Il Tridente: "Italienarna är traditionsbundna som få"

Il Tridente: "Italienarna är traditionsbundna som få"

Veckopanelen om italiensk fotboll gör höstdebut. I den här säsongens version får ursprungsmedlemmen Magnus Sundberg sällskap av Gustaf Sjöstedt från Livorno-redaktionen och Hampus Nielsen från Siciliens rosa.

- Det ryktas om att Moratti är irriterad över att ständigt få se före detta Inter-spelare gå till Milan. Nu har Inter kopplats samman med Kaká, likt något som skulle kunna bli en mercato-vendetta på ärkerivalen. Är en sådan affär tänkbar?

Gustaf Sjöstedt: Den är tänkbar, om vi tänker så här: Real har ett onödigt överflöd av spelare som gärna håller till på Kakas position och Inter har egentligen ”bara” Sneijder där. Att det snackas byte med Eto'o innebär ju också att Morattis budgetåtstramning inte skulle behöva rubbas allt för mycket. Om Kaka kanske på ett slags Ibrahimovicskt sätt skulle vilja återvinna förlorad status genom att återvända till Italien och Eto'o känns inte som spelaren som låter sitt förflutna stå i vägen för sin framtid.

Däremot att det är i det närmaste otroligt att det kommer ske. Om vi jämför med Ibrahimovic så har Kakas förhållande till Milan, både för honom själv och för fansen, varit mycket starkare än Ibras. Kaka älskade och älskades av Milan och jag tror helt enkelt inte han skulle godkänna en flytt till just Inter. Mercato-vendetta är en spektakulär tanke och Moratti är en ägare som spenderat mycket efter känsla, men det har ju då snarare handlat om förtjusning än om hämnd. Så, all in all, har jag väldigt väldigt svårt att se den dealen realiseras. Vore jag Inter skulle jag nog dessutom vara mer intresserad av att hitta en naturlig och vass ytter.

Hampus Nielsen: Efter alla de stora värvningar som genomförts det senaste året så går det inte riktigt att utesluta något helt. Men jag tror mer att Morattis kommentar bara är en provokation. Främst av den anledningen att Inter inte behöver Kaká, sen skulle det vara en väldigt dyr hämnd.

Magnus Sundberg: Hämnd kommer onekligen i många former – även inom fotbollen. Och Moratti är irriterad, riktigt irriterad. Moratti har fått se Pirlo och Seedorf bli meriterade världsstjärnor efter att de såldes till Milan, han har fått se sina älskade skyttekungar Ronaldo och Vieri ta på sig den rödsvarta tröjan och nu befinner sig självaste ”Ibra” hos rossoneri.

Tanken på att främst värva en spelare för att reta ärkerivalen är absurt. Och behöver Inter egentligen Kaká när man har Sneijder? Kaká är en utomordentlig spelare, men har haft problem med både skador och formen. Om han ingår i Mourinhos planer känns ännu oklart. Frågan är om Kaká själv hade accepterat en flytt? Kaká har onekligen ett speciellt band till Milan och dess supportrar.

En affär är hur som helst inte alls omöjlig. Likväl tror jag att Real Madrid skulle vilja ha Maicon i utbyte och det vet och tusan om vendetta-affären skulle vara värd. Hämnd är dock kanske en av de starkaste motiveringsfaktorerna som finns. Och den kan göra att Kaká hamnar i Inter. Men Kaká till Inter i januari känns tämligen orrealistiskt i nuläget.


- Sakta men säkert fortsätter italiensk fotboll att utvecklas. Inför den pågående säsongen bestämdes det att söndagens första match ska spelas 12:30 istället för 15:00 som de traditionellt alltid varit schemalagda. Är lunchmatchen ett steg i rätt riktning för italiensk fotboll och är det rätt att man i Italien släpper taget om sina traditioner för att anpassa sig till den moderna fotbollen?

Gustaf Sjöstedt: Vi har ju haft kvällsmatcher och matcher på lördagen ganska länge så steget är inte helt nytt. Spontant känner man ju generellt ”no al calcio moderno” och specifikt nej till förändringar vars enda incitament är kommersiella. Inga hänsyn tas ju till att det här är en tradition som är lika gammal som fotbollen i Italien och någonstans kan man ju tänka sig att viktiga kulturella värden försvinner när respekterar dem som varje vecka betalar inträdesbiljetten. Men kanske kan man i den här utveckling se en del av baksidan i Platinis behjärtansvärda ekonomiska fair play-direktiv. För ett sätt att styra upp ekonomin är ju förvisso att sänka utgifterna, ett annat att öka intäkterna. Ju fler matcher som kan säljas, ju mer pengar för klubbarna förstås.

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig aningen hycklande i det här resonemanget. Det ju just den här utvecklingen som möjliggör för mig att sitta i Malmö och följa den italienska fotbollen och 12:30-avsparken innebar ju att man inte behövde försaka Delneris privata derby för att få se Diamanti på sin nya hemmaplan.

Hampus Nielsen: De flesta förändringar som tar oss mot en modernare fotboll tycker jag är tråkiga, men tyvärr är de nog också nödvändiga för att man ska kunna konkurrera med andra ligor. Att sprida ut matcherna är en åtgärd för att få fler TV-tittare och som svensk supporter till italiensk fotboll är det naturligtvis positivt. Men italiensk fotboll 12:30 på söndagen känns inte alls bra. Om man nu ska sprida ut matcherna så vore det kanske bättre att ha en mellan 17:00 och 20:45 men jag antar att det är publiken i Asien man vill nå och därför väljer att ha en lunchmatch.

