Krönika: Oberättigade hån
Översköljda känslor och ambivalenta förhållningssätt för alla gällande den förlorade sonen. Dessa tar sig i uttryck på många sätt, bland annat genom de tusentals busvisslingar som under kvällen kommer att infinna sig. Här kommer ytterliggare en Lazioskribents tolkning.
Som alltid när det vankas Milanmatch på Olimpico hamnar en viss spelare i fokus, den före detta älsklingen i alla ljusblå ögon - Alessandro Nesta.
Hur det gick till i praktiken är en vetskap de flesta är medvetna om, själv vill jag påstå att många bortser från vissa omkringliggande aspekter som alla låg till grund för denna overkliga verklighet som drabbade oss för dryga två år sedan. Svikare är för mig ett fullkomligt oberättigat substantiv i frågan. Likaså förrädare, kättare och de andra närliggande synonymerna. Jag föredrar martyr.
Säsongen 01/02, allt gick bokstavligen åt helvete på alla plan. Cragnottis ekonomiska bubbla sprack och resultaten på gräset berättade om en sommar, den 2001, som gick fullständigt fel på det administrativa planet. Det började talas om att den högborg som Sergio hade byggt upp höll på att falla samman ordentligt. Katapulterna hade slutligen fått hål på muren, rykten och skvallrande, i negativ bemärkelse för Lazio, ökade markant i media. Världsspelaren Nesta var det stora ämnet, detaljerade rapporter om läget infann sig dagligen efter att mejerimogulen gått ut och sagt det vi inte trodde var sant och som aldrig i teorin kunde hända; Alessandro Nesta är till salu.
Klubbarna i norr samt det numer dekadenta Real Madrid blev tidigt kandidaterna till att kontraktera spelaren.
Sommarens händelseförlopp besparar jag er och förflyttar mig direkt till frågeställningarna, aspekterna runt om.
Lazios ekonomi började officiellt klassas som förfärlig, pengar var behövligt för att täcka kostnader, eller som vi i efterhand vet, få skulderna att inte se så stora ut även om de, vid försäljning, skulle fortsätta vara av gigantiska mått.
Varför då inte sälja sommaren innan? Nej, de negativa siffrorna var då bara ett orosmoln runt hörnet, Cirio var vid det tillfället inte konkursbelagt. Lazio hade fortfarande en ljus framtid, att då sälja stöttespelaren är något en president aldrig skulle göra samt kommer att fundera över, någonsin.
Situationen kring ekonomin var under sommaren 2002 verkligen här och nu. Detta underlättades inte heller av att framtida Champions League-pengar sattes i kras med sjätteplatsen som laget till slut hamnade på.
Alltså, ur en ekonomisk synvinkel var uppoffringen (som det absolut var - att sälja Nesta var det sista Sergio ville) en besynnerlig nödvändighet av monstruöst omfång.
Dessutom luktade det kartell på långa vägar då någon, säkerligen Moggi, iscensatte ett kollektivt nonchalerade av priset för at få det sänkt till en fyndnivå.
Milan drog till sist det längsta strået i en kamp där Real Madrid, ett lag många hellre ville se honom i, sommaren innan lade ut för stora pengar på Zidane och under Nesta-sagan låg i förhandlingar beträffande en, på förhand, dyrköpt Ronaldo.
Nesta fick på allvar ta del av karusellen till följd av VM-turneringen slut efter att ha vägrat kommentera sin framtid innan han befann sig på italiensk mark igen.
Väl där hemma flödade säkert tankar om att Lazio var otillräckligt för att kunna mäta sig med hans status och skickligheter, något som är fullständigt normalt för vilken spelare som helst av dennes storhet.
Jag är säker på att Francesco Totti - om Romas kräftgång håller i sig säsongen ut och likaså det tuffa ekonomiska läget - kommer att ta sig en ordentlig funderare efter säsongen och kanske göra en Nesta även han.
Till sist har vi Paolo Maldini av de stora sentida italienarna av ikonkaraktär. Kring honom kan man säga att Milan som klubb skiljer sig från romklubbarna. Så fastförankrade klubbar som de i norr kan alltid behålla sin stjärnstatus trots motgångar. För att ta Inter som exempel kommer de blåsvarta alltid - objektivt sett - att vara sedd som en storklubb trots att den senaste scudetton inte bärgades senare än för snart knappa tjugo år sedan. De klubbarna kan gardera sig med sin professionella kontinuitet, något som gör att Maldini har varit djävlarna trogen under hela sin karriär.
De dröjde inte lång tid innan Alessandro, frälsaren av Rom, förstod att han var nyckeln i dramat och att peripetin kretsade kring honom. Han visste att det var en tragedi som utspelades och att någons huvud var tvunget att huggas av för att klubben skulle fortleva. Det var att offra sig själv eller att låta klubben gå under sommaren därpå som nu istället, pga av det första spadtag han tog, går under benämningen Borgognadagen.
Efter att det hela var klart gick Cragnotti ut och sade att stora uppoffringar var tvungna att göras för att någorlunda säkra en framtid samt att försäljningen av Nesta var en utav dem. Han nästan hyllade Laziosonen för agerandet med att acceptera en övergång - för det var inte Nesta som självmant ville gå utan Cragnottis nya spelregler som tvingade honom om han nu inte ville unna sitt själs lag ett budgetunderskott som kunde rasera hela klubben, och vad är då ett hjärtas önskan värt?
Vår ikon gjorde det största en fotbollsspelare kärleksmässigt kan göra, offra sig själv - mot sin egen egentliga önskan - för sin klubbs fördel. Det var vad han gjorde och också något som vår forne president så fint indirekt hävdade under den match som tog plats några omgångar in på den efterföljande säsongen.
"Buropen är inte av hat, de är utav frustration över att se sin kapten i motståndarens tröja."
Att sedan kommentarer under den sejour han, Sandro, befinner sig i nu är fullkomligt feltolkade av media är inget jag kan rå för. Ett "jag spelar för Milan" betyder att Alessandro är professionell nog att visa tillgivenhet för den klubb han representerar men vi alla vet, du som jag, att hjärtat tillhör Lazio. Han har själv sagt det och rapporterna om närvarande vid Coppa Italia-firandet vittnar också om att det påståendet innehåller en stor mängd sanning.
Alessandro Nesta, en Milanspelare som är den störste av Laziosupportrar - inget annat.
