningsvis kommer att överraska oss med ser det hela positivt ut.
Nej, övertolka det inte som att örnarna från Rom är en scudettokandidat, däremot har du tolkat det rätt om du har kommit in i banor som fullt lika kapabel som lag som Parma, Fiorentina, Sampdoria, Udinese och Palermo - aspiranterna till platserna bakom toppskiktet.
Värt att ha i åtanke är också att man har tappat nyckelspelare varje år men alltid lyckat hålla sig kvar även om vi alla är överens om att verkligheten nu, till slut, har kommit ifatt. Däremot är den aspekten värd att applicera i det nya perspektivet för att snabbt kunna räkna ut att med det spel som Lazio kan prestera, samt om en målskytt träder fram, är en positiv säsong inte alltför distanserad, snarare tvärtom om det vill sig väl.
Apropå målskytt, just det, tomrummet som har infunnit sig sedan den dagen då Hernan Crespo vinkade adjö så har dagens Lazio två potentiella ljusglimtar. Utan en Roberto Mancini som hyser skepsis för lillebror Inzaghi finns det ett tillfälle för honom, Simone, att finna den kontinuitet som kan få den silkeslene att hitta tillbaka till sin form från fornstora dagar. Detta nu om tränaren tillåter honom att spela och - framförallt - om han själv tar vara på chansen. Ljusglimt nummer två är den förre Empoli-spelaren som har visat sig agera tvärtemot en viss målsumpare, Bernardo Corradi, framför mål. Med en producerande målskytt vinner man matcher trots att lagets form är dålig eller om spelet inte är tilltäckligt inoljat. Fråga Dino Zoff om våren 2001 och den tidigare nämnda argentinaren så kan jag lova att ett mäkta svar utlämnas.
Vad denna Tommaso Rocchi nu kommer att prestera är bland det som min nyfikenhet håller varmast om hjärtat. Med honom som ett ess där framme samtidigt som spelet fungerar är en plats över ambitionerna om UEFA-cupspel verklig. Men som sagt, det kan vara lite väl mycket att hoppas på, att alla nycklar passar perfekt i låset.
Lyckas någon av anfallarna frälsa oss med mål i knappa "20-fullträffar-karaktär" är - faktiskt - slutplaceringen riktigt svävande. Fortfarande ett bollande av den optimistiska tanken men om, om...
Mycket av säsongens utgång kommer att bero på hur pass samspelt laget kommer att hinna bli innan den tolfte september. Alla de nyanlända måste testas samtidigt som en startelva skall börja ta form. Spelet måste klaffa och samtliga är tvungna att finna sin plats i truppen.
Vi är väldigt få, förmodligen ingen, som har sett någon av sydamerikanerna i aktion. Det går att läsa om personer som hyllar dem till skyarna men hur ofta infinner sig inte sådana lovord. Alla är de oprövade kort, tabula rasa, och likaså är skillnaden mellan succé och skandal hårfin. Dock kan man ju inte undgå från att det ser väldigt hoppingivande ut. Unga sydamerikaner gör vem som helst knäsvag, även den mest pessimistiske av tyska tabloider. Att följa Robert, Talamonti, Gonzalez och Mea Vitali kommer att vara på gränsen till hyperintressant.
En annan ung och lovande spelare är Goran Pandev som i samband med de dystra känslor som Stankovic-affären väckte sågs som en hånande tröst i gåva av Massimo Moratti. Alla som nu har beskådat honom på försäsongen har dock förbryllats över de prestationer som har uppkommit av makedoniern. Det finns potential, vart det leder blir, som i de andra fallen, också oerhört intressant att följa.
Det börjar bli, eller snarare är, en standardreplik men det ser riktigt spännande ut, faktiskt.
