En bägare råttgift
Är söndagens match mot Bologna den sista chansen att rädda säsongen för Roma?
Det finns antagligen två sätt att se på Romas prekära situation efter de tre inledande matcherna:
Om man är fast besluten vid att glaset ska föreställa halvfullt så kan man konstatera att Roma faktiskt tog en poäng mer än Milan mot Cesena, att en vansinnig dobbattack förstörde bortamatchen mot Cagliari, att Roma ändå inte har vunnit där på en herrans massa år samt att Roma knappast kommer att vara det mest meriterade laget som åker hem från Allianz Arena utan poäng i årets Champions League. Dessutom kommer säkerligen allt att vända mot Bologna och sedan bygger Roma ännu en vintergata av förlustfria matcher mot evigheten. Det halvfulla glasets argument må eka lite tomma, men det är alls inte en orimlig syn på saken.
Själv har jag dock bestämt mig för att glaset är halvtomt, eller möjligen halvfullt med råttgift. Gårdagens match var den mest pinsamma tillställning jag har tvingats beskåda sedan Anna Book gästade Fångarna på Fortet, men fan vet om inte hon klarade sig undan med mer ära i behåll än vad Roma gjorde igår. På sätt och vis var gårdagens insats mer beklämmande än den Onämnbara matchen på Old Trafford. Då försökte man åtminstone spela fotboll och dristade sig så långt som att gå till anfall och rentav göra ett mål. Med den uppställningen och den inställningen som Ranieri hemföll åt igår så hade förmodligen San Marino haft lekstuga med Vargarna.
För om Mister bister nu bestämmer sig för att spela med tio man bakom boll så måste han väl också ha modet att peta Francesco Totti, som i dagsläget får Kim Källström (och säkerligen även Anna Book) att framstå som pilsnabb. Hur tänkte Ranieri att man skulle kunna kontra med en spelare som behöver en halv minut på sig för att nå från mittlinjen till motståndarnas straffområde? Med Menez och en skadefri Vučinić på rulle där framme så hade gårdagens taktik verkat något mindre obegriplig – men med Totti och Borriello?
Ska man spela Totti så ska man spela fotboll! Har man ett geni att tillgå så ska man använda honom! Mozart hade knappast gått till historien om han hade tvingats att spela mungiga, James Cook hade aldrig hittat till Australien om man hade satt honom i en roddbåt. Det jag förmodligen menar med dessa irrationella liknelser är att man måste låta var och en göra det var och en är bäst på. Man måste låta Mozart komponera, Cook navigera, Totti briljera – men igår borde Ranieri ha låtit Menez kontra.
Man kan även fundera över vilka signaler gårdagens taktik skickar till spelarna. ”Vi är så rasande dåliga att den enda chansen vi har att inte bli förnedrade mot ett formsvagt Bayern München som saknar sina två bästa spelare är att parkera bussen, tåget och kinesiska muren framför målvakten.” Det är, i mina öron, vad Ranieri förklarade för truppen igår. Kanske är han ett geni som försöker skaka liv i en räddhågsen skara genom att visa på hur framtiden ser ut om de inte skärper sig – eller så är han bara feg. Jag lutar dessvärre åt det senare.
Kapten Totti, väl medveten om att han var sämst på planen igår på grund av den valda taktiken, är naturligtvis upprörd: ”Vi spelade inte fotboll, vi tänkte bara på att försvara oss. Vi hade tio man bakom bollen och i min mening kan vi aldrig vinna matcher på det viset,” säger han till Il Corriere dello Sport. ”Vi spelade gammal catenacciofotboll och hade inte ett enda skott på mål och nu står vi här och pratar om en ny förlust.” Han avslutar: ”Det har inte gått bra för oss hittills, nu hoppas jag att det vänder mot Bologna på söndag.”
Matchen mot Bologna är plötsligt en obeskrivligt viktig match. Alla vi som följt klubben vet ju att Roma är den sortens förening som antingen svävar på euforiska moln eller dansar på randen till avgrunden, ingenting är lagom. Nu är jag uppriktigt oroad över att avgrunden kan öppna sig och sluka alla tankar på en framgångsrik säsong om inte vändningen kommer på söndag.
Winston Churchill lär ha sagt: Tala i vredesmod och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin ångrat. Själv hoppas jag att jag nu i alla fall har skrivit den bittraste artikel som jag någonsin kommer att få äta upp!
Avslutningsvis kan man konstatera att det sannerligen aldrig är långtråkigt att följa AS Roma – världens vackraste fotbollsklubb.
Detta är prövande tider för oss Romasupportrar, räkna till förslagsvis tio innan du kommenterar och tänk gärna på att hålla en konstruktiv nivå – även om jag själv kanske misslyckades.