Magnus Sundberg: Den asiatiska publiken vill kunna titta på Serie A-fotboll på acceptabla tider. Och eftersom att fotboll är business så ändrar man på matchtiderna i Italien. I dagens globaliserade världssamhälle så blir det allt svårare att hålla fast vid enskilda preferenser, såsom matchtiderna, eller de egna traditionerna. Marknaden styr och det är svårt att lämna alla med en sockersöt tillfredställelse.

No al calcio moderno-förespråkarna vill andas nostalgi, precis som Salvatore i Cinema Paradiso. Fotbollsreformisterna vill se modernisering och framåtrörelse. Personligen menar jag att det gäller att hitta en medelväg. Italienarna är traditionsbundna som få och ett genomkommersialiserat Serie A är därför svårt att tänka sig. Man måste helt enkelt sätta upp kulturella och affärsmässiga riktlinjer för ligan i hela den här moderniseringsfasen. Man måste söka kartlägga fotbollens roll som kulturell skatt i Italien, och förstå hur den påverkar befolkningen i landet och samhället i stort. Men man kommer att behöva kompromissa mellan traditionsbundenhet och kommersiella intressen. Den saken är klar.

Man måste också ställa frågor såsom: Hur ska arenorna upprustas och hur ska detta finansieras? Hur ska ultras-grupperna behandlas? Hur mycket ska en matchbiljett få kosta? Och kan höjda biljettpriser riskera att fotbollen blir en klassfråga? Det är viktigt att ställa dylika frågor så att ligan inte förlorar sin säregna identitet – för då lär det bli ett herrans liv.

- Cesena har efter nitton års frånvaro inlett Serie A minst sagt imponerande. Kryss mot Roma toppat med seger hemma mot Milan nu senast. Det är visserligen väldigt tidigt på säsongen, men vad är grejen med Cesena och hur långt kan det räcka?

Gustaf Sjöstedt: Grejen är väl en förhållande vis liten men välskött klubb. Strukturerad ekonomi, fin ungdomsverksamhet och ett fantastiskt publikstöd. Den nästan största behållningen med matchen mot Milan tyckte jag var att se de fullsatta läktarna, så nära planen. En syn man sällan skäms bort med i Italien. Dessutom har man en del sköna lirare i exempelvis lovande Schelotto, egenfostrade Giaccherini och albanska centermonstret Bogdani, som såg riktigt rapp ut nu senast.

Man skall förstås inte underskatta betydelsen av A) organisation och B) en bra inledning. Men jag ser tyvärr varken tillräcklig bredd eller spets för Serie A. Detta lägger stort ansvar på nye tränaren Ficcadenti, som inte har någon erfarenhet på den här nivån. Så. Jag hoppas jag har fel, men jag tror inte Cesena räcker. 

Hampus Nielsen: Det är alldeles för tidigt för att avgöra om de blir att räkna med i längden. Cesena har i alla fall visat att de inte ska underskattas. Ofta inleder nykomlingar starkt eftersom motståndarna kanske underskattar dem eller inte har så bra koll på laget. Cesena känns som ett nytt Bari och kan med lite flyt säkert nå en mittenplacering eller i alla fall säkra kontraktet. Cesena har ett ganska namnkunnigt lag för att vara nykomlingar. Schelotto och Giaccherini är intressanta. Appiah bidrar med viktig rutin och en hel och frisk Budan är en prima punta av hög klass. Nagatomo är en riktigt bra försvarare som är värd att hålla ögonen på.

Magnus Sundberg: Cesenas tränare Ficcadenti lovade innan matchen att hans lag inte skulle förlora – modigt – och på gränsen till galet. Men han höll sitt ord, och lite till. Och där någonstans, i Stadio Dino Manuzzis korridorer, finner vi nyckeln till lagets framfart: viljan att våga och modet att försöka.

Mot Roma och Milan lät Cesena mittfältet ligga väldigt nära backlinjen och ständigt med en respektlös och ettrig bevakning. Man var lite som den där jobbiga och påtvingade danspartnern som vägrade att acceptera ett nej. Cesena fick storklubbarnas mittfält att hacka och störde dem i uppspelsfasen. Samtidigt fick varken Roma eller Milan upp någon fart i spelet. Cesena styrde takten. Somliga kanske trodde att de två första matcherna skulle rendera i två genanta utskåpningar för laget från Emilia-Romagna. Men icke.

Cesenas tre tåtrampande mittfältsherrar, med Colucci i spetsen, har onekligen imponerat så här långt. I övrigt har yttrarna Giaccherini och Schelotto visat att de kan hota på kanterna med sina inlägg och framrusningar. Cesena får mig att tänka på fjolårets överraskning Bari. Venturas Bari visade att den som vågar, den levererar. Det är givetvis för tidigt att spekulera i sluttabellen redan nu, men fortsätter Cesena på den inslagna vägen så kan man kanske hålla sig kvar. Cesena lär hur som helst vara en jobbig danspartner för många lag i Serie A. 

"Il Tridente" tar gärna emot läsarfrågor att besvara i artikelserien. Har du en fråga du vill att panelen ska ta upp, mejla den till italien@svenskafans.com

Redaktionen@jonas5oderstrom2010-09-17 16:00:00
Author

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 11)