En tränares bekännelser; Mancio talar ut
En annan synvinkel kring all turbulens under sommaren.
Efter vår förre tränares flytt till Lombardiets huvudstad, den läckande informationen om att locka över Stam (enligt vissa redan säsongen innan) samt de nya uppgifterna kring stämningsansökan för uteblivna löner har känslorna varit svallande hos många ljusblå supportrar. Därför har nu mannen i fråga gått ut med sin egen version i italiensk dagspress under gårdagen. Om man sedan vill tro på det han skriver är upp till var och en, men att låta alla ta del utav det är en skyldighet.
Nåväl - varsågod att påbörja ditt försvarstal, Roberto.
Bäste redaktör, tack för möjligheten du har givit mig. Jag hoppas redogöra allt på några rader.
Jag förstår denna villfarelse bland laziofansen, sårade av mitt uttåg till Milano, men inget tillåter denna dåliga attityd emot mig.
Jag väntade in i det sista (6 juli), innan jag tog detta smärtfulla beslut, men det var ett beslut som var tvunget att fattas med tanke på situationen. Lazio hade inget projekt längre, så vår överenskommelse kunde inte fortsätta. Vi (Mancini and Lazio) bestämde båda i juni 2003 att vi inte skulle skriva ned denna klausul i det femårskontrakt jag var på väg att underskriva: jag trodde att den verbala överenskommelsen mellan två gentlemän var nog för att tillåta mig frigöra mig själv. Lazio godtog detta, i slutet på fjolårssäsongen, om lazioplanen skulle ändras och nedmonteras.
Jag tycker därför inte att jag förtjänar att bli anklagad så hårt för mina handlingar. Under fem år med Lazio har jag vunnit allt, exklusive Champions League. Jag fick mycket men jag gav också väldigt mycket till de ljusblåa färgerna, färger som skulle ha varit mina under en livstid om inte den finansiella krisen skulle ha uppstått.
Apropå pengar, jag läste att jag inte skulle bespara Lazio något. Jag vill påminna alla supportrar att jag gav 500.000 ? till nyemissionen, plus ?175.000 direkt till klubben. Det är nettosiffror, Lazio skulle kunna dubbla dem summorna om det inte vore för skatter.
Den 21 juli bad jag om betalning av mina löner från juni och juli samt bonusen från Coppa Italia-vinsten. Jag besvarades med att jag inte skulle bli betald och att jag kunde stämma klubben om jag ville. Jag väntade tills den femtonde augusti och gav min ansökan om återbetalning till Lega Calcio.
Fallet Stam; jag vill påminna er om vad jag har sagt innan, jag förslog en flytt till Inter, även till Stam själv, eftersom jag trodde att Inter skulle ge bra spelare i utbyte för att fylla luckan till den kommande säsongen, med eller utan mig på bänken. Till dem som sade att jag förlorade fjärdeplatsen för Lazio vill jag inte ens yttra mig, min karriär är för fläckfri för att kunna missfärgas av sådana ihåliga och ytliga anklagelser (förresten, jag kommer ihåg att i Bologna och Brescia, för att nämna två, kunde Lazio hur lätt som helst vinna med 3-4 mål, utan att överdriva).
Jag har aldrig agerat mot min klubb, respektive lag, i hela min karriär. Jag har alltid haft en karaktäriserande egenskap som har följt med mig från början, börda kallad av andra; jag har alltid berättat sanningen. Detsamma gjorde jag idag, i och med det här brevet som jag har skrivit för att låta supportrarna få veta hur mina tankegångar fortlöpte.
Jag skriver detta i hopp om att, åtminstone, få ha kvar en god relation med i laziali. Jag kommer aldrig att glömma dem, och jag hoppas att jag gav dem goda och starka känslor under alla dessa år.
Med tacksamhet,
Roberto Mancini
- Originalartikel publicerad i Corriere dello Sport -
